"Varför?" Jag ser intensivt på Andrew som sitter på andra sidan bordet på det stora caféet.
Jag har förstått att det är mig det där gänget vill ha; jag menar, kom igen jag är trots allt lockbete så något måste det ju vara som gör att de vill åt mig.
Men vad jag inte förstår är varför. Varför vill de ha tag på mig?
Jag känner inte ens de här killarna och ändå är det något med mig som gör att de åker tvärs över USA. Det är såklart inte bara för min skull, men det är nog en viktig del. De är även ute efter Andrew av någon anledning som jag fortfarande inte förstår riktigt. Han berättade att han och några andra - som jag för övrigt inte har en aning om vilka de är - har i uppdrag att ta fast det här gänget och därför har de fått ett pris på sina huvuden och brottslingarna är mer än villiga att stoppa dem.
Andrew berättade mer för mig igår än vad han har gjort någon gång tidigare men ändå finns det så många obesvarade frågor kvar. Jag vet fortfarande inte vem han är eller varför han har sådana här konstiga uppdrag; jag vet inte heller varför gänget vill åt mig eller hur jag lyckades dras in i det här överhuvudtaget.
Det som jag undrar mest över är ändå varför Andrew har förändrats så mycket. Först var han sur hela tiden och betedde sig riktigt otrevligt mot mig; till och med hotfullt ibland. Men nu skämtar vi med varandra till och från och kan till och med skratta tillsammans. Jag ska inte säga att det känns naturligt för det gör det inte; tänk dig själv att gå runt och skratta tillsammans med mannen som har kidnappat dig; men det känns ändå bättre än att vara rädd för honom hela tiden. Men varför har han förändrats? Varför är han snällare mot mig? Är det för att något fruktansvärt snart kommer att hända? Har han dåligt samvete för att han kommer att överlämna mig till dem?
"Vi borde inte prata om det här." Andrew ser menande på det gamla paret vid bordet bredvid som - inte så diskret - ser åt vårt håll. De undrar säkert vad det är vi pratar om som fick all färg att försvinna från mitt ansikte.
"Men du kan berätta sedan...?" Jag ser hoppfullt på honom; jag vill verkligen veta varför de är ute efter mig.
"Vi får se." Han har återgått till sin uttryckslösa min och plötsligt blir jag rädd att han ska sätta upp den där väggen runt mig igen. För det är så det är; han sätter inte upp en vägg runt sig själv utan runt mig; han isolerar mig från omvärlden och vägrar låta mig veta vad som pågår.
Jag lägger ner besticken på tallriken och tar en liten klunk av vattnet. Min aptit har försvunnit nu och jag tror inte att jag klarar av att äta mer trots att jag har halva mackan kvar.
Ännu en gång har jag slagits av allvaret. Här har jag gått runt och skrattat tillsammans med mannen som kidnappade mig! Hur kan jag tillåta mig själv att ha kul i den här mannens sällskap?! Och med hela min framtid liggandes i hans händer? Hur kan jag låta detta ske?! Jag borde göra mer motstånd. Jag kanske dör om ett par dagar; jag kanske dör imorgon, kanske redan ikväll! Jag har ingen aning om vad som kommer att hända med mig och här går jag runt och behandlar Andrew som en normal människa!
"Ska du inte ha mer?" Andrew ser undrandes på mackan på min tallrik.
"Nej, jag är inte hungrig." Mumlar jag.
"Jag går till badrummet." Jag reser mig upp och försöker att gå till toaletterna så lugnt jag kan.
Jag tänker rymma. Det måste väl gå på något sätt, eller?
Jag låser dörren om mig och ser mig om innan min blick stannar vid ett litet fönster uppe vid taket.
Here we go.
Jag tar ett djupt andetag och går sedan bort till fönstret. Först kollar jag så att det inte är någon inne i något av båsen och när jag ser att det inte är det sträcker jag mig upp för att öppna fönstret.
Den lilla haken sitter precis utom räckhåll för mina fingrar.
Jag ser mig omkring efter något att stå på men sådan tur har jag inte. Jag börjar istället att hoppa upp mot fönstret och puttar upp haken en liten bit för varje hopp.
När haken slutligen lossnar är jag alldeles andfådd av allt hoppande. Jag tar ett par djupa andetag innan jag hoppar upp igen; denna gången för att försöka ta mig ut.
