~Daiva~
Jayla petar äcklat med sin gaffel i den så kallade 'lasagnen'.
"Vad är det egentligen med det där Skolverket? De gör om vanlig, god mat till äcklig och kräkliknande mat." Jag fnissar till då hon ger mig en konstig grimas.
"Ser de inte hur vi alla snart kommer ligga förgiftade på golvet?" Fortsätter hon menande.
"Ja, du vet ju vad de säger. 'Klimatsmart mat och insekter är framtidens mat.' Om vi inte dör av klimatförändringarna så dör vi av maten." Hon nickar och tar en stor klunk från sitt vattenglas.
Plötsligt stelnar hon till och börjar stirrar på någonting bakom mig.
Förvirrat vänder jag på huvudet för att se vad som fått hennes uppmärksamhet.
Det första jag ser är den långa matkön innan min blick dras mot utgången. Direkt får jag se den nya killen Bryce aggressivt trycka upp Collin mot väggen.
Två killar från fotbollslaget kommer in genom matsalsdörrarna och rycker till av synen för att diskret öka takten därifrån.
Förvirrat granskar jag Bryces ryggtavla för att nästa sekund stanna med blicken lite för länge över hela honom.
Han verkar plötsligt frysa till i kroppen för att snegla över axeln i vår riktning. Intresserad över vad som fångat hans uppmärksamhet tittar jag mot det hållet han kollat för att få se Madelyn och några andra vollybollspelare sitta och skratta vid ett av borden längre bort.
Tanken på att han sneglat åt deras håll får en grimas att ta plats över mitt ansikte innan jag snabbt skakar bort det.
"Iallafall, tillbaka till ämnet. På tal om framtidens mat-"
"Varför ger han sig på Collin?" Avbryter jag Jayla omedvetet. Hon hörs sucka innan hon petar till mig på axeln, däremot går det inte att dra bort min blick från Bryce och Collin.
Fastän de befinner sig tre bord bort, går det tydligt att se flinet som verkar växa över Collins ansikte. Bryce vars ryggtavla är vänd mot oss verkar bli ännu mer spänd innan Collin plötsligt ytligare en gång hårt trycks upp mot väggen.
Utan att se det minsta berörd ut av det hårda greppet om hans krage fortsätter han prata med samma flin prytt över hans ansikte.
Nästa sekund släpper Bryce hastigt taget om Collins krage liksom han bränt sig innan han med rasande steg stormar ut ur matsalen. Tystnaden är total och alla som tittat verkar inte veta vad de ska säga.
Collin står kvar på samma ställe och flinar mot dörren innan han plötsligt möter min blick. Lika snabbt som våra blickar mötts vänder jag ner blicken i min tallrik. Det fanns en anledning till varför jag starkt ogillade honom. Collin var visserligen populär på grund av en massa olika anledningar på skolan, men hans attityd var inte en av dem.
Pinsamt nog hade jag haft en crush på honom i sjunde klass. Såklart så fick han reda på det och retade mig dagligen. Det tog drygt ett år innan jag kunde visa ansiktet utan att bli retad för det.
"Ja. Där försvann han. Så, kan du svara mig nu eller fortsätta bete dig som en vägg?" Säger Jayla med armarna dramatiskt viftandes i luften. Allt jag behöver göra är att ge henne en menad blick innan hon börjar prata om det viktiga hon innan försökt informera mig om.
Hur irriterande det än är kan jag ändå inte sluta tänka på vad som sades mellan Bryce och Collin. Han hade verkligen stormat ut genom matsalen och Collin hade flinat som ett fån.
"Iallafall, så jag tänkte att-Daiva?!" Jag rycker till och suckar åt hennes dödliga blick.
"Är du sann? Jag pratar med dig! Vad tänker du på? Han där nya killen?" Med gaffeln spetsar hon irriterat en bit pasta från lasagnen.
"Förlåt. Jag vet inte.. Jag tänker väl på allt möjligt." Ljuger jag för att smått pilla med gaffeln i min egen lasagne.
"Daiva!" Utbrister hon dramatiskt likt en grinig treåring.
"Lyssna det är viktigt. Detta är på allvar." Säger hon och skjuter ifrån sig brickan till sidan om henne.
"Jag har fortfarande inte fått tillbaka min mobil. Den där hemska Mr Aleman tror att han äger världen men han har så fel. Därför har jag tänkt-" Plötsligt verkar något slags ljus blixtsnabbt svepa över hennes ögon innan hon försiktigt fryser till.
"Va...vad var det där?" Stammar jag fram. Jayla börjar plötsligt resa sig upp för att ta sin bricka med mat hon inte ens hunnit komma halvvägs på. Jag fattar jag om hennes arm för att stoppa henne.
"Dina ögon." Andas jag och böjer mig fram över bordet för att kolla närmare på hennes svagt vidga ögon.
Hon harklar till sig till rätta och ställer sig igen upp från stolen.
