Tidigare i Tidsresenärerna!
-Jack!
Det är Arthur röst som avbryter vår lilla stund. Han ser bestämt och arg ut när han tittar på oss. Vad har vi gjort för fel nu då, tänker jag och backar lite.
-Ja, svarar han och ser från mig till Kungen.
-Vad gjorde Ellie i ditt sovrum sådär tidigt på morgonen?
Allt blir tyst i rummet när alla väntar på att få höra hans svar. Jag kan gissa mig till svaret men det är bara för att jag har känt dem båda väldigt länge.
-Jag vet inte, svarar Jack och skruvar obekvämt på sig, hon sa att hon ville prata om något men vi kom aldrig så långt.
-Varför inte? Arthurs röst är som gjord av is när han talar och jag kan se hur Jack blir mer och mer nervös.
-Vi började prata om annat och innan vi hann komma fram till vad de var hon kommit för att diskutera knackade May och Ben på dörren.
-Så du har ingen anning varför hon stod utanför din dörr kl 5 på morgonen.
Jag kan se hur Lancelot får ett skräckslaget uttryck i ansiktet och hur han också skruvar obekvämt på sig. Tack och lov har Arthur bara ögon för vår lycklige vän.
-Nej, svarar Jack, som jag sa så kom vi aldrig så långt.
-Kan du då berätta för mig vad ni diskuterade som var så viktigt sådär tidigt på morgonen.
Det går ingen förnärr att Arthurs tålamod nu börjar att tryta men jag undrar vad de är han egentligen vill åt.
-Ingeting särskilt, stammar Jack fram, jag pratade på bara som vanligt utan att tänka mig för.
-Det är sant, säger Tom och tar ett steg framåt. När Jack börjar snacka finns det ingen stoppknapp på honom. Allt som oftast handlar det om saker han legat och tänkt på eller något han just kommit på. Vi alla gnäller ganska ofta på hans babblande när vi själva vill komma fram till något.
Arthur ser fortfarande butter ut men han tycks ändå acceptera Toms svar på frågan. Jag känner mig så stolt över honom just nu. Han tittar bort mot mig och ler. Trots alla våra år tillsammans kan jag fortfarande känna det där pirret i magen när han ler mot mig. Utan att tveka går jag fram till honom. Hans leende blir större för varje steg jag tar. När jag till slut står framför honom glittrar det i hans ögon. Han böjer huvudet framåt och ger mig en lätt kyss på munnen.
-Du vet att jag älskar dig, viskar han.
-Mm, svarar jag och ler, jag älskar dig också.
Jess POV
Tom håller fortfarande om mig när Arthur harklar sig och begär allas uppmärksamhet. Jag ser mig omkring nyfiket och hör hur tystnaden sprider sig. Fascinerande, tänker jag för mig själv, hur en enda person kan åstadkomma en sådan reaktion. Det är inget annat än fascinerande.
- Merlin, säger Arthur och vänder sig mot den gamle, vi behöver en plan!
Merlin skruvar lite besvärat på sig innan han svarar.
- Jag vet bara ett sätt men du kommer tyvärr inte att gilla det.
Arthurs ansikte mörknar om möjligt ännu mer nu men han säger ändå åt Merlin att berätta.
- Vi behöver besöka Lady, säger Merlin, hon är den enda som kan hjälpa oss just nu.
- Lady?! Är du fullständigt galen, säger Arthur argt, sist vi bad om Ladys hjälp gav hon oss kalla handen och bad oss dra åt helvete. Vad får dig att tro att hon skulle hjälpa oss den här gången?
Merlin tar sin tid innan han svarar. Det är tydligt att han väljer sina ord väl och jag börjar långsamt bli skeptisk över en kung där man behöver göra så.
- Det finns inga garantier, säger Merlin till sist, men hon är vårt enda hopp.
- Ursäkta, säger plötsligt Erik, men vem är Lady?
Både Arthur och Merlin vänder blicken mot honom men det är Merlin som tar till orda.
- Hennes riktiga namn är för längesedan bortglömd och hon är nu endast känd som The Lady in the Lake. Vi kallar henne bara för Lady.
