Jag måste koncentrera mig. Fokus är nyckeln, inre harmoni.
-Ellie, du måste slappna av, hör jag Merlin säga.
Du kan slappna av, muttrar jag tyst för mig själv. Det här är tråkigt. Jag vill göra spännande saker. Jag vill spränga sten eller kasta eld. Jag vill inte sitta i ett och samma rum dag ut och dag in. Det är tråkigt.
Eftersom mina ögonlock är stängda kan jag inte se Merlin men jag kan höra hur han vankar av och an i rummet. I flera dagar har han gjort så. Ända sen Morgana gav oss en visit. Det får mig att bli ännu mera spänd. Merlin säger om och om igen att Morgana och han är lika starka, hon kan till och med vara starkare och jag kunde inte ens parera när Merlin gav sig på mig. På tal om det, mina revben gör fortfarande ont efter alla kast som han slängde runt mig i. Jag skulle ha varit till Charlotte men hon har inte synts till på ett par dagar. Jag är lite orolig faktiskt. När jag inte såg henne på två dagar tänkte jag att hon förmodligen var ute i stallet och roade sig men nu har det gått en vecka och jag har fortfarande inte sett till henne. Jag frågade Jack igår om han sett henne men han berättade att de varit så upptagna med träningen att de inte märkt något.
Visserligen har jag också varit upptagen. Det är fullmåne ikväll och Merlin har lovat mig att visa mig någonting intressant. Tydligen har det med månens kraft att göra. Han har inte gett mig mycket detaljer direkt men jag är lite nervös. Jag gillar tanken på att vara förberedd på allt som kommer emot mig. Nu är jag inte det och det känns märkligt.
-Ellie? Vakna!
Jag ryker till när jag hör Merlins röst i örat på mig.
-Förlåt, säger jag och blickar upp på honom, jag försvann visst.
Han tittar ner på mig och suckar.
- Hur ska jag få dig att förstå att du måste fokusera? Annars är du rökt!
- Jag vet men det är så tråkigt, säger jag och reser mig upp. Jag borstar av klänningen och drar handen genom håret.
- Jag förstår att detta är viktigt men det är verkligen jätte tråkigt.
- Ellie, svarar han, jag vet att det är tråkigt men du måste. Öva, öva, öva! Vi har talat om detta tidigare. Du måste göra som jag säger.
Jag suckar tungt innan jag svarar honom;
- Jag vet Merlin, jag ville bara få ur mig det.
- Jag förstår det Ellie, kila iväg nu. Du kommer nog inte kunna koncentrera dig nå mer just nu och jag måste förbereda inför ikväll.
Jag nickar till svar och lämnar honom. Lite nervös är jag fortfarande men jag litar på honom och på att han vet vad han gör.
En tanke slår mig att jag kanske borde leta reda på Charlotte nu när jag inte har någonting för mig. Full av kraft och beslutsamhet springer jag genom slottet och bort till hennes rum. Full av förväntan knackar jag på och väntar. Ingenting hörs innefrån rummet så jag öppnar dörren och tittar in. Rummet är städat och sängen bäddad men ingenstans ser jag Charlotte. Jag börjar bli orolig men hon kanske är i stallet.
Snabbt som om hon kanske kommer att försvinna springer jag ner till stallen. Jag springer förbi Arthur som står och talar med en gammal man. Han ropar efter mig men jag stannar inte för att svara.
Väl inne i stallet ropar jag på henne.
- Charlotte! Charlotte vart är du?
Men ingenting annat än tystnad möter mig. Nu börjar jag att bli ordentligt orolig. Vart kan hon vara?
Jag rusar ut ur stallet och börjar leta mellan husen. Hon måste vara här någonstans, jag måste hitta henne!
Jag får syn på en man. Kanske kan jag fråga honom om han sett henne.
Jag börjar gå mot mannen när jag ser en liten flicka, inte äldre än sex år, springa efter honom. Gråtande klänger hon sig fast vid mannens arm.
Jag går närmare, försiktigt som om jag vet att någonting inte står rätt till. Mannen går fram till en tunna som står emot muren. Jag suckar lättat då jag tror att han bara ska hämta någonting ifrån tunnan men lättnaden är kortvarig. Mannen lutar sig fram och drar fram en pojke på kanske fyra år. Pojken måste ha gömt sig bakom tunnan av någon anledning men jag trodde aldrig att jag skulle bli vittne till anledningen nu. Pojkens kläder är trasiga och hans ansikte är blodigt. Mannen drar honom hårt i armen och ryter någonting åt honom. Flickan lägger sin hand på mannens i ett försök att avlägsna den ifrån pojken. Mannen svarar med att ge henne en örfil. Hon faller till marken och blir bara liggande en kort sekund innan hon reser sig och ger sig efter mannen som snabbt går iväg med pojken.
Jag känner ett raseri växa inom mig men jag lugnar ner mig i lagom tid innan jag går fram till mannen. Jag hindrar hans väg genom att ställa mig mellan dörren och honom. Han stirrar på mig med svarta ögon.
