Mobbad av Felix Sandman

Kapitel 3

Felixperspektiv:

Jagvar ute på djupt vatten nu. Och jag visste det. Men ändå hade jaginte kunnat låta bli att ta med Felicia hem. Hon var blöt och sårenbehövdes läggas om. Jag hörde hennes andetag där hon låg bredvidmig i min säng. Hon hade somnat. Inget ont annat. Fan. Det var detjag hela tiden upprepade i mitt huvud. Men jag hade gjort allting.Jag hade gjort all denna skit. Jag hade dragit in killarna. Och jaghade skadat Felicia. Det var det jag hatade mest med det. Att Feliciahade blivit påverkad av mig. Sen, sen när allt kom ut. Då skullehon hata mig ännu mer. Då skulle allting vara förstört. Menkillarna måste få veta. Jag kollade på Felicia igen. Hon var såömtålig. Jag klara det inte längre. För fösta gången påväldigt länge, ska jag stå upp för något jag gjort. Och jag skakämpa. Kämpa för Felicia

Feliciasperspektiv:

Närjag vaknar vet jag inte vart jag är. Jag kollar åt höger och fårse Felix ansikte. Minerna kommer tillbaks och slår mig med fullkraft. Om inte allt var så rörigt. Jag fattade inget. Förstod miginte på Felix som så försiktig lindat min arm igår. Tyst reserjag mig upp från sängen. Jag skulle inte klara av att Felixavvisade mig nu. Alldeles för mycket hade hänt och jag behövdetänka. Någon annanstans än i hans säng. På tå tassar jag ut urrummet och plockar upp min väska på vägen. Huset är tyst och jaghar för mig att Felix sa att ingen var hemma. Men man kunde aldrigvara säker. Det sista jag ville var att någon skulle komma på mig.I hallen drog jag på mig mina skor. Sen öppnade jag dörren ochsmet ut. Solen lös mig i ansiktet där jag gick på trottoaren påväg hem.

Felixperspektiv:

Närjag vaknar är sängen tom. Felicia är borta. Jag reser mig upp ochsuckar. Det skulle inte bli kul idag. Men jag var tvungen. Jag skullesnacka med killarna. Jag skulle lösa det. På något sätt.