- The lady in the lake? Stammar Erik fram, finns hon? Jag menar i verkligheten? Jag menar. På riktigt?!
- Ja, säger Arthur, och hon har ett riktigt taskigt humör och konstiga åsikter. Merlin jag tror verkligen inte att hon kommer att kunna hjälpa oss här.
- Som jag sa, svarar Merlin, hon är vår enda chans...
Merlin blir avbruten av att dörrarna öppnas och Charlotte i sällskap med den stora rödhåriga mannen jag sett henne i sällskap med tidigare, kommer in.
- Förlåt att vi är sena, säger hon och går över till oss.
Arthur nickar bara mot henne och ställer sedan fråga till oss andra.
- Vad ska vi göra?
Vi byter alla blickar med varandra men det är Charlotte som först säger något.
- Vi går efter henne.
- Det är gulligt av lilla fröken att säga så men situationen är lite mer komplicerad än så, snäser Arthur mot henne.
Jag kan se i Charlottes ansikte att hon inte tar orden väl men till min stora tacksamhet säger hon inget mer.
- Merlin har rätt, säger Tristan, Lady är den enda som kan ge oss tillräckligt med hjälp för att rädda Ellie. Det är åtminstone värt ett försök.
Jag ser i Arthurs ansikte att han inte är nöjd med svaret men han säger ingenting. Istället går han bara bort till sin stol och sätter sig ned. Jag tycker att hans uppförande är lika barnsligt som det är intressant. Det slår mig att jag inte har någon som helst aning om hur gammal an egentligen är. Det är kanske inte den mest relevanta frågeställningen i en situation som denna men jag kan inte låta bli att observera honom och försöka komma underfund med hans ålder. Jag skakar frustrerat på huvudet. Kom igen Jess!!! Skärp dig! Det finns viktigare saker att tänka på än en mans ålder.
-Dåså, säger Merlin och ser sig omkring, alla som vill är välkomna att följa med men jag åker genast.
Han lämnar snabbt rummet och det tar alla en kort sekund att samla sig. Jag ser att Tristan går fram till Lancelot för att prata. Jag kan inte höra vad det är de pratar om men av deras ansiktsuttryck att döma är de rörande överens om resultatet.
- Så vad tycker ni?
Frågan kom från Erik och han ser från en person till en annan.
- Vi måste hjälpa henne, svarar jag, hon skulle inte tveka att göra detsamma för oss.
Alla nickar instämmande och jag känner Toms hand krama om mig från sidan.
Det är läskigt, vi har ingen som helst aning om vad det är vi ger oss in i men förhoppningsvis tar vi oss ur detta levande.
- Vi samlas här om en timme, okej?!
Alla nickar och går. Tom ger mig en lätt kyss på munnen innan han lämnar mig. Charlotte ser både förvirrad och förstörd ut och mannen som är med henne ser ut att viska tröstande ord till henne.
Jag undrar skarpt vem den där mannen är. Allt har hänt så snabbt att Charlotte inte ens har haft tid att fylla i luckorna. Men de ser väldigt bekväma ut med varandra. Till min stora förvåning. Jag trodde alltid att Charlotte skulle vara med slimade killar med vackra ansikten, inte muskelbergen med skägg och ärr. Men från den vinkel jag står och observerar dem kan hag inte låta bli att märka att de ännu inte har tagit steget från vänner till något mer. Kanske är det bäst om de inte gör det för om allt går som planerat är vi hemma på 2000 talet snart och där finns ingen plats för en stenålders Schartzenegger.
Men eftersom det inte är min sak att lägga sig i, äh va fan! Jag har sett tillräckligt!
- Charlotte! Ropar jag och får fram till dom. Du har inte presenterat oss.
Jag vänder mig till mannen.
- hej jag är Jess!
Med framsträckt arm väntar jag på hans svar, efter en kort tvekan tar han den och säger;
- Hej, jag är John men alla kallar mig lille John.
