Jacks POV
Detta kan bara inte hända, tänker jag. Ellie kan inte ligga medvetslös på golvet och det kan inte vara May och Ben som gör detta mot henne. de går emot allt som jag vet om dem. De brukar ju vara de mest försiktiga personerna i vår vänskapskrets men nu, nu vet jag inte längre.
-Sluta!!! Försöker jag skrika, lägg av!
Men ingenting kommer över mina läppar. Vad i helvete ska jag göra? Jag måste hjälpa henne på något sätt, men hur? Förtrollningen som May kastade över mig tillåter inte att jag rör mig eller säger något. Det är en märklig känsla när man är förhäxad på detta sätt. Det känns mer som en mardörm än verklighet.
Jag ser hur Mays ögon börjar lysa gula när hon viskar ut ord som driver in mer smärta i Ellis redan medvetslösa kropp. Hon vrider sig och stönar högt av smärta. May bara fnittrar exalterat och fortsätter.
- May, lugna ner dig, väser Ben åt henne, mer magi och Merlin kommer hit, det vet du.
- Men vi kan döda henne nu och få det överstökad. Svarar May och vänder sig om. Hennes ögon lyser av förväntan och jag känner rädslan krypa längs med ryggraden på mig. Vad har hänt med henne? Vem är hon? Tänker jag skräckslaget.
- Mogana skulle bli så stolt över oss, fortsätter hon.
- Morgana vill ha henne levande och det vet du.
Ben tar henne hårt i överarmen och tvingar henne att se på honom. En kort stund står de och stirrar in i varandras ögon innan jag ser ett leende stiga på Mays läppar. Hon vänder blicken mot mig och flinar.
Jag har sett tillräckligt med film för att veta att en sådan blick aldrig är bra.
-May, säger Ben varnande, vad tänker du på nu?
Hennes blick vandrar mellan honom och mig och jag nästan se hur kugghjulen i hennes huvud snurrar.
Men innan hon hinner säga någonting flyger dörren upp. Merlin står i dörröppningen och ser från en person till en annan. Jag försöker visa med skakningar av huvudet och vädjande ögon att jag inte har haft något med detta att göra. Han tycks förstå och vänder sig mot May och Ben. Båda två är lamslagna av chock. Men innan Merlin hunnit göra något slänger sig May fram och griper tag i Ellies arm. Med ett lätt poff försvinner båda två precis framför ögonen på oss.
Jag känner att förtrollningen på mina läppar sakta börjar släppa och jag gör enträgna försök till att prata.
- För sent, viskar Merlin tyst för sig själv, jag kom för sent.
Aldrig trodde jag att en man med hans erfarenhet och utrustning någonsin skulle kunna se så slagen ut. Det är som om all luft gått ur honom och endast ett skal återstår.
- Merlin, säger jag tyst.
Han tittar upp på mig. Hans ögon är blanka och ansiktet är vitt. Han ser helt förstörd ut.
- Merlin, försöker jag säga försiktigt, vad var det som hände?
Han svarar inte utan stirrar bara tyst på mig. Jag kan se i hans ögon att han försöker avgöra om jag går att lita på.
- Ja det borde kanske jag fråga dig, fräser han, vad var det som hände?
Jag ryggar tillbaka när jag hör hans röst.
- Jag... Ehm... Hur...
- Det var en fråga unge man, en enda fråga. Svara på den!
Jag känner rädslan åter sätta klorna i mig. Han kommer inte att tro mig, skriker det i mitt huvud. Han kommer aldrig att tro mig. Han börjar gå framåt mot mig. Hotfullt och bestämt.
- Svara, väser han.
Jag har aldrig sett honom såhär. Den tidigare snälla mannen som alltid varit kolk och omhändertagande är borta och allt som återstår är nu en man full av ilska.
- Hon kom hit för en stund sen, vi pratade och sen kom May och Ben och sen vet jag inte riktigt vad som hände, stammar jag fram.
Merlin stirrar på mig. Jag vet inte vad han tänker, jag vet inte ens själv vad jag ska tänka, känna eller göra.
Då slår det mig, som blixten i marken med fulländat klarhet. Ellie är borta! Hysterin sätter sina klor i mig. Jag börjar att skaka som om jag hade fått frossa, pulser slår så hårt att det dunkar i mina öron. Mitt huvud snurrar och jag är bara sekunder ifrån att kasta upp allt som finns i magen.
-Jack, hör jag någon ropa långt, långt där borta.
-Jack, hör du mig, Jack!
Jag kan inte svara. Förtvivlat låter jag ett enormt mörker omsluta mig. Det enda jag hör innan allting blir svart är mitt namn som upprepas, gång, på gång, på gång.
___________________________________________________________________
Jess POV
Hela slottet är i kaos. Merlin bokstavligt talat slängde upp oss ur sängen imorse och ända sedan dess har allting varit kaos. Jag kan inte förstå att May och Ben kunde göra någonting sådant. Kidnappa Ellie, mitt framför näsan på Merlin. Det är ofattbart, otänkbart helt enkelt.
