När hon kom ut på Stadsteaterns baksida så kände hon rökdoften. Hon blev glad. Hon kände sig som en liten flicka som var på väg till godisaffären. Det bubblade i henne. Nu skulle de äntligen få mötas på riktigt, och sluta vara skuggor för varandra.
Hon väntade ett ögonblick och gick sedan i riktning mot parken. Hon visste att han tittade och njöt av det. Hans blick på hennes kropp. Hon kom till slutet av parkeringsplatsen och kände att rökdoften avtagit. Hon vände sig om och tittade efter honom. Det var då hon såg glöden från pipan borta bakom en skåpbil. Varför gömde han sig för henne nu? De skulle ju mötas.
Hon tog snabba steg tillbaka mot honom. Hon nästan småsprang. Han syntes inte i mörkret, men hon kunde känna att han var där. Hon saktade in för att ögonen skulle hinna vänja sig vid mörkret. Rökdoften var kraftig nu.
Han syntes inte och hon undrade vad detta var för lek. Hon gick in mellan bilarna och sade:
- Hallå?
- Jag är här svarade en djup och melodisk röst.
- Äntligen! utropade hon.
Han kom emot henne i mörkret. Han lyfte sina armar till en omfamning. De slöts kring henne. Hon njöt. Hon kände doften av man och piprök. Han lossade ena handen och förde den mot hennes mun. Det var då hon kände en annan doft, en skarp doft. Hon kände kylan från en trasa som var indränkt i något som luktade som hennes barndoms barnavårdcentraler. Han höll henne för hårt för att hon skulle kunna bli fri. Yrseln började ta över.
När hon vaknade så låg hon på något som kändes som ett kallt betonggolv. Något satt runt hennes hals, midja, fotleder och handleder. Ögonen och munnen var igentejpade. Hon var för tung i kroppen för att undersöka mera.
---
Han såg på dockan. Snart skulle den vakna. Nu kunde den inte kontrollera honom. Han hade den helt i sitt våld.
Han testade lite att dra i ett av repen. Dockans arm vinkade åt honom. Han testade ett annat och benen rörde sig. Han tryckte på knappen som höjde hela riggen. Kroppen lyftes och hängde livlös. Den hade svimmat igen.
Han gick fram och kramade dockan. Han lade dess armar runt sig. Den jämrade sig lite.
---
När hon vaknade så låg hon inte längre. Hon kände att han omfamnade henne. Doften var hans, morfars pipa, tryggheten. Hon insåg att hon borde vara rädd, men hon kände sig trygg i hans famn. Han ville henne inte illa, han ville bara äga henne. Hon ville vara ägd.
Hon kände hur han släppte henne. Saknaden var omedelbar. Hon hörde hans steg när han gick runt honom. Hon föreställde sig att han studerade henna och njöt av de blickar hon trodde att hon fick.
Hon hörde hans steg bort från henne. Hon undrade vad som skulle hända. Det var spännande och upphetsande. Det var då hon hörde en port öppnas och stängas. Hon försökte höra om någon mer kom eller om det var han som gick.
Det blev tyst i lokalen. Han måste ha gått. Allt som hördes var hur det gnisslade svagt i takt med hennes andetagnågot ovanför hennes huvud. Antagligen var det den rigg han hade hängt upp henne i.
Hon hade tappat tidsuppfattningen när dörrarna öppnades igen. Kanske hade det gått en timme. Kanske hade det gått två. Remmen runt halsen hade börjat göra ont. De runt armar och ben var inte spända och kändes bra.
Hon hörde hur någon, kanske han, flyttade runt något. Han var inte nära nog för att hon skulle kunna känna hans doft, och om det var han. Hon hörde hur en elmotor startade ovanför henne och hon började hissas upp i selen under hennes armar.
Hon undrade vad som skulle hända. Henns kropp gungade sakta medan hon hörde ljudet av något stort som hasade mot golvet. Det lät som en stor möbel. När hon hissades ner så nådde hennes fötter något mjukare än betongen. Det kändes som trä. Hissandet upphörde exakt när hon nuddade golvet.
Några knäppande ljud. Hon undrade vad som hände. Hon var förväntansfull. Detta var bättre än att stå på stadsteaterns scen, eller på vilken scen som helst i hela världen. Då började musiken spela, Svanhildas första dans när hon blivit Coppélia.
Hon kände hur repen sträcktes och drog i hennes lemmar. Repen skötte dansen för henne. Hon var en marionettdocka. Hon var den vackra dockan som alla beundrade. Den dockan alla flickor ville ha och leka med. Hon njöt av att bara följa rörelserna.
Hon såg sig själv utifrån. Hennes astralkropp lämnade hennes fysiska kropp. Hon svävade runt. Hon såg honom dra i repen som en svartklädd demon som slet likt ett vilt djur. Hon såg sig själv dansa sitt livs dans, som Coppélia. Hon var Coppélia och inte Svanhilde längre. Hon var lycklig och kände sig mer fri än någonsin.
Sedan var allt över. Musiken tystnade redan efter en sats. Hon hissades upp igen och hon hörde hur något lyftes fram under henne. När hon hissade ner så kände hon hur det var en låda hon hamnade i. Lådan var full av frasigt silkepapper. Hon kände hur han tog tag i hennes lemmar, och rättade till dem så hon låg rätt i lådan. Han rättade till hennes hår. Hon njöt av att han pysslade om henne.
Hon kopplades loss från repen, men bojorna satt kvar. Hon kände hur han fäste något i dem. Nya rep som gjorde att hon satt fast i lådan. Sedan lades locket på.
---
Han drack sitt kaffe och läste tidningen. Det var flera artiklar om hennes försvinnande. Där fanns bilder på henne på scen och bilder på henne i vanliga kläder. Han läste om polisens teorier och intervjuer med hennes vänner och kollegor. Där var också en kort biografi.
- Hon är så ung, tänkte han. Tänk att få sin biografi skriven redan då.
---
Pappret gjorde lådan ganska bekväm. Hon hade kunnat sova. Hon visste inte hur länge, men nu började hon bli otålig. Var var hennes mästare?
Hon behövde verkligen äta och gå på toaletten nu. Han skulle ju ta hand om henne. Leken hade varit skrämmade till en början, men samtidigt njutningsfull. Nu var den bara plågsam. Hon var yr av hunger och hade ont av naturbehov. Hon försökte röra sig. Pappret prasslade när hon försökte lirka sig ur bojorna. Det gick inte och han verkade inte vara där utanför. Då borde han ha reagerat på ljudet och rörelserna.
Tiden fortsatte och hon kände att paniken närmade sig.
