Innan jag hinner säga något är han borta. Liksom han inte precis stått framför mig.
Med en klump i magen tittar jag mig avvaktande runtomkring bland de breda granstammarna och deras svajande grenar. Blodet inom mig viskade om en människa, men det var något som inte stämde med honom. Vad skulle en människa göra ensam såhär långt in i Örnskogen av alla ställen? Han var definitivt en av de där vargdjuren, men måste ha manipulerat mina krafter på något sätt.
Jag sväljer hårt. Är Bryce en av dem också? Var det därför han tog hit mig? Oh gud, visste han vad jag var?
Tanken fick mig svimfärdig samtidigt som allt blod tycktes lämna mitt ansikte.
Goldenmoon var en av de största flockarna i världen och var inte vilken flock med varulvar som helst.
Deras Alpha var den första att någonsin existera och han var odödlig. Vad jag hade hört om honom, om Luke den store, så var han en sur gubbe som hade varit trött på livet enda sedan hans mate blivit brutalt mördad för ett halvt sekel sedan.
På något konstigt sätt var hans liv sammankopplat med alla andra av hans sort. Det innebar att om han dog, så dog dem alla. Detta gjorde det omöjligt att ta ifrån honom den enorma makt han hade över alla varulvar.
Magiker visste allmänt väldigt lite om varulvar. Konflikten med vargfolket sträckte sig så långt bak som historieböckerna kunde komma. Svaghet och utseende räckte som kunskap om varulvar för de flesta magiker. Jag däremot, som kom från en familj vars hat för dem gick till extrema längder, fick knappt reda på deras existens förrän jag en dag hittade en bok om dem i Jaylas bokhylla hemma hos henne.
Irriterat gick jag tillbaka mot bilen för att igen sätta mig mig i passagerarsätet. Varför behövde det här hända? Allt för ett historiearbete som jag råkat hamna i med en idiot. Var det såhär jag skulle dö?
I klorna på en instabil 'helig' Alpha.
Hör mamma och pappa om detta kommer de explodera av ilska. Rättare sagt, om de får reda på det. Jag kanske hinner dö innan.
"Det är iallafall inte mitt fel." Mumlade jag surt för mig själv.
Det var faktiskt inte mitt fel, men det spelade såklart ingen roll om detta skulle komma fram till dem. De hade alltid varit så enormt överbeskyddande när det kom till mig. Så pass att det ibland kvävde mig.
Min storebror Jace var likadan och var som en hök på mig i skolan. 'Inte göra si och inte göra så'. Det var som om de letade efter fel. Efter brister.
Enda sedan jag var liten fick jag höra om de där förbannade prisjägarna som jagade magiker.
Jace var såklart också utsatt för deras kontroll och överbeskydd, men aldrig på samma nivå. Ibland undrade jag ifall det var så att han inte kunde sätta sig in i min situation eller bara inte brydde sig.
Jag rycks plötsligt från mina bittra tankar när ett öronbedövande yl hörs eka genom den skymmande granskogen. Storögt sjunker jag ner i sätet och blundar hårt för att försöka stänga ute omvärlden.
Försiktigt viskar jag en osynlighetsformel, men den välbekanta pirriga känslan i kroppen händer inte. Det är som om jag tappat förmågan att ens kunna hantera magin.
Paniken växer i mitt bröstet och det känns som mitt hjärta vill springa från mig. "Kom igen nu. Umbram cedo. Da mihi oculum praesidium. Umbram cedo. Da mihi oculum praesidium."
Jag ger trollformeln ännu ett försök samtidigt som min röst blir allt lägre.
Ljudet av prasslande löv och ett dovt mullrande hörs plötsligt utanför bilen. Jag håller andan och kniper hårdare ihop ögonlocken. Se mig inte. Se mig inte.
Tills ljudet av steg bland de prasslande löven blir allt svagare. Med hjärtat i halsgropen andas jag ut av lättnad och sätter handen för hjärtat.
Jag väntar i ytligare några minuter och räknar till talet 500 i huvudet innan jag försiktigt öppnar ögonen.