I timmar har vi väntat på att Jack ska vakna upp. Enligt Merlin svimmade han strax efter det att May och Ben försvunnit. Hur kunde detta ske? Hur kunde vi inte ha sett tecknen? Vad var det som jag har missat?
Jag vill fråga Tom om det men han har varit fullt upptagen med att tala med Arthur om hela historien. De har dividerat om vad som bör göras härnest. Vilket tillvägagång sätt som bör tas.
Tom föreslog att vi ska vänta med att göra upp en plan innan Jack har vaknat och kan berätta mer om vad som hände tidigare idag. Arthur vill inte det. Han har gått framåt och tillbaka med ett jagat ansiktsuttryck hela morgonen och det enda han säger är att varje sekund som vi väntar kan vara en sekund som kan kosta Ellie livet.
Jag förstår dem båda men Morgana är ingen som man bör leka med och nu har hon två stycken väldigt kraftfulla personer vis sin sida. Två personer som jag inte heller vill ska komma till skada.
Jag skakar på huvudet i ett försök att komma till klarhet med hela situationen. Ingeting är som det tidigare verkat och för en gång skulle är jag fullständigt mållös. Det som gör hela situationen ännu värre är Idun och Loke. Framförallt Idun.
Det var omöjligt att hålla detta borta ifrån dem och ända sen vi berättade det för henne har hon suttit ihopkrupen i ett hörn i sitt rum och bara stirrar ut i ingenting Jag har försökt trösta henne. Jag har försökt att prata med henne men hon vägrar svara. Hon ser inte ens på mig när jag tilltalar henne.
Trots att jag alltid har haft det lite svårt med barn kan jag inte låta bli att tycka om den lilla flickan. Hon har så mycket förstånd att jag blir tokig och hon är med största sannolikhet den starkaste lilla tjej jag någonsin träffat. Därför gör det ännu ondare att veta att hon lider.
Jag vaknar upp från mina tankar när Arthur ännu en gång börjar vanka av och ann i rummet. Vi har suttit i riddarsalen i ganska många timmar nu men ännu har ingeting nyttigt kommit fram ut det.
-Arthur, du måste lugna ned dig. Lancelots djupa röst skär igenom tystnaden som en kniv.
-Hur ska jag kunna lugna ned mig, fräser han tillbaka, hon är i fara. I verklig fara och vi sitter bara här och gör ingeting. Hade det varit någon av er hade hon redan varit utanför dörren i full färd med att försöka rädda er. Varför kan hon inte få samma behandling?
-Det handlar inte om det Arthur, svarar Lancelot och reser sig, det handlar om att vi måste ha alla fakta innan vi drar iväg någonstans. Vi har inte Ellies krafter och Morgana har två stycken vid sin sida som har lurat oss i flera veckor. Vi måste vara försiktiga.
Det finns sanning i det han säger och jag kan se det i Arthurs ansikte att han också vet det men det hindrar honom inte från att fortsätta sin lilla parad framför oss. Tack och lov varar den inte länge då dörrana öppnas och Merlin i sällskap av Jack kommer in i rummet.
Jack har svarta ringar under ögonen och jag kan se i den röda färgen i hans ögon att han har gråtit. Det enda jag vill just nu är att gå fram till honom och krama om honom, men riddarna skulle aldrig någonsin respektera mig igen om jag gjorde något så feminint. Därför sitter jag kvar på min stol och iakttar scenen framför mig.
-Nå, säger Arthur och vänder sig mot de båda nykomlingarna. Vad har han att säga?
Merlin tvekar innan han svarar.
-Tydligen så har May och Ben kommit till honom varje morgon den senaste tiden. Efter det att de gett sig av började förtrollningen som inte varit särskilt stark att ge med sig. Min gissning är att de ville använda så lite magi som möjligt för att jag inte skulle upptäcka dem.
Syftet med deras reguljära besök tros ha varit en förtrollning som skulle ha neutraliserat Ellies krafter.
Alla i rummet stirrar på Merlin i häpnad över det han berättar. Det låter mycket sannolikt att detta är precis vad som hänt men det svarar inte på frågan varför de gjorde det. varför förådde de oss?
Jag visste inte att jag sagt frågan högt föränn Merlin faktiskt svarade på den.
-Det är en relevant fråga Jess men jag vet inte hur någonting av detta gick till. Jag vet inte ens varför May och Ben kan praktisera magi. Jag inser att det inte är många svar som jag kan ge men det jag kan säga är att Morgana är mycket farligare nu än hon någonsin varit tidigare.
-Hur tycker du att vi ska gå tillväga nu då, undrar Arthur. Han har slutat vanka och står nu helt stilla och väntar på svar.
