Haleys perspektiv:
- Haley! Varfan äru? hörde jag min bror Caleb ropa. Caleb är ett år äldre än mig, och vi är väldigt nära varandra. Under hela tiden vi bott i Stockholm har varken jag eller han trivts här. Vi hade nässtan bara varandra och vi hade skit kul tillsammans. Han är min bässta vän och jag är så glad att jag har honnom.
- Hallo? Kan du komma då! ropar han igen och jag reser mig och går ut ur mitt rum.
- Ja, ville du nåt eller? sa jag och flinade mot honnom.
- Är du klar, pappa och Alex sitter i taxin redan, sa han och log mot mig. Jag nickade på huvudet, tittade in i mittrum för att se om jag glömt något och gick sedan ut ur huset med Caleb.
När vi kommit fram till flygfältet gjorde vi inte så mycket mer än väntade. Vi hade nämligen skickat våra saker, kläder och möbler till hudet vi skall bo i på förväg, så vi var bara tvugna att vänta. Den känslan jag hade nu var så bra. Jag hade önskat att flytta så länge jag kan minnas, ända sedan mamma dog har allt gått åt fel håll. Jag hade många vänner som stod vid min sida, men jag började röka och dricka vilket mina vänner inte gillade. De slutade stötta mig och gav upp efter bara några dar, jag mådde allt sämre och sämre, började stjäla småsaker från butiker och blev fast för det flera gånger. Så när pappa berättade att vi skulle flytta flög lyckan över huvudet på mig.
- Vi får gå ombord på planet nu, sa pappa och vi reste oss alla upp med leenden på våra läppar.
Hela flygresan planerade jag hur jag skulle ställa upp i mitt rum och jag funderade på första skoldagen i mitt nya liv. Jag var nervös, men det var en positiv sak. Jag var lycklig. Jag och Caleb diskuterade om hur bra det skulle bli. Vi diskuterade hur bra det var att pappa blivit befodrad och skulle jobba i LA. När han fick höra detta tvekade han inte en sekund innan han tackade ja till erbjudandet. Han vet hur vi mådde i Stockholm och med befodran kunde vi flytta, må bra och han skulle få mer tid med oss. Allt var en win win situation.
När planet landat och vi hade kade kommit till vårt nya hem, var vi alla så trötta efter resan så vi la oss och somnade ganska direkt. Det sista jag tänkte innan jag somnade var att jag nu äntligen slapp helvetet så kallat Stockholm och alla dess människor. Jag hade hamnar i paradiset och kunde äntligen starta om.