Sakta höjer jag huvudet så diskret som möjligt mot fönster för att blicka ut över den tysta skogen. Personen måste ha gett sig iväg. Var kusten klar? Jag visste att jag inte kunde gå ut och ropa för full hals på Bryce. Om jag kom levande ifrån den här skogen skulle jag seriöst förvandla honom till en myra för att sedan trampa på honom, för han verkade ärlig talat be om det just nu.
Jag tittar ner på min hand för att se den lika tydligt som alltid. En sak var iallafall klargjord. Min magi verkade inte fungera, vilket var smått oroande.
Förvirrat tittade jag mig mot baksätet för att noggrant granska innehållet i bilen.
Hur var det ens möjligt? Varför fungerade inte min magi? Störde denna delen av Örnskogen ut magi? Det lät varken rimligt eller sant, för det var mer än varulvar som strövade genom skogen som var beroende av magi.
Hjärtat i mitt bröst slog fortfarande lika våldsamt på ett nästan smärtsamt sätt. Gud, jag behövde lugna ner mig. Kunde man ge sig själv en hjärtattack?
Med några djupa andetag in genom näsan och ut genom munnen satte jag mig tillrätta i sätet.
In genom näsan och ut genom munnen.
In genom näsan och ut genom munnen.
Efter vad som känts som en halvtimma harklade jag till för att öppna ögonen.
Ännu en utandning for ur mina läppar innan jag vänder blicken till vänster om mig för att frysa till av ett par kalla gula ögon. Samma kalla gula ögon jag tidigare sett med Bryce.
Bara några meter från bilen står en stor grå varg med sina sylvassa tänder hotfullt blänkande mot mig. Tills plötsligt vargen sakta sjunker till marken i någon slags bugning mot bilen och mina ögon vidgas.
Mina händer börjar darra sekunden jag får syn på vad eller vem vargen respektfullt sänkt huvudet åt. Där det tidigare varit tomt stod plötsligt ett tiotal andra vargar med en enorm silvervit varg bredbent framför bilen.
Mina darrande händer hamnar över mina läppar i ett ljudlöst skrik. I ren panik viskar jag ännu en formel som också verkar störas ut. Vad är det som händer?
Innan jag hinner reagera har bildörr slitits upp innan plötsligt två män våldsamt drar ut mig ur bilen. Jag faller till marken med en duns och hinner knappt reagera innan de igen tar tag om mina armar för att dra mig släpandes på den lövklädda marken mot den enorma vargen.
Mina ögon fylls med tårar och hela min kropp skakar av rädsla. När de väl verkar vara nöjd med var de dragit mig slängs jag igen ner mot marken likt en trasdocka. Min fot vrider sig på något konstigt sätt i processen och jag gråter till av smärta. Mina darrande händer fattar tag om min ömma fot.
Ljudet av knakande ben framför mig får ett ännu gråtliknande ljud att smita ut mina läppar och jag känner mig nästan svimfärdig av skräck.
"Du." Bara det enstaka ordet får tårar att börja rinna nerför mina kinder. Jag behöver inte ens möta personen med den ovänliga rösten för att veta vem det är.
"Titta på mig, djävulsdyrkande häxa!" Tårarna verkar aldrig sluta rinna och jag biter mig hårt i läppen för att tysta mig själv.
Plötsligt for en slag mot min kind och jag flyger bakåt och slår bakhuvudet ner i marken med en duns. Smärtan sprider sig genom kroppen och världen runtomkring mig blir allt suddigare.
"Hur vågar du komma hit!" Ryter han och tar ett hårt tag om min arm för att dra upp mig från marken. Jag vägrar fortfarande möta hans blick som bränner i min pannan.
Den omänskliga rösten dånar över skogen och tycks vibrera enda ner genom ryggmärgen. Jag faller igen till marken när Alphan utan förvarning släpper taget om min arm.
Två män drar upp mig från marken för att börja dra med mig bort från Bryces bil. Paniken stiger inom mig och jag börjar så gott jag kan försöka slita mig ifrån männen.
