Kapitel två

38 0 0
                                    

Flygvärdinnan får mig tillslut att sätta mig i min stol igen. Men det går inte utan mutning i form av flera av de små chipspåsarna de brukar sälja och ett pinkypromise på att hon verkligen ska ringa mina föräldrar. Ja, jag har trust issues.

Jag lutar mig tillbaka i den förvånansvärt bekväma flyplansstolen, en fördel med första klass som jag uppskattar extra mycket nu när min 5 timmars flygresa bytts ut mot en 11 istället. Mina pastellrosa hörsnäckor sätts i ören, one direction sätts på shuffle och en chipspåse öppnas. Half a heart spelas på högsta volym samtidigt som jag försöker lugna mitt huvud. Alva, det är lugnt. Allt kommer gå bra. Eller nej, hur fan kan det här sluta bra. Jag är 19 år, har ingen jävla koll på någonting och är nu påväg till fucking los angeles helt jävla själv. En snabb reflektion av att jag aldrig svurit så mycket i hela mitt liv innan går igenom mitt huvud men jag ursäktar det direkt med att situationen kräver det. För det här är en jävla udda situation. Vem fan lyckas sätta sig i denna sitsen?! Jo jag. Och om jag ska va helt ärlig så förstår jag att om någon ska lyckas vara så förvirrad och klumpig så är det jag.

All stress som jag genomlevt under den senaste timmen har tagit upp all kraft och energi jag tidigare haft. Två one direction låtar och en halv chipspåse efter att jag satt mig i stolen så somnar jag.

Om jag hade kunnat se mig själv där jag satt sovandes i min stol hade jag försökt hålla mig vaken istället. En 19 åring som dreglandes lutar sig mot personen i sätet bredvid är ingen vacker syn. Utöver det hade jag sett hur sliten jag såg ut. Hur mager jag hade blivit det senaste halv året. De mörka ringarna under ögonen var permanenta och jag hade sedan länge gett upp på att försöka täcka dom. Mörkbrunt hår hängde oborstat ner över axlarna och bröstet. Kanske hade jag när jag sett mig själv insett att något var fel. Att jag hade förändrats. Kanske hade jag då också insett att det kanske var bra för mig att råka gå på fel plan och missa familjesemestern. Alla senaste familjesemestrar är ändå som ett svart hål i mitt minne, jag kommer inte ihåg någonting från dem. Det är inte värt det att åka på semester som deprimerad. Jag kommer ändå inte ihåg det. Jag kommer i ärlighetens namn inte ihåg mycket nu förtiden. Ständigt en kom-ihåg-lista nerskriven på handleden med självklara saker som att dusha, tvätta, städa och läsa. Kanske blir detta min vändning.

Jag har alltid haft väldigt bra fantasi och med one direction i lurarna så drömmer jag om hur harry får ögonkontakt med mig från scenen. Han sätter sig på scenkanten och vi börjar prata. Det enda som skiljer oss åt är metallräcket längst fram i publiken och en säkerhetsvakt som ser extremt avundsjuk ut över att jag har fångat Harry fucking Styles uppmärksamhet och inte hon. När konserten är slut och alla börjar röra sig ut så rycker samma säkerhetsvakt tag i mig och säger bittert att "Harry Styles vill träffa dig så du kan följa med mig bak". Jag är förvånansvärt cool och lugn vilket jag verkligen inte hade varit i verkligheten. Vi går tyst igenom arenan tills hon stannar vid en dörr och knackar. Dörren öppnas och bakom den så står han. Harry Styles.

Precis när jag i drömmen ska hoppa in i hans svettiga armar så vaknar jag av att flygvärdinnan skakar om mig. Besviken över att min dröm tog slut så ger jag henne ett halvt leende. Med en irriterad blick så ger hon mig en klumpig telefon som jag antar hör till planet. Redan innan jag sätter den mot örat hör jag mamma skrika.

"ALVA!!! Är du helt från vettet... hur kan du va så ouppmärksam att du går på fel plan?!"