- Flytta på dig, säger han i en förrädisk låg röst.
-Nej! Svarar jag och och tar ett steg fram mot honom. Vad du gör mot barnen är fel!
- Och? Det är inte ditt problem. Idun, Loke, gå in och vänta på mig.
Jag håller upp en hand,
- Jag tänker inte tillåta att du behandlar barnen såhär! Säger jag.
- Vad ska du göra åt saken, väser han, Idun ta med dig din bror in, NU!
Han lyfter armen igen men denna gång är jag snabbare.
-Upp , viskar jag och upp i luften åker han. Långsamt men tillfälligt snabbt åker han upp i luften. Han börjar skrika åt barnen att göra något men de bara stirrar.
-Kom, säger jag och pekar på migsjälv, kom och ställ er här hos mig.
- Din jävla hora, skriker han, jag ska slå ihjäl dig!
- Du kan ju försöka. Säg mig , Idun var det va? Vad brukar den här mannen göra mot er?
Flickan tvekar innan hon svarar.
- Han brukar lyfta upp Loke, slå honom och sedan kasta honom i golvet.
Hennes röst är så låg att jag knappt hör vad hon säger med det jag hör får blodet att rusa i kroppen på mig.
-Jaså minsann det brukar han. Ska vi se hur han tycker om att bli behandlad på samma sätt?
Utan att tveka släpper jag honom från tre meters höjd, rakt ned i backen. Han skriver till av både chock och smärta när han slår i marken.
Människor har hört honom skrika och jag ser i ögonvrån att Arthur kommer springande mot oss.
Jag går fram till den stönande högen som ska föreställa en man. Han ser inte ens upp på mig men jag tvingar hans ansikte uppåt. Hans ögon är lika svarta som den själ han inte tycks ha.
- Nu när du vet hur det känns att vara fullständigt maktlös så tänker jag säga en sak till innan jag lämnar dig att ruttna i den håla du kröp ut ifrån. Du kommer aldrig att få se dina barn igen. De kommer aldrig mer att behöva se ditt tryne igen och gör dom någonsin det, om du någonsin kommer inom räckhåll för dom, då åker du med huvudet först över muren! Är det förstått?
Han bara nickar och stönar till svar.
- Bra, svarar jag och går därifrån, kom nu barn, nu ska vi se till att ni får ett ordentligt mål mat och riktiga kläder.
Jag ser upp och ser hur Arthur tittar konstigt på mig. Jag ler svagt innan en kvinnas illskrik hörs bakom mig. Hon springer ut ifrån huset och fram till mannen. I hennes famn ligger ett spädbarn på kanske fem månader. Kvinnor springer fram och faller ned på knä invid mannen. Hon gråter och försöker få honom att tala till ingen nytta. Smärtan från skadorna faller åstadkom har slagit honom medvetslös. Hon ryker i honom till ingen nytta. Då ser jag hur hon lyfter blicken och hittar mig, stående vid barnen.
- Du, väser hon och reser sig upp, du gjorde det här! Idun, hur kan du låta någon göra såhär mot oss, mot din pappa?
Jag är förvirrad. Hur kan en kvinna sörja en man som uppenbart slår barnen? Jag säger detta högt till henne. Hon svarar med en axelryckning och säger;
- De kan inte uppföra sig och de ska skatta sig lyckliga att de ens får bo hör hos oss.
Hennes röst är lika kall som hennes ögon och flickan gömmer ansiktet i min kjol när kvinnan kommer närmare,
- Stanna där, säger jag lugnt, Barnen kommer med mig. Jag skiter fullständig i om de ska skatta sig lyckliga över er behandling för inget barn förtjänar detta!
Jag skriker ut det sista. Kvinnan stirrar bara hatiskt mot mig. I henne ser jag år av misshandel som mina föräldrar utsatte mig och mina syskon för. Jag hatar henne, denna okända kvinna av orsaker som gör så ont att tänka på att det svartnar för ögonen. Men jag tänker inte vika ned mig. Inte den här gången. Speciellt inte om det betyder att barnen måste fortsätta bo i en sådan missär. För alla gånger jag hoppades att någon skulle ingripa och hindra våldet lyfter jag armen och ska precis till att ge henne en omgång när en hand läggs på min axel och jag tittar in i Jacks ögon. När och var han kom ifrån spelar ingen roll. Han klämmer medlidsamt åt min axel i ett desperat försök att lugna ner mig. Fokus Ellie, tänker jag, behåll ditt fokus.
- Arthur? Jag vänder mig till kungen, jag vet att min begäran är något oortodox men dessa barn kan inte fortsätta leva här. Kan de inte komma med mig. Med oss! Jag gör vad som helst!
Han funderar en kort stund innan han svarar.
- Din begäran är lika oortodox som du är och jag skulle vara en usel kung om jag inte tillät barn att växa upp under normala förhållanden.
- Du kan inte göra såhär, skriker kvinnan, du kan inte ta mina barn ifrån mig!