Jag kan svära på att min haka nuddade marken när han sa sitt namn. Lille John? Som i Robin Hood och lille John? Jag stirrar menande mot Charlotte och hon skruvar olustigt på sig.
- Lille John hjälpte mig ifrån dom som rövade bort mig, förklarar hon, han följde mig även tillbaka för att vara säker på att jag kom fram ordentligt.
- Okej... Säger jag svävande, och nu då? Tänker du återvända till... Vart sa du att du kom ifrån egentligen?
- det sa jag inte, skrattar han, jag och alla andra har ett läger uti i skogen några dagsresor härifrån.
- Men du är chefen, ledaren el Grand maestro?
Nu skrattar båda två åt mig. Jag kan väl erkänna att mina ordval inte var de bästa men jag kom inte på något bättre.
- Nej det är Robin, svarar Lille John när skrattat väl lagt sig, det är han som pratat med kungen där borta. Han är attraktiv på ett manligt sätt och han har ett allvarligt uttryck i ansiktet. Jag får känslan av att han väldigt sällan slappnar av och skrattar. Kanske är det de hårda livet i skogen som gjort honom sådan eller så är han född sån. Jag vänder blicken och tittar på Charlotte och till min stora förvåning stirrar hon drömmande på Robin. Aj då, det luktar triangel drama lång väg nu. Särskilt då det är tydligt att lille John gillar henne.
Håll dig utanför Jess!!! Säger jag till mig själv, din inblandning kommer bara göra saker och ting ännu mer komplicerad. Så istället för att lägga mig i säger jag åt dem båda att jag ska gå och packa och att vi ses senare. Varför måste alla andras kärleksliv vara så förbaskat
Intressanta och spännande?
••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••••
Ett par timmar senare står en mindre grupp av oss redan ute på borggården och väntar på Merlin. Tom fick hjälpa Erik att packa eftersom Erik har spenderar mer tid i biblioteket än ute på fältet med oss. Jack säger inte ett ord till någon och har inte gjort så sedan scenen som utspelade sig i tronsalen. Jag börjar bli ordentligt orolig för honom. Den Jack jag känner skulle aldrig sluta prata om han inte mådde riktgt dåligt. Jag tror att enda gången jag sett Jack hålla tyst så här länge höll han på att förlora i poker. Jag tror han insåg att han inte kunde snacka och spela samtidigt. Men det här är en annan typ av tystnad. För första gången under alla år jag känt honom är jag oroligt för hans psykiska hälsa.
Charlotte måste ha lärt sig ett och annat under tiden hon var borta för när hon kom bort till oss var hon både rätt klädd och packningen tycktes vara som den skulle. Lille John kom gående strax bakom henne och han verkade bekymrad över något.
När jag kom ut på borggården stod Arthur en bit bort och höll på med sin häst och nu medans jag gått fram till mina vänner kommer en pojke fram till mig med min häst. Till allas ( och även min egen) stora häpnat har jag under tiden vi varit här lyckats bli en riktigt duktig ryttare.
- Hej Shade, viskar jag in i henne man, hur mår min gumma idag då?
Hon puffar lätt på mig till svar. Jag tittar runt omkring mig och ser att även Tom och Jack har fått sina hästar. Charlotte spenderade visserligen större delen av sin tid i stallet men eftersom ingen häst tilldelas henne är det nig ganska rimligt att anta att hon var mer intresserad av hästpojkarna än av hästarna. John säger något till henne och försvinner in mot stallet.
- Tom!
Jag ser Tom vända på huvudet när jag säger hans namn.
- Tom, säger jag igen.
Han nickar mot mitt håll och tar med sig hästen bort mot mig.
- Ja hjärtat? Säger han och kysser mig på kinden.
- Vad ska Charlotte rida på?
- Av hennes och den där mannens...
- Lille John, avbryter jag.
- Lille Johns, fortsätter han sarkastiskt, relation att döma så kommer hon nog att rida honom.
Han flinar stort åt sitt eget skämt och hag kan inte låta bli att le tillbaka.