"N-nej! Släpp mig!" Utbrister jag med hastiga andetag och försöker igen ta mig loss från männens hårda grepp. Jag kunde inte dö. Jag fick inte dö.
"Jag kom inte hit själv!" Detta verkar få dem alla att stanna upp innan ljudet av steg närmade sig. Ett par stora bara fötter ställer sig framför mig och instinkten att vela ta några steg bakåt hindras av männen på varsin sida om mig.
Fastän jag inte ville möta hans blick höjde jag motvilligt på huvudet för att försöka se starkare ut än vad jag egentligen var. Mitt något suddiga synfält visar konturerna av en bredaxlad man med axellångt mörkt hår. Vad som får mig att ångra att jag lyft blicken är hans omänskliga blodröda ögon.
"Har häxan tagit med en liten vän också?" Jag sväljer hårt och fokuserar på att titta på hans panna istället för att möta hans ilskna ögon.
"Ja eller nej, vi är inte vänner. Han och jag har ett grupparbete i historia." Tanken på Bryce fick mig att vela sätta något på eld. Antingen var Bryce en idiotisk människa eller så var han undersåte till uslingen till Alphan. Detta var säkert en del av hans plan. När jag får tag på Bryce...
Om jag får tag på honom.
"Han körde hit mig. Jag hade aldrig kommit hit annars. Detta är ett missförstånd." Hade jag tur blev jag släppt med en varning om att aldrig mer komma tillbaka, vilken jag gladeligen aldrig skulle göra.
Med hjärtat i halsgropen tog jag ett djupt skakigt andetag. Sakta hade mitt synfält blivit klarare men smärtan i kroppen tycktes bara bli värre.
"Du tror verkligen att jag ska tro dig?" Ett falskt skratt flög ur Alphan och jag nickar sakta för att svara.
"Du ska tro mig eftersom att det jag säger är sant. Vi skulle plugga hemma hos honom och det är hans bil." Någon verkar fnysa till och jag vänder blicken mot en av männen bakom Alphan.
Hans korta snaggade hår fick honom att efterlikna den klassisk brottslingen som alltid visades i alla tv-serier. Speciellt med det fula ärret som gick tvärs över hans ansikte.
"Lyssna inte på henne, Alpha. Hon ljuger!" Morrar mannen och Alphan brummade likt en retad hund.
"Säg inte åt mig vad jag ska göra, Roderick!"
Männen som höll fast i mina armar knuffade ner mig på knä framför Alphan som gav ifrån sig ännu ett dovt ljud liknande åskmuller.
Jag föll på knä och min redan svullna fot vreds ännu mer än vad den innan gjort. Likt som yrseln från slaget i bakhuvudet inte var tillräckligt, spred sig smärtan från foten likt ormgift upp för benet och jag skrek till.
Jag kunde inte tänka klart eller höra vad som sades runtomkring mig. Det var som jag satt i en bubbla och väntade på att döden skulle hämta mig. Hårt svalde jag klumpen av gråt i halsen som igen blomstrade ut.
Mannen till höger om mig fnyser irriterat till åt mitt konstanta lipande. Ilsket knyter jag hårt knytnävarna.
"Vad är namnet på din lilla vän, häxa?" Ilskan växer ytligare inom mig och jag vill se de alla skrika av smärta som hämnd för det här.
"Bryce." Fräser jag fram mellan sammanbitna tänder.
"Hon ljuger!" Hörs någon ropa.
"Du ljuger." Morrar Alphan mot mig mörkt. Smärtan tar sig plötsligt till en helt annan nivå och börjar dunka i hela kroppen. Jag får svårt att fokusera på vad som händer runtomkring och allt blir suddigare.
"Vad händer med mig?" Gråter jag fram med instabil röst när jag inte längre klarar att hålla mig upprätt längre och kryper ihop på marken.
"Ni tror för mycket om er själva, häxa. Likt ni själva inte har några svagheter." Genom rinnande ögon, ser jag hur han sätter sig på huk innan ett rök av blått pulver for mot mitt ansikte.
Och allt svartnade.
✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁
/Milvum