- Du valde detta själv när du lät din karls välmående stå högre än dina barns. De förtjänar bättre.
Arthur vänder sig om till en fotsoldat och säger;
- Ta barnet!
Soldaten tvekar först men gör som han blir tillsagd. Kvinnan gråter men gör inget motstånd när han tar spädbarnet ifrån henne. Soldaten överlämnar barnet till Arthur. Han står till en början fastfrusen och stel och håller i barnet som om det vore en porslinsdocka. Men när den lilla flickan öppnar ögonen och ler ett tandlöst leende märks en enorm förändring i hans kroppsspråk.
Jag iakttar med en stigande beundran hur han för varje sekund växer när han står och ser ner på barnet. Men jag tittar även bort mot kvinnan. Hon sitter ihopsjunken invid den medvetslöse mannen och gråter tyst. Det är som om all ilska runnit av henne och endast sorg återstår. Jag känner ett sting av skuld. De gjorde detta mot sig själva men ingen förtjänar att gräva med sig som hon just nu gör. Utan att tänka går jag fram till dem. Kvinnan tittar förskräckt upp på mig. Rädsla speglas i de tårblanka ögonen. Rädsla är bra, tänker jag och vänder mig till mannen. Han kommer att dö om jag inte hjälper honom. Han kanske förtjänar att dö men jag är inte rätt person att avgöra det.
Jag ställer mig över honom med en fot på varje sida och tar ett djupt andetag. Jag placerar händerna framför och med handflatorna mot varandra. Jag känner hur en helande kraft uppfyller mig och bildar en kuppol omkring oss. Den vidgar sig för att sedan snabbt återvända till mina händer.
Mannen vaknar till. Han stirrar oförstående på mig och sedan på kvinnan. Jag kunde inte bry mig mindre. Jag går ifrån den, bort till barnen, tar deras händer och lämnar platsen.
Pojken klamrar sig fast vid min hand medans flickan lugnt går bredvid mig. Alla stirrar på oss men jag bryr mig inte. Det enda som räknas just nu är att barnen äntligen ska få uppleva trygghet.
Gunhild möter oss i porten. Det behövs inga ord mellan oss för att hon ska förstå vad barnen behöver. Genevive möter upp Arthur när han kommer innanför portarna. Hon stannar till när hon ser barnet som ligger i hans famn.
- Vad...?
Arthur ler och ser upp på henne.
- Barnen for illa, Ellie upptäckte det och ville ta dem därifrån. Är hon inte söt?
- Jo, viskar Genevive, hon är helt underbar. Gunhild? Kan du hjälpa mig? Vad behöver hon?
- Hon behöver näring, ers majestät, och mjölk. Tillåt mig att visa. Gunhild visar med händerna att drottningen borde följa med. Drottningen tar barnet och följer efter tanten. Gunhild, drottningen och Loke går in i matsalen men kvar står Idun. Hon ser ensammen och liten ut. Mitt hjärta smälter för den stackars flickan. Jag ser bort mot Arthur och ser att även han ser flickan.
- Arthur?
Han nickar och går fram till henne.
- Idun?
Hon tittar upp på honom.
- Ja, säger hon.
- Vill du inte ha någonting att äta?
- Nej tack, svarar hon.
Jag går fram till henne och sätter mig på huk.
- Är du säker? Jag vet att det finns en riktigt god skinka i köket. Vi kan sno lite.
Jag ler mot henne. Hon ler lite svagt tillbaka.
- Är det säkert? Får jag lite skinka?
- Men självklar, svarar jag, varför skulle du inte få det.
- För att Loke och Nimoe måste få äta först. Jag kan äta det som blir över, men dom måste få äta först.
Jag tittar förskräckt upp mot Arthur. Hans käkar är hårt sammanbitna och han är mörk i ögonen. Själva tanken att en flicka på sex år måste ta hand om sina syskon upp till den gräns att hon kan svälta ihjäl är skrämmande. Särskilt då jag såg att varken mannen eller kvinnan hon bodde hos var speciellt magra eller undernärda.
- Du är viktigt, säger jag och tar hennes händer i mina. Och du ska äta, för om du inte äter kommer du inte att orka se efter dina syskon i framtiden. Och dom behöver dig, jag behöver dig.
Hon ler generat mot mig men jag ser att hon inte tror mig. Jag förväntar mig inget annat heller. Jag vill bara att denna starka lilla tjej ska få all den kärlek hon förtjänar och ännu mer därtill.
Vi går tillsammans alla tre efter folket ner till köket där alla barnen äter sig mätta. Gunhild insisterar på att bada och klä dem själv vilket ger mig tid över till att fortsätta leta efter Charlotte.
Men det spelade ingen roll hur mycket jag än letade eller hur många människor jag frågade, ingenstans fanns hon och ingen hade sett henne.
Det hann bli kväll innan jag åter kom upp till slottet. Jag hade spenderat de sista timmarna med resten av gänget och vi är alls upp över öronen oroliga för henne.
Jag lämnar av dem i matsalen men går själv iväg för att träffa Merlin.