Karl och Vincent letade i huset hela dagen.
Vincent stod och rotade igenom några lådor i mitt rum medan jag satt på sängen och läste en bok.
- Ska jag hjälpa till att leta? frågade jag.
- Nej, sa han, men du kan få hjälpa mig med en annan sak.
- Vadå?
Han satt sig bredvid mig på sängen.
- Vad ska jag hjälpa dig med? sa jag igen, fast räddare.
- Var bara tyst, sa han och bet mig i halsen.
Det gjorde inte lika ont som första gången han bet mig, jag hade vant mig.
- Du sa ju att det räckte för idag? sa jag svagt.
- Det var igår, sa han och log.
Då kom Karl in i rummet.
- Ka... hann jag bara säga.
- Jag sa att du skulle vara tyst, sa Vincent.
- Ser man på, sa Karl, skulle inte du leta?
- Jo, vi fortsätter leta.
Plötsligt var de ute ur rummet.
Jag torkade av blodet som rann ner för min hals med en blöt handduk, sen fortsatte jag att läsa.
Efter en halvtimme hörde jag Karl ropa:
- Jag hittade den!
Jag smög snabbt och tittade in i biblioteket där han var. Han höll i en amulett av finaste guld och diamanter som blänkte.
Vincent backade och sa:
- Öppna den.
Han öppnade den och rummet blev fyllt av starkt ljus, man såg ingenting.
När han hade stängt den hade hans andra öga också blivit rött, nu var han en hel vampyr.
- Lämna nu och kom aldrig tillbaka, sa Vincent till honom.
- Självklart, sa han och gick ut.
Jag gick sakta in till Vincent.
- Vart hittade han den? frågade jag nyfiket.
- Jag vet inte, sa han, men nu är den borta för alltid.
Jag var lättad att den dramatiken äntligen var över.
- Vill du att jag ska dö? sa jag helt plötsligt.
- Jag måste gå, sa han utan något svar.
Han gjorde mig förvirrad.
Skulle jag behöva bo där som "slav" för alltid? Skulle jag aldrig komma där ifrån?! Jag vågade nästan inte tänka den tanken, då skulle jag förmodligen dö av sorg istället.