- Vi måste få Ellie tillbaka, svarar Merlin. Vi har ingen aning vad Morgana planerar men Ellie riskerar att komma till stor skada om vi inte gör något nu.
Alla mumlar instämmande. Jag ser mig omkring. Både Erik och Tom har beslutsamma blickar, de ser så olika sig själva ut att jag ibland blir helt tokig. I jakt på något familjärt vänder jag blicken mot Jack. Han skruvar på sig och ser allmänt obekväm ut. Någonting är inte som det ska här.
-Jack, säger jag och grå fram till honom. Mina ben är ömma efter att ha suttit still i samma ställning en längre tid men beslutsamt går jag fram till honom. Jack, säger jag igen.
Han tittar ned på mig. Aldrig tidigare har jag sett ett så jagat uttryck i hans ansikte. Rädsla, oro och skam går att utläsa i hans ögon och jag känner medömkan med honom.
-Jack, vad är det?
-Det var en olycka, säger han med darrande röst, May och Ben planerade aldrig att ta med sig Ellie härifrån. May ville döda henne, Jess, döda henne. Mitt framför ansiktet på mig och jag kunde inte gör ett skit. Inte skrika, inte röra mig. Jag kunde inte hjälpa henne oich nu är hon borta!
Tårarna rinner nedför hans kinder. Jag vet inte riktigt vad det är som jag ska säga, vad jag bör säga. Jag vet i ärlighetens namn ingeting just nu. Men jag vet hur jag på bästa sätt kan hantera Jack.
--Jack det hjälper inte Ellie om du bryter ihop just nu, säger jag bestämt. Jag förstår om du känner skuld för det som har hänt men det var inte ditt fel. Sluta upp med att tycka synd om dig själv och hjälp oss hjälp henne istället.
Jag vet att mina ord är hårda men när Jack är såhär är det den hårda sanningen som han behöver. Inte söta rara ord om hur allting kommer att bli bra för det vet vi inte om saker och ting kommer att bli.
Mina ord tycks ha haft önskvärd effekt för han slutar snora och torkar sig snabbt i ögonen. En beslutsamhet jag aldrig tidigare sett speglar tydligt i hans ögon. Bra, tänker jag för mig själv, ju mer beslutsam man är desto större är chansen att lyckas.
-Jack!
Det är Arthur röst som avbryter vår lilla stund. Han ser bestämt och arg ut när han tittar på oss. Vad har vi gjort för fel nu då, tänker jag och backar lite.
-Ja, svarar han och ser från mig till Kungen.
-Vad gjorde Ellie i ditt sovrum sådär tidigt på morgonen?
Allt blir tyst i rummet när alla väntar på att få höra hans svar. Jag kan gissa mig till svaret men det är bara för att jag har känt dem båda väldigt länge.
-Jag vet inte, svarar Jack och skruvar obekvämt på sig, hon sa att hon ville prata om något men vi kom aldrig så långt.
-Varför inte? Arthurs röst är som gjord av is när han talar och jag kan se hur Jack blir mer och mer nervös.
-Vi började prata om annat och innan vi hann komma fram till vad de var hon kommit för att diskutera knackade May och Ben på dörren.
-Så du har ingen anning varför hon stod utanför din dörr kl 5 på morgonen.
Jag kan se hur Lancelot får ett skräckslaget uttryck i ansiktet och hur han också skruvar obekvämt på sig. Tack och lov har Arthur bara ögon för vår lycklige vän. men jag kan inte låta bli att undra vad det var som Arthur sa som gorde Lancelot nervös. Men innan jag hunnit tänka mer på det svarar Jack kungen.
-Nej, säger Jack, som jag sa så kom vi aldrig så långt.
-Kan du då berätta för mig vad ni diskuterade som var så viktigt sådär tidigt på morgonen.
Det går ingen förnärr att Arthurs tålamod nu börjar att tryta men jag undrar vad de är han egentligen vill åt.
-Ingeting särskilt, stammar Jack fram, jag pratade på bara som vanligt utan att tänka mig för.
-Det är sant, säger Tom och tar ett steg framåt. När Jack börjar snacka finns det ingen stoppknapp på honom. Allt som oftast handlar det om saker han legat och tänkt på eller något han just kommit på. Vi alla gnäller ganska ofta på hans babblande när vi själva vill komma fram till något.
Arthur ser fortfarande butter ut men han tycks ändå acceptera Toms svar på frågan. Jag vet inte varför men jag känner mig så stolt över honom just nu. Han tittar bort mot mig och ler. Trots alla våra år tillsammans kan jag fortfarande känna det där pirret i magen när han ler mot mig. Utan att tveka går jag fram till honom. Hans leende blir större för varje steg jag tar. När jag till slut står framför honom glittrar det i hans ögon. Han böjer huvudet framåt och ger mig en lätt kyss på munnen.
-Du vet att jag älskar dig, viskar han.
-Mm, svarar jag och ler, jag älskar dig också.