- Skärp sig nu, säger jag och boxar honom i bröstet. Muskler som under tiden vi varit här inte har gjort annat än vuxit, drar ihop sig under min hand och det leende som tidigare prydligt suttit på mina läppar börjar sakta att försvinna.
- Vad tänker du på mitt hjärta, viskar han och böjer sig framåt för att bättre kunna viska i mitt öra.
- Någonting intressant mån tro?
Jag rodnar men svarar inte.
- Kom igen! Skaffa ett rum!
Erik och Jack står bakom Tom och Erik flinar stort åt sitt eget skämt. Det är bara Jack som har en häst, en stor mörkbrun hingst med svart man. Hästen trampar nervöst i marken, förmodligen känner han av sin ryttares ängslighet.
- Erik? Hur ska du kunna ta dig någonstans?
- Samma sätt som jag, antar jag.
Charlottes röst klingar starkt över borggården.
- Vi får dela, fortsätter hon.
- Vem ska du dela med då? Jag kan inte låta bli att fråga även om jag redan misstänker svaret.
- Med John, svarar hon enkelt och ler, du då Erik?
- Jag rider med Jack. Ingen har lärt mig hur man ens sätter sig på en häst så jag tänkte att det var bäst så.
Vi nickar instämmande till svar.
- Så nu när vi alla är här så undrar jag en sak, Charlotte ser från en person till en annan,
- Vadå?
- Var det ingen som märkte att May och Ben blev, i brist på bättre ord, coco?
- Nej, svarar alla svävande.
- Vi hade alla våra saker som vi gjorde och det fanns aldrig någon riktig anledning att misstänks det.
Eriks förklaring stämmer till stor del, trots det känns det som någonting som vi borde ha förstått. Vi borde ha sett tecknen men om inte ens Merlin kunde avslöja dem. Varför skulle vi klara det?
- Jag tycker ändå att det är konstigt, ni borde ha märkt något!
- Precis som vi borde ha märkt att du var försvunnen menar du?
Jag kan inte hjälpa den sura kommentaren men hennes attityd går mig på nerverna. Gjort är gjort, det enda vi kan göra nu är att agera och få hem Ellie.
- Är det så mycket begärt tycker du?
Charlottes röst bör tydliga hintar till sorgsenhet och sårbarhet. Det är inte alls så att jag inte förstår henne men nu är det verkligen tid att släppa det.
- Charlotte, vi är ledsna, jätte jätte ledsna att vi inte upptäckte det tidigare men nu har vi viktigare saker att tänka på. Det vi ska göra nu är bland det farligaste som vi någonsin kommer att genomföra och vi kan mycket möjligt dö på kuppen. Så släppt det!
Jack överraskar oss alla med sitt lilla utbrott. Vi bara stirrar på honom i chock och ingen ser mer chockad ut än Charlotte. Den har ännu inte släppt när Arthur klättrar upp på hästen och ber oss alla att lyssna.
- Hör upp allihopa. Detta är ingen övning och vi bör alla vara uppmärksamma och hjälpas åt om vi ska ta oss igenom detta levande. Men först vill jag bara säga att jag lämnar ansvaret för Camelot i Robins ansvarsfulla händer. Behandla honom med respekt och hjälp honom hjälpa er tills dess att vi återvänder
Till er som följer med. Detta är ingen lek, vi färdas snabbt, tyst och utan att väcka uppmärksamhet. Vårt bästa försvar är överraskningen. Håll ihop och inget tjafs. Är det uppfattat?
- Ja Sir, ropar alla.
- Jag hörde er inte, ropar Arthur högt.
- JA SIR!!!
- Det var bättre.
Han vänder hästen och ger sig av. Samtliga av oss, jag, Tom, Erik och Jack, Charlotte och John, Tristan, Lancelot och Merlin, sätter upp sig på hästarna. När alla är sadlade sätter Arthur av i galopp med oss inte så långt efter. Spänning och adrenalin rusar genom kroppen när jag känner hur djuret under mig kämpar med att hålla takten uppe.
Trots det otrevliga i situationen känner jag med varje nerv i kroppen att detta är ett äventyr som vi sent kommer att glömma.