(Låt tips: Do I wanna know ~ Arctic Monkeys)
Jag och Omar hade lämnat huset sist men bara efter några minuter så hade han kört före alla andra. Han hade kört in i den andra filen när han hade chansen. Han körde om de andra och jag hörde vagt hur Oscar ropade efter Omar att han skulle sakta ner. Det gjorde han inte, tvärtom så ökade han farten och jag höll om honom hårdare. Han skrattade.
Jag såg i en av de små speglarna hur Oscar gestikulerade att vi skulle åka åt sidan och stanna.
"Va fan Omar!" Oscar ryckte av sig hjälmen och stampade över till oss. "Hon är skör! Kan du inte ta det lite lugnt för en gångs skull?" Omar och jag tog av oss hjälmarna. Jag fick till och med upp spännet själv.
"Jag hade ju kontroll." Sa Omar och rykte på axlarna. Oscar bokstavligen kokade.
"Ta det bara lugnt. Det där är min syrra och jag vill inte förlora henne på grund av din galna körning." Med det så satte sig Oscar återigen på sin moped. "Och du vet inte vägen, så håll dig bakom mig." Omar nickade men kollade inte på Oscar. Hans blick var fäst på mig. Med tanke på att jag inte lyckades med min hjälm innan så hjälpte han mig igen. Sen blinkade han åt mig och jag rodnade.
Och så var vi iväg igen. Omar höll sig bakom Oscar som han hade sagt. Jag kramade honom bakifrån mest för att jag inte kunde hjälpa det. Han såg så kramgo ut men det oroade mig att mitt hjärta hoppade över ett slag varje gång jag kramade om honom.
Utan att ge fjärilarna i min mage mer uppmärksamhet så blundade jag och njöt av den nu långsammare åkturen.
Efter 15 minuter parkerade vi på en av de tre parkeringarna utanför skolan. Med Omars hjälp så steg jag av mopeden. Han började asgarva när jag drog av mig hjälmen och jag gav honom en frågande blick. Inga ord kom ut då han kippade efter andan.
"Snyggt fågelbo sis." Sa Oscar när han gick förbi mig. Mina händer flög upp till mitt hår och jag försökte fixa det frenetiskt. Omar lyckades lugna ner sig och tog ett steg mot mig. Jag betraktade hans rörelser försiktigt. Han tog ett steg till och jag kunde nästan känna hans andedräkt på mitt ansikte. Jag stelnade till och han flinade åt mig.
"Låt mig." Viskade han innan hans händer ersatte mina och började sakta lösgöra tovorna.
Han var snart klar men flyttade inte på sig.
"Förlåt för min körning tidigare. "Sa han. Sen flyttade han sitt ansikte närmare mitt öra. "Jag ville bara att du skulle krama mig hårdare." Jag kände hur mitt ansikte hettade till. Omar tog tag i min hand och började dra mig mot Globen (en av de två byggnaderna) där vi hade våra skåp. Killarna hade varit här innan och fått skåpsnummer och scheman och allt sånt där.
Väl vid skåpet släppta han min hand så att jag kunde ta upp min nyckel och låsa upp skåpet. Min hand blev genats kall och jag önskade att han kunde ta den igen. Nej! Jag får inte tänka så. Han är Oscars bästa vän för i helvete! Jag gav mig själv en mental facepalm och tog fram min dator. Omar hade sitt skåp fem skåp från mitt men han stod bara vid det och kollade på mig.
"Vad?" Frågade jag med ett leende.
"Du är vacker." Sa han mjukt. Han gick fram till mig. "Vi ses vid lunch." Han gav mig en lätt puss på kinden och sen var han borta. Sakta förde jag min hand mot min kind och rörde lätt vid den med mina fingertoppar. Han gör detta så mycket svårare. Jag vill inte sabba deras vänskap. Kanske bäst att hålla mig undan i framtiden.
Med en suck smällde jag igen skåpsdörren och begav mig mot samhällen. Linnea satt vid ett bord utanför klassrummet med datorn framför sig. Jag behövde inte ens kolla för att veta att hon hade hörlurar i öronen. Hon och jag är väldigt lika på den fronten, ingen av oss skulle klara oss utan musik.
Jag slog mig ner mittemot henne och pausade hennes musik. Hon blängde på mig och tog ur sina hörlurar. Jag bara flinade mot henne. Hon bara skakade på huvudet åt mig och log.
"Vart tog du vägen igår?" Frågade hon. "Karolin har gått runt och berättat hur hon klådde upp dig. Vilket jag vet inte är sant då hon bara är kött och ben så." Jag himlade med ögonen år Karolins bettende. Trodde hon seriöst att någon trodde på det.