Fönstret är väldigt litet men enligt min bedömning är det precis att jag kommer igenom. Problemet är att ta mig upp dit; det är väldigt svårt när jag inte har något att stå på.
Jag hoppar gång på gång och lyckas till slut få ett bra grepp om fönstrets kanter. Jag sparkar med benen och försöker att sparka ifrån mot väggen men det är lönlöst; jag skulle behöva något att ta tag i på utsidan.
Precis när jag hoppar ner igen för att ställa mig och fundera ut en lösning öppnas dörren.
Jag snor runt och försöker att se oskyldig ut när en liten dam kommer in. Med en gång när hon ser mig vänder hon sig om och ropar till någon där ute.
"Hon är här inne!" Hennes rop är högt och får mig att undra vad sjutton hon håller på med. Varför berättar hon var jag är?! Hur kan hon ens veta vem jag är?!
"Din storebror är orolig för dig; du borde gå ut till honom." Hon växlar med blicken mellan mig och fönstret och sättet hon pratar med mig på får mig att rynka på näsan; det låter som om hon pratar med ett litet barn.
"Min storebror...?" Jag ser misstänksamt på henne men inser snart vem hon pratar om när Andrew dyker upp i dörröppningen bakom henne.
"Kom nu, Sam." Han tar ett bestämt tag om min hand och börjar dra mig ut ur rummet.
"Sluta!" Jag försöker dra mig loss men det resulterar bara i att greppet om min hand hårdnar.
"Hjälp mig! Han är inte min bror!" Jag ser desperat på damen som nu börjar se skrämd ut.
"Det är ingen fara." Andrews röst är lugnande men det gör mig bara ännu mer desperat att få damen att hjälpa mig.
"Hon är bara förvirrad; du vet ju vad jag sa om hennes sjukdom." Han talar tyst till damen som nickar och försvinner ut.
"Nej! Vänta!" Jag ser på henne medan hoppet långsamt börjar rinna ut, men hon vänder sig inte ens om.
"Va fan!" Jag vänder mig ilsket mot Andrew. "Vadå för sjukdom?!"
"Jag sa att du inte alltid visste var du var och att du behövde ständig övervakning av mig så hon var snäll och hjälpte mig att leta reda på dig." Andrew ser ner på mig utan minsta humor i blicken och jag känner hur ilskan kokar inom mig.
Hur kan han göra så här?! Hur kan hon lita på honom?! Såg hon inte hur desperat jag var?! Men hon trodde förstås att jag var galen efter vad Andrew hade sagt om mig.
Andrew släpar med mig ut ur caféet medan människorna där inne kollar konstigt på oss. Ingen gör något för att hjälpa mig och jag vågar inte ställa till med en allt för stor scen; vem vet vad Andrew skulle göra då? Ute på gatan drar han med mig tillbaka till den lilla gränden som vi kom ifrån tidigare och trycker upp mig mot väggen.
"Vad är det för fel på dig?! Jag trodde att du äntligen hade fattat att jag inte tänkte skada dig!" Han håller mina armar hårt tryckta mot väggen över mitt huvud och ser argt in i mina ögon.
Jag tvekar en stund men gör sedan det som får honom att stönandes ta några steg bakåt; jag gör det som får honom att känna den smärta han förtjänar; jag knäar honom.
"Inser du inte att det inte är det som är problemet?" Skriker jag. "Det spelar ingen roll om du skadar mig eller inte; du har fortfarande kidnappat mig och tagit ifrån mig mitt liv!"
"Jag hade inte tänkt förklara för dig men jag antar att jag får göra det ändå. När du har fått höra allt kommer du att förstå varför jag gör så här mot dig." Han talar sammanbitet som om det fortfarande gör väldigt ont.
"Tror du att jag bryr mig? Jag skiter i varför du gör det här; det enda jag vill är att komma bort härifrån, bort ifrån hela den här sjuka grejen, bort ifrån denna staden." Jag slår ut med armarna och ser mig omkring i gränden. "Bort ifrån dig." Jag ser honom i ögonen när jag tillägger det sista och kanske är det inbillning men det ser ut som om något i hans blick förändras.
