Kyss mig om du vågar #1

Kapitel 20

Charmey

Kaffemuggen i billig kartong rykte fortfarande när hon nådde foten av tegelbyggnaden. Charmey tog en klunk och njöt medan vätskan brände ner i halsen. Med andra handen sträckte hon sig efter handtaget och fylldes av välbehag vid anblicken av de nya, mörkbruna vantarna i läder.

Hon hade saknat vad Thornhill hade att erbjuda. Nu råkade varken det goda kaffet eller handskarna vara den största orsaken till att hon återvänt. Materiella ting var trots allt utbytbara. Nej, under resans gång hade hon fantiserat ihop hur hennes träff med Fleur skulle se ut. Bara tanken hade gjort henne så exalterad att hon avbokat alla mordbeställningar de kommande dagarna. Det var förvisso en risk att visa sig på samma plats igen, men en risk som var värd att ta i utbyte mot tillfredsställelsen.

Hon hade inte planerat vad hon skulle säga eller göra utan den här gången improviserade hon. Det var inte likt henne alls, men Charmey brydde sig inte. Hon överrumplades av begäret som tagit över.

Inifrån lägenheten hördes inte ett knyst och fick henne att undra om Fleur var hemma. Kanske hade hon flyttat. Kanske bodde hon hemma hos vännen Gabriel. Den sista tanken gjorde henne illamående och otroligt frustrerad.

Charmey ville inte behöva skjuta någon i onödan.

Hon knackade fyra gånger och väntade tålmodigt. Allteftersom sekunderna tickade förbi utan att någon öppnade fanns det anledning att tro att hon var borta, men Charmey hade all tid i världen.

Därför ställde hon nonchalant den tomma muggen åt sidan och slog sig sedan ner på ett av de lägre trappstegen. Det tog emot stunden hon insåg hur skitigt det var - med både gruskorn, damm och lera liggandes likt ett tjockt täcke över stenbeläggningen. Idén om att försöka lirka upp låset skulle vara ett sätt att fördriva tiden, men hon sköt den åt sidan så fort hon kände något mjukt stryka längs låret.

Impulsen att rycka fickkniven ur innerfickan och hugga till kom per automatik, men så fort hon insåg att det var en katt, lät hon istället hennes behandskade hand följa ryggen och den rödrandiga pälsen. Katten spann ljudligt till svar och klättrade därefter upp i hennes knä för att lägga sig till rätta. Charmey fascinerades av varelsen och klappade den varsamt mellan öronen. Det fanns en tid då hon övervägt att skaffa ett husdjur som sällskap. Det gav polisen mindre anledning att tro att man var kapabel till inhumana handlingar, men Charmey hade inte tid att ta hand om någon annan än sig själv. Dessutom skulle även en katt uttråka henne med tiden.

"Leia!" En hes röst som verkade tillhöra en äldre kvinna ekade nerifrån och Charmey fick kort därefter syn på vem som ropade. Det gråspräckliga håret var trassligt och slitet. Kinderna var insjunkna och förtydligade det v-formade ansiktet med spetsig haka. Stunden då hon fick syn på Charmey med katten i famnen, stannade hon tvärt och rätade på den krokiga ryggen.

"Leia", lockade hon återigen.

När djuret inte rörde sig ur fläcken gav hon henne en dömande blick. Charmey ogillade henne redan.

"Vem är ni? Har inte sett er i trapphuset förut."

"Jag är nära vän till Fleur. Det råkar inte vara så att ni vet om hon är hemma?"

Tanten fnös respektlöst till och trummade med det magra pekfingret mot trappräckets översta pelare. "Jag har inte sett flickan på hela dagen. Men hennes vän har varit här ett par gånger för att kolla läget. Skulle inte förvåna mig om han dyker upp snart igen."

Charmeys blick fastnade på en skalbagge som cirkulerade kring grannens fötter innan den skoningslöst krossades under en av klackarna. "Om jag ska vara helt ärlig har det varit otroligt skönt att inte behöva befatta sig med varken henne eller hennes pappa längre", fortsatte hon.