- Det är ju för fan bara ord! skrek han rakt i mitt ansikte - Som gör så jäkla ont. Sa jag så tyst man knappast hörde det. - Mhm... sa han medan han började packa ihop sina saker som låg lite överallt på golvet. - Snälla gå inte. Sa jag om det var möjligt ännu lägre. - Du klarar dig nog bra eftersom du kunnat igga mig i 5 år. Fan, fan, fan gråt inte Kammie. Inte när han ser dig. - det var ju för fan du som igga mig. Sa jag lite högre denna gång. - Ses. Sa han med en nedstämd ton. - Ses? skulle vi träffas, ville han se mig igen? - Ehhm... Glöm det. Var det sista han sa.