"Dina ögon....något slags ljus svepte över dem.." Säger jag chockat. Det var som om ett strålkastarljus svepte över dem för en sekund. Aldrig hade jag sett någon göra något sådant. Inte ens Jace och han påstod sig kunna allt om magi. Troll.
"Jag måste gå." Får hon stelt ur sig och jag vänder hastigt upp blicken från att ha fastnat med blicken i lasagnen.
"Va? Men vi har historia tillsammans om-" Jag tar upp min mobil för att kolla klockan. "15 minuter?" Hon greppar tag om sin bricka för att ge mig en oläsbar blick.
"Jag behöver prata med Mr Aleman om min mobil...och gå på toa." Jag hinner inte säga något mer när hon plötsligt skyndar sig iväg från bordet mot disken. Lika chockad över det konstiga skenet som innan stirrar jag stumt efter henne tills jag får ögonkontakt med någon annan elev från ett annat bord. Förskräckt över att se dum ut, låtsas jag se oberörd ut och börjar snabbt fördela pastan från köttfärssåsen. Så naturligt som möjligt tar jag upp mobilen för att gå in och kolla i mejlkorgen.
Jag vill inte vara personen som övertänker men det där var inte normalt.
Klockan börjar närma sig 13.00 och jag tar med en suck upp brickan för att därefter lämna matsalen ensam.
Om jag såklart verkligen velat hade jag säkert kunnat skaffa fler vänner, men samtidigt finns det många som inte går att lita på. Till skillnad från andra övernaturliga folk så är magiker, eller som andra kallar oss; häxor och trollkarlar, något extra avskyvärt. Den stereotypa bilden av en magiker är en ond känslokall djävulsdyrkande mördare. Inte precis den mest lockande stämpeln att få bara för att man har en viss typ av blod rinnandes i ådrorna.
Efter att ärkemagikern Adelina försvunnit spårlöst för flera hundra år sedan har magiker hållit sig i utkanten av samhällena på grund av "häxjakten" som efter människorna fortsatt från resten av den övernaturliga världen. Många lever därför som vanliga människor, går på vanliga människoskolor och jobbar på vanliga människojobb. Att en magiker ska vara djävulsdyrkande är egentligen en absurd idé som den äldre kyrkan och vargfolket ligger bakom.
Djupt inne i mina tankar går jag mot disken och sätter in min bricka, tallrik, bestick och glas.
En annan sak som är absurd är hur magiker gick från att vara det allsmäktiga folk som nästintill styrde samhället till att idag leva i samhällets skuggor.
"Tydligen så kom Jace på dem tillsammans." Hörs en låg röst bakom henne från ett av borden. "Va?!" Svarade hennes vän.
"Ja tydligen blev Daiva gravid med Bryce barn, men tvingades göra en abort. Jace klarar nu inte ens att vara i samma rum som honom-" Hon börjar plötsligt att hosta vilt likt hon inte skulle fått någon luft. Jag fortsätter gå liksom jag inte hört något av de dem sagt.
"Hjälp! Hon får inte luft!" Ropar plötsligt hennes vän panikslaget samtidigt som tjejen börjar hosta ännu mer med kräkliknande ljud. En lärare, som jag inte har haft, springer förbi mig när jag bara är en meter från dörren ut från matsalen. Precis innan jag ska gå ut släpper jag min hårt knutna näve och den kvävandes tjejen tar plötsligt ett stort djupt andetag samtidigt som folk börjar applådera. Med det stänger jag dörren efter mig.
Oavsett vad så är det inte säkert för någon med magins gåva. De som dock försökt få sin röst hörd har antingen försvunnit spårlöst eller mördats. Inte nog med det, sätts det pris på magiker som möjligtvis skulle kunna vara ett hot för andra övernaturliga folk. Den övernaturliga världen är fortfarande rädda för att vi ska få lika mycket makt som under ärkemagikerns tid. Därför dödas de som tros bruka stark magi.
Med ett svagt fryn över läpparna trycker jag mig förbi den trånga folkmassan av elever i korridorerna för att ta mig mot mitt skåp. Historielektionen börjar om 5 minuter och allt jag kan tänka på är var Jayla tagit vägen. Är hon redan utanför klassrummet eller pratar hon fortfarande med Mr Aleman?
Snabbt tar jag mina böcker och smäller irriterat igen skåpsdörren extra hårt vilket får några blickar att förvirrat vända sig mot mig.
Irriterat tar jag mig ännu en gång fram genom folkmassan för att komma fram till dörren intill klassrummet 3 minuter innan lektionen börjar. Med ett lättat leende på läpparna går jag in i klassrummet för att i nästa sekund få ögonkontakt med den nya killen Bryce och jag fryser snabbt till.
Hans intensiva blick får gåshud att svepa över mina bara armar innan jag hastigt drar bort blicken från honom för att skanna klassrummet efter min bästa vän.
Med en besviken suck tar jag en plats vid ett av fönsterna för att lätt dunsa ner på stolen. Mobilen på bänken lyser upp av ett meddelande.