Jag tar telefonen mot örat och gör mig redo för att bli utskälld i tio minuter framför ett helt flygplan med främlingar men mamma byter snabbt från att skrika till att lugnt och pedagogiskt göra upp en plan. När deras plan landar om två timmar kommer hon direkt att ringa sin barndomskompis Paulina som flyttade till Los Angeles för några år sedan. Mamma är helt säker på att jag kommer kunna bo där under en vecka. När jag kommer fram till Paulina ska jag direkt boka ett flyg hem från los angeles till Stockholm som landar på Arlanda samtidigt som dom kommer hem från Spanien. Mamma swishar över lite pengar så att jag kan köpa mat och kläder men hon är noga med att jag satt mig i den här situationen själv och faktiskt får ta eget ansvar. Jag är ändå 19 år nu och inget barn längre. Tillslut lägger hon på men inte utan att påminna mig om att jag faktiskt måste börja vara mer ansvarsfull, "hur fan kan du kliva på fel plan alva". Klick. Jag får inte möjligheten att ge ett dåligt formulerat svar på en fråga utan svar.

Samtalet tar slut och jag lämnar tillbaka telefonen till flygvärdinnan som stått bredvid och väntat genom hela samtalet.

Jag lutar mig tillbaka i stolen med en suck. Det enda jag kan komma på att göra nu är att tröstäta alla chipspåsar jag fått som muta. Tre chips in i min tröstätning känner jag en knackning på min axel från personen bredvid mig. Mödosamt vänder jag mig om. Jag orkar inte med mer idag. Jag är såå nära bristningsgränsen. Att prata med en främling som sett mig genom hela min panikartade situation kommer inte hjälpa alls.

Det tar någon sekund för min hjärna att koppla. Personen framför mig börjar prata men jag hör ingenting för jag är fullt upptagen med att skrika inombords. Och utombords. Harry Styles ser på mig med en förvirrad blick och jag ser på honom med en panikartad blick. Efter att flygvärdinnan kommit springande för att se om allt är lugnt för att sedan med irriterande steg gå tillbaka till sin plats så tystnar jag. Allt jag gör är att stirra.

Harry skrattar för sig själv och öppnar sin mun i ett nytt försök av att starta en konversation.

"Jag kunde inte undgå att höra vad som hänt och tänkte bara erbjuda min hjälp. Jag bor i LA och tänkte... eeh om du behövde hjälp på något sätt. Det låter som en väldigt jobbig situation."

Det enda jag får ur mig som svar på detta är att rabbla upp hans adress. Vilket inte är ett svar som skriker social kompetens utan snarare blinkar varningslampor. Harry öppnar och stänger sin mun några gånger och återgår sedan till det blyga leendet han hade på sig innan. Nu är det dock en gnutta mer tveksamt än innan.

Konversationen hade en EXTREMT körig början men efter att jag lugnat ner mig från chocken av att möta min idol så pass mycket att jag kan säga annat än fakta om honom så tar ett ledigt samtal form. Vi delar på mina gratis chips och pratarom våra familjer, los angeles, vilken chips smak som är den bästa och om massa annat som tar plats i en helt vanlig konversation. Mitt hjärta slår några extra slag när han säger att hans favoritsmak på chips är salt å vinäger. Jag är sekunder från att skrika och påminna honom om när Louis sa att han var salt å vinäger chips men hinner hejda mig i sista sekund. Harry Styles behöver inte veta än att jag är världen största Larry shipper. Det är en 50/50 chans att det blir dålig stämning efter så jag ska göra lite detektivarbete först.

Aldrig tidigare har jag kunnat sitta såhär still på ett plan. Vanligtvis flyger (hahaha flyger) jag runt och ska prata med allt och alla och peta på allt och ingenting. Jag är definitionen av rastlöshet. Definitionen av koncentrationssvårigheter. För er som undrar, ja jag har adhd. Men med Harrys lockiga hår, gröna ögon och långsamt utdragna ord bredvid mig så var allt annorlunda. Hans sätt att vara lugnar ner mig. Det får all min rastlöshet och oro att gå från stora vågor till stillsamma små gupp. Min hjärna kan inte undgå tanken att han troligen har samma effekt på Louis.

—————————————

Nu händere grejer....

Spännande spännande

Puss på er <3

Dokument utifrån - Larry StylinsonDär berättelser lever. Upptäck nu