Snabbt var vi klara. Vi ägde ju inte mer än kläderna vi hade på kroppen och vapnen vi hade i händerna.
Så snart stod vi alla 4 i hissen på väg ner, med SFM:s skoluniform (Svarta militär byxor, Långarmad tröja, bälte och väst) på kroppen och våra enskilda vapen i höljen i bältet eller i ett fäste på ryggen.
Jag hade fryst till is när jag hade tagit fram min pilbåge och koger under sängen. 3 pilar. 3 pilar!
Tur för mig att jag var befäl över ett lag och hade en revolver också. Men den ammunitionen var inte heller att skryta med. Mitchie, som ägde ett flertal kastknivar, hade bara ett dussin kvar (12 stycken). Zelena, som hade armborst hade slut på pilar och fått låna en fältkniv från Roman som bodde i rummet intill. Raylie, som var totalt förälskad i sin magnumrevolver och Jerichow 941 - CO2 pistol, hade tyvärr inte heller så många kulor på lager. Ärligt talat var vi ett relativt patetiskt lag.
"4A! NI SKULLE VARIT HÄR FÖR 5 SEKUNDER SEDAN! FÖRKLARA DIG SOLDAT!" Vår överbefälhavare J.J Jenkins hade precis fått syn på oss när vi klivit ur hissen och stod nu och vrålade mig i ansiktet. Han var runt 30, snaggad och en eldformad svart tatuering runt tinningen och bakhuvudet. Jag svalde hårt.
"Vi..vi..." Hans knytnäve träffade min käke med brutal kraft och jag flög rakt in i en städvagn med ett obehagligt BRAK. Ett moppskaft skar in mellan skulderbladen sekunden innan J.J Jenkins grep tag om min väst och lyfte mig från marken. De ilskna ögonen stack hål på mina ögonglober.
"SVARA SÅ ATT MAN HÖR DIG, SOLDAT!" vrålade han och spottade mig i ansiktet. Loskan rann över kinden och ner längs hals sidan. Jag fick svälja hårt för att inte kräkas.
"Jag vet inte sir. Vi är på var till bussen när du..." Jenkins andra slag träffade med en kraft som fick en kaotisk orkester att börja spela i öronsalen. Något vått rann ur min ena mungipa och någonstans i huvudet informerade mig en liten röst att jag bitit av en del av tungan.
"INGA URSÄKTER! DIN LILLA...." Hans ord bubblade i öronen och jag började undra om han snackade japanska eller något, nästa stund träffade min rumpa stengolvet.
Plötsligt verkade taket vara mina väggar och allt blev som ett flimrigt ljus. Det sista jag såg var Jenkins svarta kängor som kom rusande mot mitt ansikte.