Not Me

By SelenoGomez

2.9K 227 4

Pinanganak akong nakalatag na ang buong buhay ko. Bata pa lang pero kailangan ko nang kumilos na parang matan... More

PROLOGUE
CHAPTER ONE
CHAPTER TWO
CHAPTER THREE
CHAPTER FOUR
CHAPTER FIVE
CHAPTER SIX
CHAPTER SEVEN
CHAPTER EIGHT
CHAPTER NINE
CHAPTER TEN
CHAPTER ELEVEN
CHAPTER TWELVE
CHAPTER THIRTEEN
CHAPTER FOURTEEN
CHAPTER FIFTEEN
CHAPTER SIXTEEN
CHAPTER SEVENTEEN
CHAPTER EIGHTEEN
CHAPTER NINETEEN
CHAPTER TWENTY
CHAPTER TWENTY TWO
CHAPTER TWENTY THREE
CHAPTER TWENTY FOUR
CHAPTER TWENTY FIVE
CHAPTER TWENTY SIX
CHAPTER TWENTY SEVEN
CHAPTER TWENTY EIGHT
CHAPTER TWENTY NINE
CHAPTER THIRTY
CHAPTER THIRTY ONE
CHAPTER THIRTY TWO
CHAPTER THIRTY THREE
CHAPTER THIRTY FOUR
CHAPTER THIRTY FIVE
CHAPTER THIRTY SIX
CHAPTER THIRTY SEVEN
CHAPTER THIRTY EIGHT
CHAPTER THIRTY NINE
CHAPTER FORTY
CHAPTER FORTY ONE
CHAPTER FORTY TWO
CHAPTER FORTY THREE
CHAPTER FORTY FOUR
CHAPTER FORTY FIVE
CHAPTER FORTY SIX
CHAPTER FORTY SEVEN
CHAPTER FORTY EIGHT
CHAPTER FORTY EIGHT

CHAPTER TWENTY ONE

44 4 0
By SelenoGomez

I wanted to disappear. Nakakaoverthink na may nakakakilala pala sa akin sa college and worse, kaklase ko pa. A social butterfly na halos lahat, kaibigan. I can't help but think na baka lahat ng kaklase namin, alam na pala dahil sinabi niya na.

"Okay ka lang?" Bulong ni Val. Iba na yata ang hitsura ko kaya napatanong na siya.

"Medyo traumatized lang sa quiz." I answered. Sa totoo lang, wala naman akong naging problema sa quiz dahil nakasagot naman ako. But I think that's a good lie because after all, I'm not expected to be great at Biology.

"Ang lala namang trauma niyan. Nabagok ka?" He asked sarcastically. "Spill the tea." He pushed harder. Alam niyang may mapipiga siya sa akin.

"T-e-a?" I jokingly answered. We had a brief second of silence dahil inabsorb pa yata niya ang joke kong 'yon.

"Natututo ka na, ha?" He laughed a little. "Pero ano nga? Affected ka pa rin ba sa rally kanina?"

Hindi ko alam ang isasagot. Hindi dahil hindi naman na 'yon ang nasa isip ko talaga pero kung tutuusin, 'yun naman ang puno't-dulo ng lahat.

"May makarinig sa 'yo." Paalala ko sa kanya. Delikado na. Alam na nga ni Symon, malalaman pa ng iba dahil sa ingay ni Val.

"Mamaya, ha? Kwento mo." Utos nito na para bang wala na akong ibang choice but to actually do it.

Biglang nagsalita si Symon. His voice automatically sends shivers to my bones. Parang kryptonite na kapag marinig ko, nanghihina ako.

"Nandyan na si sir!" He shouted. He usually does that dahil sa likod siya nakapwesto at kita niya kaagad sa salamin ng pinto kapag dumadaan ang professor namin - a sign for us to compose ourselves dahil magsisimula na ang klase.

Hindi ko na alam. Wala pa naman siyang ginagawa pero pakiramdam ko, para siyang kontrabida sa isang pelikula na sa bawat galaw niya, ikakapahamak ko.

Or maybe I'm overthinking. Baka naman hindi siya ganoon. But who knows? We barely talk. Minsan na nga lang magkausap, ganoon pa ang nangyari.

Nagsimula ang klase namin sa pagbalik nya ng mga tulang pinasa namin.

There, I confirmed.

Assessed by Jacob Suarez.

Sa klase pala nila Jacob pinabasa ang mga tula namin. Akala ko, dito-dito lang sa college namin. Makakaabot pa pala sa kanila.

"Great outputs. Sobrang expressive niyong magsulat. No wonder, students from Commerce were amazed by your pieces. Meron pa ngang isa dyan, artistically made and delivered which gave a lot of confusion when I read it in front of their class." Our professor continuously uttered. "Lij, would you mind explaining the narrative of your poem?"

All eyes immediately directed on me. Nararamdaman kong kahit hindi ko sila nakikita, nakatingin sila sa akin waiting for my response.

"Po?" I shyly responded.

"Go mo na!" Val whispered as if he's cheering for me.

"Your piece was metaphorically made pero nagkaroon siya ng impact sa nag-assess ng tula mo. I saw confusion, I saw pain somehow - ganoon ang naging impact niya. So tell us what does your poem really means? The open ender, the use of yellow - everything went well."

I took a deep breath before answering. Ang hirap kasi iba 'yung nararamdaman ko when I wrote that poem. I was mad. I was angry.

"That Rose is Yellow. Yellow signifies joy, light, happiness - that's what I, I mean my character, felt when they were together. Rose, I think, is the perfect symbolism of love and appreciation. They usually can be seen in red or in pink. But due to what happened between them, my character felt that what they had was fake - and suddenly, the color of joy, light, and happiness became the most perfect symbolism of inauthenticity."

Continue Reading

You'll Also Like

259K 8.8K 24
[PROFESSOR SERIES II] Astrea Zaire Luceria thought she was incapable of loving someone. But the moment she laid her eyes on a certain Art Professor...
132K 1.8K 52
Avyanna Marlowe acted as a mother to her siblings when their parents died. She's known for her sassy and dignified aura, which made her reputation ir...
22.8K 2.3K 12
Pangarap niyang yumaman kaya iniwan ang bansang sinilangan para makipagsapalaran sa Europa. Ang hindi alam ng karamihan, isa siyang katulong sa Italy...
376M 9M 100
This work of fiction may include potentially disturbing readings, scenes and discussions around topics such as sexual, self-harm, physical violence...