När han kom i lokalen så såg han att allt var som när han hade lämnat dockan. Han öppande lådan. Dockan låg stilla och livlös. Han kopplade loss den från fästena i den vackra kartongen han hade låtit göra till den.
Det var då dockan försökte ta sig loss. Han blev förvånad över motståndet, men den var försvagad nog att han lätt kunde hålla ner dockan. Han gav den sprutan som hade förberett. Han såg hur kroppen blev slapp och han kunde lätt fästa repen till riggen igen. Han hissade upp henne, så att hon stod upprätt.
Han klättrade upp på bordet som han hade använt som scen. Dockan var så vacker. Han tänkte att nu när hon var förlamad så skulle han ta av tejpen från mun och ögon. Den skulle ändå inte kunna göra något mer.
Han satte kysste dockans läppar och smekte den över pannan. Han hoppade sedan ner från bordet. Nu skulle det ske på allvar. Istället för att han skulle styra henne så skulle de dansa tillsammans. Han spände fast repens andra ändar i sina egna armar och ben. Sedan satte han på musiken.
Han dansade som besatt. Han tryckte igång vibratorn, som när hon hade varit på scenen. Dockans rörelser var de motsatta mot hans. När hans arm höjdes så sänktes dess arm. När han böjde sig framåt, så lyftes den. Han dansade som besatt och Coppélia följde varje rörelse han hade. Han var lycklig.
Det var då det hände. Dockan blev plötsligt mänsklig igen Ur henna rann urin och avföring. Hennes kropp skakade och ur munnen kom det uttunnat kräk. Han mådde plötsligt illa. Han såg sig själv utifrån. Han isåg att han för alltid hade förstört deras band genom att gå för långt. Han skämdes.
Han kopplade loss sig från riggen och lade sedan ut det vackra silkepappret över hennes rester. Han hissade varsamt ner henne. Han grät hela tiden. Han visste att han måste släppa henne fri.
---
Hon vaknade i ett rum på medicinen akut. En sköterska tog henne i handen och sade:
- Allt är bra nu. Du är fri igen.
- Var är jag? undrade hon.
- Du är på sjukhuset. Du har varit kidnappad och drogad. Polisen behöver tala med dig. Någon ringde polisen och berättade var de kunde hitta dig. Kidnapparen hade tyvärr försvunnit, sade sköterskan.
Dansösen kunde inte svara. Hon höll på att somna in igen.
- Stackars barn! Jag tycker så synd om dig. Vilka dummingar det finns, sade sköterskan i ett försök att vara medkännande.
Hon somnade igen. Kroppen var utmattad. Hon fick näring från dropp och låg och drömde om mannen som hade tagit hand om henne. Nästa gång hon vaknade var det för att hon hade blivit väckt, vilket gjorde henne ledsen. Hon hade velat leva sin dröm.
Vid förhören efteråt ville de att hon skulle identifiera honom. Hon berättade att hon hade haft ögonen förtejpade och inte kunde ge ett signalament. Det var inte helt sant, hon hade sett honom hela tiden då hon hade fått sprutan. Hon hade haft kvar all känsel och kontroll över ansiktet. Hon hade känt hans läppar mot sina och kunde i minnet känna dem i varje ögonblick.
Veckorna efter fick hon terapi. Psykologen blev djupt frustrerad över deras samtal. Hon ville inte tala om det. Hon skämdes över att hon hade velat delta i leken. Hon visste att ingen annan kunde förstå. Hon råkade en gång nämna att hon tyckte synd om honom. Psykologen höll då en lång monolog om Stockholmssyndromet. Hon lyssnade inte, för hon visste att detta var något helt annat.
Polisen som hade hand om utredningen ringde ibland. Varje gång blev hon kluven. Hon ville inte att han skulle fångas av polisen, men hon drömde om att han skulle bli hittad.
