Onda Linus😝
15:14
"Kan du ringa?"
Elias
15:15
"Varför?🤔🤨"
Onda Linus 😝
15:15
"Vill höra hur din röst låter!😊"
Elias
15:15
"Why not?"
"Facetime?"
Onda Linus😝
15:16
"Why not?"
Lite tveksamt klickar jag mig in på Facetime och letar upp Linus innan jag tar ett djupt andetag och trycker på ring.
Signaler går och jag börjar undra om han ångrat sig, men efter 5 signaler svarar han och en pojke med röd hoodie och grå mössa dyker upp på skärmen. Han ser söt ut i mössa, det lockiga, ljusbruna håret har några lockar som trängt sig fram och hänger över pannan.
Hans ljusgröna ögon tindrar lite och jag antar att han har ett fönster framför sig då jag kan se solen speglas i dem.
Ögonen är tydliga och kindbenen sitter perfekt där under.
Käkbenen är skarpa och jag vet inte om man ska kalla honom gullig eller snygg, han är båda och jag kan inte slita blicken från han.
Blicken vandrar till hans gulliga näsa som sitter perfekt där mitt i ansiktet. Läpparna är underbara och har ett litet leende som pryder dem.
Blicken stannar på hans läppar ett tag innan den åker upp till hans ögon igen och jag är nära på att drunkna i dem.
Den alldeles perfekta nyansen av grön som passar perfekt till resten av honom, och mönstrena i irisen är som att kolla på vågor, riktigt riktigt vackra vågor.
Ögonbrynen är perfekta, inte för stora och inte för små. Passar perfekt till resten av han.
Sättet han rynkar lite på näsen och biter sig lite generat i läppen är bara för sött.
"Har du stirrat klart nu?"
Hans röst är precis som resten av han, perfekt. Jag hade kunnat lyssna på den i timmar utan att tröttna.
Men det är ändå hans röst som lyckas få mig tillbaka till verkligheten igen.
"V-va!?"
Dum, dum, dum. Hur kan det där vara allt jag får ur mig??!!
Dock får det honom att le det finaste leendet i universum, jag hade gjort allt för att få se det.
Små smilgropar tittar fram från vardera sida och det får även mig att omedvetet tränga fram ett litet leende.
Dock så försvinner hans leende fortare än det kom när han ser mitt egna och han vänder blicken ner mot sina knän där han sitter på golvet.
"Varför har du så mycket kläder på dig?"
Jag vet att det är en dum fråga men det är ju liksom mitt i maj och hittills har det varit en ganska varm vår.
Hans blick flackar mellan olika ställen i rummt och jag börjar nästan bli lite orolig.
"Nä men, jag bara eh" är det ända han får ur sig innan hans blick hamnar på mig och stannar där ett litet tag.
Jag ger honom en fundersam blick och återigen vänder han ner blicken till hans knän. Han ser ut att fundera över något.
"J-jag bara kände mig lite fryssen så jag eh. Jag tror jag håller på att bli sjuk"
Det sista muttrar han mer för sig själv men jag lyckas uppfatta det då mina öron specificerat sig på hans undervara stämma till röst.
"Men stackare, bara du inte blir för sjuk för att orka skriva till mig!"
Jag yttrar orden bekymrat men den bestämda tonen blev bara tydligare ju fler ord jag uttalade.
Han vinklar huvudet lite uppåt och möter min blick medan han svarar med ett litet leende.
"Jag klarar mig" han säger det så obekymrat som om det inte vore något att bry sig om, det passar hans röst.
"säkert?" jag har en liten skämtsam ton under mina ord och ett flin reser sig på mina läppar.
"Jadå" yttrar han försäkrande och ett leende finner plats på honom.
"Såå, nu när du inte behöver skriva allting så kanske du kan förklara, varför behövde du en gravsten till någon Melker?" yttrar han något skämtsam och sätter ner ena armbågen i knät och lutar huvudet mot handen. Han ser så sjukt söt ut!
Där sitter han redo för en lång historia med det där flinet på läpparna.
" Jo, vi gick väl i korridoren påväg mot lektionen när Leon kom springandes dyngsur och ja typ slängde min mobil på mig innan han sprang iväg fortare än han kom" jag gör en liten paus då jag märker hur hans ansikte förändras och står numera tomt, inte en ända min visar han.
Så jag fortsätter.
"Ja, och sen började jag chatta med dig och när du frågade vad jag gjorde så kom jag på lektionen och märkte att Melker hade gått utan mig. I klassrummet så hjälpte han mig inte det minsta att komma på en ursäkt utan bara satt och flina när jag kom springandes in i klassrummet"
Jag begraver ansiktet i händerna och släpper ur mig en djup suck, jag kan höra han fnittra det gulligaste och mest underbara skratt jag någonsin hört.
"Ok, kan du inte dra ett till sånt där bra skämt eller nåt?" undrar jag när jag efter några sekunder lyfter huvudet ur händerna för att skåda varelsen genom skärmen.
"Okej visst" han ser ut att fundera lite innan han börjar.
"Varför ska man inte gå in i skogen mellan ett och tre?"
Jag skakar på huvudet och rycker på axlarna för att visa att jag inte vet.
Hans flin växer lite innan han svarar.
"För elefanterna hoppar fallskärm"
Varför skrattar jag? Kanske för att det lät så barnsligt eller för att det är just Linus som sa det, men skrattar gör jag.
Själva skämtet kanske inte var det bästa men ändå.
"Kom igen, bättre kan du!" yttrar jag i hopp om att han ska yttra ett till skämt vilket jag tror han går med på då han ser ut att fundera lite igen innan han skiner upp i ett enormt flin.
"Varför är krokodilerna platta?" hans flin är enomt och hela han utstrålar en glädje som jag inte kan beskriva med ord.
Återigen skakar jag bara på huvudet med ett eget flin på läpparna.
Hans flin blir om möjligt ännu större innan han svarar.
"För att dem gick in i skogen mellan ett och tre"
Ok, jag skrattar igen. Jag bara älskar hans barnsliga humor, den är så glad. Skämtet var lite roligare än det förra men jag skrattar på jag.
Vår konversation varar ett bra tag och hela tiden inspekterar jag nya delar av honom. Min hjärna verkar inte förstå vad jag igentligen tänker om honom förrens hans mamma ropar på honom på något språk jag inte hört förut.
Det låter som en blandning mellan franska och tyska, och kanske något annat språk också jag vet inte, är sämst på språk.
Linus svarar hennes rop på samma språk innan han vänder tillbaka uppmärksamheten till mig.
"Jag måste gå, maten är klar" yttrar han med ett ursäktande leende och biter sig själv lite i läppen vilket jag märkt att han gör ganska ofta.
Jag ger honom ett leende som säger att det är okej medan jag yttrar samma ord.
"Okej, jag borde nog gå jag med"
Han ler lite lättat och släpper läppen.
"Men vi hörs sen va?"
Jag svara honom med en snabb nick.
"Godnatt Linus"
"Godnatt Elias"
Med dem orden sagda lägger vi på och jag släpper ut en lång, utdragen suck.
🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹🔸🔹
Är inte helt nöjd med det här kapitlet men orkar fan inte skriva om det..
Det duker..
Jaja, hoppas ni har, haft eller får en bra dag😁
Komentera och rösta så blir jag glad😀👍
Asså ni fattar inte hur glad jag blir...
Jaja, lägger nog upp nästa kapitel senare idag.