Förlåt. Måste hem. Är sjuk.
Surt stänger jag av mobilen för att vända ut blicken mot parkeringen utanför.
Sjuk? Skojar hon med mig? Inte nog med att hon ljuger för mig, så undviker hon mig nu?
Irriterat fnyser jag till för att hårt göra märke i träbänken med min stiftpenna. Ljudet av att en stol dras ut fångar min uppmärksamhet. När jag vänder mig mot ljudet upptäcker jag att det är stolen bredvid mig. Förvirrat lyfter jag på ena ögonbrynet för att höja blicken mot personen i fråga som satt sig bredvid mig. Personen får mig direkt att ytligare en gång sucka till för att vända mig grimaserande mot tavlan. Har världen någonting emot mig idag?
"Är den här platsen ledig?" Frågar han med samma ökända flin som alltid.
"Vad tror du? Vi börjar om bara några sekunder." Muttrar jag irriterat mot Collin som flinande sätter sig ner på stolen bredvid.
"Borde inte du vara överlycklig över att jag satt mig bredvid dig? Jag är ju trots allt din stora crush." Snälla större makten, bara öppna ett hål i makten som jag kan hoppa ner i.
"Har du fortfarande inte kommit över det? Du låter nästan stolt då det aldrig verkar lämna din hjärna." Min kommentar fått honom att stanna upp för en sekund innan samma flin kommer tillbaka.
"Jag kanske är, sötnos." Nästan äcklat frynar jag på näsan för att ignorera hans trummande fingrar mot bänken. Jag tar ett djupt andetag för att försöka hålla mig lugn och inte bokstavlig talat förvandla hans fingrar till levande maskar.
Mr Hauserclock tittar ut över klassen för att sedan sätta sig bakom skrivbordet till sidan om tavlan.
"Hej allihopa, idag börjar vi med att läsa från sida 87 till 95 i historieboken." Med några stönandes elever tar alla och öppnar historieböckerna innan en lätt tystnad lägger sig överklassrummet.
Det är dock inte helt tyst.
Frustrerat försöker jag att stirra ner på texten i boken och fokusera på innehållet. Collin bredvid mig har inte ens öppnat boken och sitter som innan och trummar med fingrarna mot bänken. Försiktigt sneglar jag surt på honom för att se honom titta rakt fram på tavlan innan jag igen försöka läsa texten i boken.
Trummandet verkar bara bli högre och högre tills jag smäller ner min hand över hans två trummande pekfingrar.
"Aj..." Fräser han under en viskning för att dra bort sina fingrar under mina händer.
"Sluta upp med det där innan du inte har något att trumma med mer längre." Fräser jag tillbaka för att ge honom en dödlig blick.
"Huh? Hotar du mig?" Flinade han för att luta sig närmare mig.
"Vem har snackat om något hot? Det är ett löfte, igel." Min kommentar får honom att snabbt luta sig bort från mig samtidigt som han irriterat mumlar något otydligt. Plötsligt reser han sig upp från stolen.
"Mr Cougar!" Utbrister Mr Houserclock framme vid sitt skrivbord.
"Jag kräver att få byta plats!" Kräver han för att ge mig en mörk blick. Med en lätt fnissning går jag tillbaka ner i boken för att läsa.
"Byta? Mr Cougar, vi byter inte platser under en pågående lektion!" Väser han menade däremot verkar inte något av vad hon sagt nått någon av Collins öron.
"Någon som har lust att byta?" Utbrister han liksom han inte första gången fick alla uppmärksamhet.
Utan att bry mig om den pågående situationen runt om mig sätter jag båda händerna hårt framför öronen för att stänga ute det mesta av ljudet. Jag ska precis vända sida då någon petar mig på axeln. Irriterat tar jag bort händerna från öronen och ger personen en mörk blick men stannar istället upp. Storögt tittar jag runt i klassrummet för att få syn på Collin som stolt satt sig där Bryce innan suttit. Jag vill sjunka ner i stolen av att ännu en gång behöva interagera med den nya killen. Varför behövde han sätta sig här?
Med en lätt grimas över läpparna går jag tillbaka ner i boken. Tystnaden fyller ännu en gång klassrummet och jag vänder med en suck ännu en sida. Diskret sneglar jag på Bryce bredvid mig för att återigen stanna upp för att upptäcka att han redan kollar på mig. Vad är det med den här killen?
Ännu en gång skjuter jag ifrån mig boken surt, frustrerat och argt, för att ge honom en utmanande blick.
"Vad stirrar du för? Ska inte du läsa?" Väser jag mot honom för att lyfta boken från bänken och luta mig bak i stolen.
"Vaddå läsa? Jag har redan läst." Direkt döljer jag grimasen som börjat växa på mina läppar med den stora boken. Varför var han tvungen att sätta sig här? Jag ignorerar honom och går tillbaka till att läsa.
"Dessutom så stirrar jag inte för någon specifik anledning alls. Du är bara vacker att titta på."
✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁✃✁
/Milvum