"Gör det då." Han ser lugnt på mig innan hans ansiktsuttryck hårdnar igen. "Gör det; stick."
"Stick!" Ryter han och får mig att rycka till.
"Du kidnappade mig och nu säger du åt mig att sticka?" Jag ser misstroget på honom.
Jag vet att jag är dum som inte sticker nu, men det är något som håller mig kvar. En inre röst skriker åt mig att sticka här ifrån medan jag kan, men annan röst varnar mig; tänk om det är ett test; tänk om han skjuter mig om jag börjar springa. Dessutom är det något annat som får mig att tveka; kanske är det att jag inte har en aning om hur jag ska kunna ta mig hem igen, men det känns fortfarande som om det är något mer; något som får mig att dröja mig kvar.
"Jag kidnappade dig inte, det var bara för att skydda dig!" Utbrister han.
"Och det vill du att jag ska tro på? Du skulle aldrig göra något för någon annans skull." Jag fnyser och struntar i hans blick som ber mig att lyssna. Varför skulle han göra något för att skydda mig? Den tanken är så absurd att jag inte ens bryr mig om att reflektera över det.
Han höjer på ena ögonbrynet som för att utmana mig och jag lägger bestämt armarna i kors.
"Bevisa det"
Orden hinner precis lämna mina läppar innan jag är upptryckt mot väggen igen med armarna fast över huvudet och benen hårt tryckta mot tegelväggen.
"Vad fan håller du på med?!" Jag kan inte hindra ilskan från att koka inom mig. Han ser på mig med en mörk, outgrundlig blick och jag kan se att han är minst lika arg som jag är. Hans andedräkt stryker över min kind när han lutar sig närmre och en rysning far genom min kropp.
"Samantha..."
Det är endast ett par centimeter mellan våra ansikten men jag låter mig inte skrämmas; jag är fortfarande arg över att han bara tar kontroll över mig så här; jag hatar, hatar, att vara i underläge. Dessutom hatar jag att han använder mitt namn; jag vill inte höra det från honom.
"Jag såg dig på caféet; jag såg hur du försvarade dig. Men jag såg dig också på tävlingen; jag såg dig uppe i den där ringen." Jag ser gapandes på honom med tankarna snurrandes i huvudet.
"Samantha, jag såg dig...och jag såg min plan formas...för att jag visste att du skulle vara stark nog; jag visste att du skulle klara det här tills du fick veta sanningen. Du är inte en sådan som sätter dig ner och lipar; du kämpar och vägrar att ge upp. Men jag behöver dig på min sida; du kan inte kämpa emot mig; vi måste kämpa tillsammans."
Jag stirrar gapandes på honom. Jag kan inte ta in allt han säger på en gång; det blir för mycket. Är han...är han inte ute efter att skada mig? Vill han att vi ska kämpa tillsammans? För vadå? Och vad är det han har sett hos mig som är så speciellt?
Det var han.
Killen på klubben; han som stod borta i mörkret; det var Andrew.
Tanken slår andan ur mig. Inte ens när han sa att han såg mig på tävlingen lyckades jag koppla ihop pusselbitarna. Jag behövde låta det sjunka in ett par minuter innan jag lyckades fatta hur det hängde ihop. Jag har hela tiden tyckt att det är något bekant med honom men jag har inte kunnat lista ut vad; han var dold i mörkret så jag såg honom inte särskilt tydligt och jag la honom inte på minnet; han var bara en kille; ingen speciell; jag hade glömt honom redan när jag klev ner från ringen. Men hela tiden har jag känt igen honom och nu vet jag varför. Han var inte alls bara någon vanlig kille; han var mannen som väntade på att kidnappa mig.
"Vad gjorde du där?" Andas jag. Ilskan är borta nu; mellan oss finns bara massor med obesvarade frågor.
"Jag trodde att killarna skulle vara där så jag gick dit för att leta reda på dem, men de dök aldrig upp." Han bryter ögonkontakten och kollar istället på en punkt bredvid mig. "Istället fick jag syn på dig...men jag hade ingen aning om att du skulle ingå i planen då, jag lovar. Den delen kom senare." Han möter min blick igen. "Samantha...du anar inte hur svårt beslutet var för mig...jag vet såklart att det är fel att göra så här mot dig men efter att jag fick syn på gänget på caféet och insåg att det var du som var där visste jag att jag skulle behöva din hjälp och efter att jag hade sett dig på tävlingen visste jag att det skulle funka."
