Kyss mig om du vågar #1

Kapitel 12

Charmey

Fleurs jacka var oväntat fräsch när hon än en gång lät fingrarna stryka mot det grova tyget den bestod av. Den var gjord av ett visst sorts bomull som människor i medelklassen ofta köpte, men som gradvis blev sliten i tvätten. Än så länge var den dock fortfarande acceptabel att bära, men Charmey funderade på att ersätta den med en från Louis Vuitton som Fleur kunde ägna dagar åt att vara tacksam över.

Det hade inte förvånat henne att hon glömt den i lägenheten efter igår kväll. Ilska är en ohanterlig känsla och rubbar alltid mönstrens människor normalt sätt går efter. Fast Charmey klandrade henne inte för hennes icke verbala utbrott heller. Hon var medveten om att Fleur tagit illa upp efter att hon låtit henne tro att ögonblicket skulle leda till något mer.
För det kunde det ha gjort. Liksom ilska är åtrå likaså ett farligt territorium att besöka.

Det överraskade Charmey fortfarande att hon haft mod nog att kyssa henne även om handlandet kunde rättfärdigas med kaoset runt omkring. När en relation innebar mer än vänskaplig tillit gällde det dock att vara riktigt vaksam. Charmey var förvisso mästare på manipulation, men det som hände igår hade inte ingått i planerna. Hon intalade sig själv gång på gång att hennes vistelse på begravningen och inviten hem var medvetna val, men det var en selektiv sanning.

Charmey satte sig rakryggad upp i sängen och drog in doften av jackan genom näsan. Hon hade svårt att sätta ord på vad den påminde om, men den kändes bekant. En doft som någon annan hade förknippat med hemma.

Hennes hand sträckte sig efter kammen på nattduksbordet och började borsta ur tovorna. Sidenrocken fanns nära till hands och hängde på en krok vid skjutdörren som hon omsorgsfullt svepte omrking sig. Hon hade inte några egentliga planer för dagen, men efter den händelserika kvällen var hon i ett stort behov av frisk luft. Kanske skulle den tysta, fridfulla omgivningen lätta hennes sinne och ge henne nog med utrymme att fantisera ihop hur hon skulle gå till väga nu när adressen Fleur hittat inte gav vad hon hoppats på. Fanns det den minsta möjlighet att vännen Gabriel hade aningar?

Solens låga position talade om att det ännu var tidig morgon och hon hann precis ta en snabb dusch innan hon begav sig ut i kylan. Endast två bilar passerade henne när hon promenerade längs trottoaren på väg till torget. De flesta affärer öppnade inte förrän halv nio vilket gav henne tillräckligt med tid att ta en tur i området innan det flockades av människor.

Det fanns folk som antydde att fågelkvitter på morgnarna skulle medföra lugn, men så var det inte för Charmey. Hon krävde absolut tystnad för att kunna rensa huvudet. Därför gjorde hon ett tappert försök att stänga ute kommunikationen mellan de fåglar som placerat sig på husens långa takrännor. Det porlande vattnet som cirkulerade kring fontänen försatte henne lyckligtvis i en bekväm sinnesstämning och hon tillät sig själv att slappna av. Dessvärre hann hon inte njuta tillräckligt länge innan ljuden av släpande fotsteg närmade sig.

"Jag tyckte väl att du var bekant. Du var med på James begravning igår om jag inte minns helt fel."

Charmey granskade honom en lång stund innan hon till slut föll in i karaktär. Vad var oddsen att hon skulle träffa på Gabriel här och nu? "Ja, det stämmer. Mella Artin", hälsade hon och höll artigt fram höger hand.

"Gabriel", svarade han och log, men under fasaden kunde Charmey ana en viss misstänksamhet.

"Fleur har nämnt att ni två umgåtts en del sedan olyckan. Du jobbar som polis va?"

Hon nickade, lade huvudet på sned och stoppade händerna i fickorna. På det här avståndet var de nästan lika långa. "Jag och James var kollegor och efter hans död... Det kändes bara rätt att finnas där för henne."