Kyss mig om du vågar #1

Kapitel 3

Fleur

Ord kunde inte beskriva den frustration som drabbade Fleur när äggkartongen träffade det smutsiga golvet i marmor. Hon var mycket medveten om hennes generella klantighet, men att lyckas tappa varor i mataffären var en överdrift. Lyckligtvis var hon än så länge ensam vid kylarna och behövde inte skämmas offentligt framför massa främlingar.

Fleur suckade tungt. Det var sista kartongen som fanns inne på lager och hennes pappa skulle inte klara ytterligare en morgon utan stekta ägg till frukost.

Hon sjönk ner på huk och lyfte lite på locket. Tre av äggen var intakta och resten spruckna eller krossade. Äggulorna låg i en pöl som sakta expanderade och det skulle endast dröja någon minut innan de hamnade i ventilationen under frysdisken. Fleur hoppades innerligt på att personen som fann katastrofen inte blev alltför stingslig, men längre än några sekunder dröjde hon sig inte kvar på stället utan passade på att smita undan när hon hade chansen.

Vanligtvis brukade hon be om ursäkt, men klockan närmade sig fem en fredagskväll vilket innebar att personalen förmodligen redan var tillräckligt utmattade till följd av en veckas arbete. Det var ingen självklarhet att de skulle acceptera det hon hade att säga.

Medan hon vandrade vidare längs hyllan med flingor passade hon på att slänga i ett paket cornflakes i vagnen. Hennes pappa fick helt enkelt bara finna sig i att det inte alltid blev som han ville. Om han ville ha ägg kunde han köpa dem själv.

Fleur var precis på väg till disken när hon fick syn på en bekant gestalt några meter fram och vände sig genast om. Hon skulle bli tvungen att ta världens omväg genom affären för att slippa stöta på honom, men det var det värt.

"Fleur?"

En tyst svordom slank ur hennes mun. Kunde hon ha så mycket mer otur än såhär på en och samma dag? Förhoppningsvis skulle han tro att han tagit fel på person och strunta i henne. Allt hon behövde göra var att låtsas som ingenting och kanske även plocka på sig några varor från hyllorna för att smälta in bland resten av kunderna.

"Hallå, Fleur!" Rösten var så nära nu att hon kunde känna andedräkten mot nacken.

"Gabriel? Jag tyckte väl att jag hörde någon jag kände igen." Hon tvingade sig själv att se honom i ögonen trots att kinderna flammade rött.

Han skrattade roat och stoppade händerna i fickorna. "Ignorerar du mig på grund av vad som hände i fjol?"

Fleur förde handen mot pannan och tittade generat ner i marken. "Ja... förlåt, jag var en idiot..."

"Kom igen, alla gör misstag. Det är glömt och förlåtet."

"Men jag ramlade... i din bröllopstårta."

"Det var inte det allra viktigaste under ceremonin Fleur. Jag har kommit över det för länge sedan."

Trycket lättade i bröstet en aning, men hon var inte helt övertygad om att hon var förlåten. Fallet hade verkligen varit vigselns stora besvikelse.

"Och din fru? Hon kan inte fått världens bästa intryck av mig efter det."

"Patricia kunde inte brytt sig mindre. Du behöver inte oroa dig."

Hon kände hur musklerna slappnade av och nervositeten försvann.

Gabriel var uppvuxen i Italien och hade stått henne nära under de senaste åren från det att han börjat i samma arbetslag som hennes pappa. Tio år skiljde mellan dem, men det saknade betydelse. De klickade som ler och långhalm.

"Fan, har ju saknat dig och våra familjeträffar massor."

Fleur kliade sig i nacken. Det var klart att hon kände samma sak, men hon var inte längre säker på om det var en bra idé att bjuda över honom inom en snar framtid. Hennes pappa skulle utan tvekan vara positivt inställd till förslaget, men bröllopet hade ärrat henne djupt.