Leendet på hennes läppar

Kapitel 75

(Följ gärna mig, endel information kommer ut som bara hänvisas till mina följare. Om du gillade det här kapitlet, får du gärna visa det genom att rösta eller kommentera, då vet jag och blir dessutom överlyckligt. Kram.)

(Vill uppmärksamma er om att jag inte vet till 100 % hur ett tvistemål i vårdnads fall går till. Dessutom vet jag heller inte ifall det är möjligt att en 18 åring får ta över vårdnaden över ett barn. Men i denna bok går det till såhär. ;) Jag har genom sökningar bildat mig en egen uppfattning till handlingen.)

Två dagar senare stod jag än en gång utanför socialen, själv den här gången. Det fanns inte ens chans att jag skulle ta med mig Einar till det här mötet.

Eftersom att Sam varit frånvarande enda sedan förrgår hade jag frågat ifall Nicole kunde se efter Einar medan jag var borta några timmar. Einar gillade att vara med Nicole och hon gillade att vara med honom. Det var perfekt.

Jag vet inte hur länge jag stod utanför dörren innan jag tog mod till mig att faktiskt gå in och möta mannen jag inte pratat med på så många år. Hela situationen var märklig, det var inte bara det faktum att han skulle ta Einar ifrån mig utan att han faktiskt var här. Min pappa som lämnade oss för så många år sedan var här. För mig var han inte pappa längre, han var en man som jag inte alls kände.

Samma kvinna som jag pratat med igår vinkade åt mig från andra sidan lokalen att jag skulle komma. Inne i rummet satt pappa. Han hade händerna ihop och blicken ner i bordet tills jag satte foten inne i rummet.

"Hej" Hans röst var stark. Jag gav honom en nick och slog mig ner i stolen bredvid honom.

Han var uppklädd i grå kostym och genom kammat hår. Såhär kan jag inte minnas att min pappa såg ut. Undra vad det är för liv han lämnade oss för.

"Vad bra att ni båda hade chans att ses idag. Hope, vi sågs ju i förrgår och dig Lars pratade jag med över telefon. Ni är båda här angående Einar Lundins vårdnad." Pappa och jag nickade samtidigt.

Det gjorde mig illamående att han på riktigt satt här och ville förstöra mitt liv ännu mer. Jag kunde inte hålla mig och avbröt kvinnan innan hon hann fortsätta prata. 

"Varför vill du ta honom ifrån mig?" Jag vände mig om för att möta honom. Han höjde förvånat blicken och fick ögonkontakt med mig.

"Hope du måste förstå, det handlar inte om att ta honom ifrån dig. Jag ser en chans att kunna få tillbaka min familj och den chansen kommer jag inte kasta bort." Jag kastade mig tillbaka i stolen och drog armarna i kors över bröstet.

"Man sviker aldrig sin familj, det var exakt vad du gjorde. Att du vill ta vårdnaden ifrån mig kommer bara göra min bild av dig sämre."

"Jag vill se honom, prata med honom, ta den chansen att kunna bli den föräldern han saknar."

Jag höjde rösten vilket förvånade honom. "Skitsnack. Om du hade velat vara den föräldern hade du inte lämnat oss från första början." Ilskan steg inom mig, jag skulle bryta ihop snart. Skrika saker som absolut inte skulle vara till min fördel i domstolen. Jag behövde behärska mig.

"Om vi alla lugnar ner oss en aning så kan vi prata igenom det här på ett mer förståndigt sätt." Kvinnan bröt den dåliga energin jag brände mot pappa.

Han satte oskyldigt upp händerna i luften. "Jag är mer än lugnt och vill inte att det ska bli urartat." Jag skrattade ironiskt över hans chans att göra mig till skurken. Otroligt var det.

"Jag förstår att ni båda vill ansöka om vårdnad för Einar. Finns det möjlighet att ni kan tänka er delad vårdnad?" Jag skakade hastigt på huvudet. Det var jag som skulle ha vårdnaden över honom, aldrig i livet att han skulle få dela det med mig.