"Nej, det var mer tvärtom. Jag är ganska beskyddande över min familj." Sen berättade jag allting och när jag var klar satt hon med munnen vidöppen.
"Vilken bitch!" Sa hon.
"Som tur är så går hon inte i vår klass." Sa jag när Mia, vår samhällslärare, öppnade dörren till klassrummet och alla gick in.
Om det var nånting jag hatade med samhäll så var det ekonomi. Det är inte det att det är svårt att förstå, bara att det är så tråkigt.
"Gissa vad som hände igår." Viskade jag till Linnea.
"Vad?" Viskade hon tillbaka.
"Oscar kom hem igår och han hade hela bandet med sig."
"Iiiih!" Skrek hon till och alla vände sig mot oss. Jag kollade ner på mitt arbete och låtsades jobba.
"Linnea, är det nånting du vill dela med dig?" Frågar Mia skarpt. Linnea skakade på huvudet och begravde det sen i sin bok. Jag skrattade tyst åt henne och hon sparkade till mig under bordet.
Hon helt bombarderade mig med frågor när lektionen var slut och vi stod vid våra skåp.
"När såg du honom?"
"Hur mår han?"
"Hur är hans kompisar?"
"Lugn, lugn, lugn." Skrattade jag fram. "De är antagligen i matsalen så du får träffa dem fortare om du skyndar dig." När de orden lämnade min mun så slängde hon in sina saker, till och med datorn, och låste skåpet. Det har aldrig gått då fort.
"Kom nu då." Hon grabbade tag i min hand och drog mig nerför trapporna och in i matsalen. Jag skrattade åt hennes iver. Hon stannade och spanade efter killaran. När hon såg dem i kön kutade hon iväg igen.
"Enis!" Ropade hon och hoppade på honom med en kram. Han var chockad men hann ändå fånga henne så att hon inte ramlade.
"Nea!" Ropade han tillbaka även om de inte kunde komma närmare varandra. De kramade varandra tills Linnea tog ner sina ben och ställde sig ordentligt på golvet. Oscar släppte henne inte dock. Hans händer var fast på hennes midja och de bara kollade på varandra.
"Hörni." Sa jag och de kom tillbaka till verkligheten. De hoppade ifrån varandra och kliade sig i nacken obekvämt. Jag bara skakade på huvudet åt dem.
Helt plötsligt kände jag hur någon la armen över mina axlar. Jag kollade upp och såg att det var Omar. Hur mycket jag än gillade känslan jag fick så var skuldkänslorna starkare och jag skakade av den. En sårad blick täckte hans ansikte och jag fick ännu mer skuldkänslor. Han höll sina händer för sig själv dock och jag var väldigt tacksam.
"Så, Enis. Hur har det varigt i storstan då?" Frågade Linnea glatt.
"Det var..." Längre kom han inte då jag flög rakt in i honom. Hastigt tittade jag upp och möttes av den bitchiga blicken tillhörandes Karolin som hade knuffat mig.¨
"Oj, ursäkta mig så mycket. Jag såg dig inte, du är ju, ja, osynlig." Jag himlade med ögonen.
"Hellre det än att alla tycker att jag är en hora." Hennes blick mörknade, sen fick hon syn på Omar som gick fram till mig föra att se hur det gick. Karolin stoppade honom.
"Nämen hej. Du måste vara ny. Jag är Karolin." Sa hon flörtigt och stoppade honom. Hon började föra sin hand över hans arm och man kunde tydligt se att han kände sig obekväm.
"Men snälla. Kan du bli mer klängig?" Frågade jag sarkastiskt. Hon vände sig hastigt mot mig och jag stod nu och blängde på henne.
"Det behöver jag inte vara, folk gillar mig ändå. Till skillnad från dig. Jag menar kom igen, inte ens din pappa eller Oscar gillade dig, jag slår vad om att det var därför de stack till Stockholm." Den slog mig hårt och jag skulle just hoppa på henne men hade inte chansen.
"Ursäkta?" Oscar röst hördes högt och vi hoppade till.
"Åh, ännu en nykomling. Vad är ditt namn då snygging?" Jag började nästan skratta, kände hon seriöst inte igen honom. Linnea försökte inte ens hindra sitt skratt och Karolin kollade frågandes på henne innan hon mumlade freak.
"Jag är Oscar." Sa Oscar mörkt och sakta. Karolin släppte hans arm som om hon hade bränt den och backade ifrån oss.
"Ja-jag ska nog g-gå." Hon skyndade ifrån oss och vi alla började asgarva.
Då började kön röra på sig och inom kort hade vi vår mat och satt vid ett runt bord i mitten av matsalen.