Jag ser storögt på honom. Ville han inte kidnappa mig egentligen? Finns det trots allt en gnutta mänsklighet inom honom?
"Vad är det som får dig att tro att jag skulle klara det här bättre än någon annan?" Frågar jag och tänker på hur rädd jag var i skåpbilen och hur många gånger jag har varit nära på att bryta ihop.
"Du blev överfallen av tre killar som var ungefär tre gånger större än dig och betydligt starkare än vad du är och ändå lyckades du slå ner två av dem och få in några bra slag innan du blev medvetslös. Du var uppe i den där ringen på tävlingen och självsäkerheten formligen lyste om dig och jag vet inte vad men något gjorde att jag bara visste att du skulle klara det." Han ser min rynkade panna och tillägger: "Det är klart att du har gjort lite mer motstånd än vad jag hade tänkt mig men du har i alla fall inte börjat lipa och varit helt vettskrämd."
Jag biter mig i läppen när jag tänker på hur jag satt och grät i skåpbilen och darrade av rädsla; men det vet förstås inte han och det tänker jag inte berätta för honom heller.
"Vad är det som säger att du inte bara står här och hittar på allting?" Frågar jag och lägger armarna i kors över bröstet.
Först var jag alldeles tagen av hans ord men nu har en annan tanke slagit mig; han står såklart och ljuger ihop en historia för att få mig att hänga med honom utan att göra motstånd; så måste det vara.
"Du kommer aldrig att tro på mig, eller hur?" Han suckar och backar några steg vilket får mig att släppa ut ett andetag som jag inte ens visste att jag hade hållit inne.
Jag svarar inte på frågan men jag tänker att det borde vara svar nog. Nej, jag kommer aldrig att lita på honom. Hur skulle jag möjligen kunna göra det?
Ändå har jag en underlig känsla efter allt han har sagt. Han såg något speciellt i mig; något som skiljde mig från andra tjejer. Han vill att vi ska kämpa tillsammans för något och han tror att jag kan hjälpa honom. Han vill ha mig på sin sida och han vill egentligen inte skada mig. Tänk om det - trots att det är omöjligt - skulle vara sant...
***
De följande dagarna passerar utan att något speciellt händer. Jag följde med Andrew hela den långa vägen tillbaka till hotellet där vi sedan somnade med en gång och dagen efter åt vi en ordentlig frukost. Sedan har vi spenderat dagarna på rummet utan att säga särskilt mycket till varandra. Jag vet fortfarande inte vad jag ska tro om allt som han berättade för mig. Han har inte gjort något mer hotfullt eller något annat som har fått mig att bli rädd för honom och det känns som om han försöker att vinna min tillit. Men jag är inte så dum att jag låter mig luras; det krävs mer än så om jag ska kunna lita på honom.
"Du kan ta sängen nu; vi kan byta så tar jag soffan."
Jag vänder mig om med täcket i händerna. Jag hade precis tänkt lägga mig ner när Andrew plötsligt började prata efter den senaste timmens långa tystnad.
"Det är lugnt; jag kan sova på soffan." Jag vänder mig om igen och kryper ner under täcket. Jag tänker inte ta emot hans vänlighet; han ska inte få tro att allt kan bli bra bara så där.
Han säger inget mer och jag dras snart in i en djup sömn där jag drömmer om Andrew; Andrew och pistolen, riktad mot mig.
----***----
Hej!
Vad tror ni om Andrew? Talar han sanning? Eller säger han bara allt det där för att få Samantha att lita på honom?
Vad tror ni att de andra killarna är ute efter? Varför vill de så gärna ha tag på Samantha?
Kommentera gärna om ni har några teorier; det skulle vara kul att få veta hur ni tror att det ligger till. :)
Skrivtips: ha ett spännande slut på kapitlen
Detta är inget måste men det är bra för att få läsarna intresserade. Om man avslutar kapitlen med en cliffhanger är det större chans att läsarna fortsätter att läsa eftersom det då blir spännande. Man behöver inte ha en cliffhanger i slutet av varje kapitel men det är bra att ha det någon gång ibland.
Tack för att ni läser. :)
//writer003