Vilket töntigt sätt att dö på. Och tänk bara på när folk börjar få reda på det. Hur de kommer gråta och gå runt och undra, hur mycket som hänt mig under dagarna. Hur kommer det sig, kommer de fråga, att jag aldrig sade något? Men jag kunde inte, och kommer aldrig heller kunna erkänna mina livs upplevelser. Aldrig att jag skulle låta någon veta hur mobbad och slagen jag blev varje dag i skolan. Aldrig skulle jag låta någon få höra dem orden sippra ut ur min egna mun. För om jag skulle, skulle ändå ingen bry sig, ty ingen ville ha något med mig att göra. Därför, om jag verkligen gjorde det, skulle de bara titta åt ett annat håll och låtsas som om de inte hört mig. Och kanske är det bara en vana inom mig att jag inte erkänner saker för folk, men jag skulle aldrig ens komma på tanken att bekänna min mest förbjudna kärlek till mobbaren själv. Denna boken är förbättrad och beräknas även få en tvåa. Så läs gärna igenom den igen om ni läste den för länge sedan. Detta eftersom mycket av historien blivit ändrad på, tack.