Konsten att andas

tolv

Vi hade inte pratat sedan vi smugit iväg till sjön under friluftsdagen, knappt setts alls och helt ärligt kändes det tomt. Trots att jag inte ville erkänna det så fanns det en viss spänning i att prata med Josef. Det var någonting särskilt med honom.

Därför saktade jag in när jag såg honom komma gående efter mig ut från matsalen på måndagmorgonen.

Han verkade fatta vinken. "Hej. Hur är läget?"

Jag log för mig själv, hoppades att det inte syntes. "Knappt vaken men annars så. Hur är det själv?"

Josef hade på sig en grå hoodie och ett par adidasbyxor. När jag såg på honom nu syntes inte minsta spår av några tatueringar. Det kändes fel, som om han bar en förklädnad. Dock var sanningen kanske den att det här var den mest sanna versionen av honom.

Han ryckte på axlarna. "Sådär. Inte sämre än vanligt."

Jag blev med ens medveten om hur lite jag faktiskt visste om honom. Trots att vi egentligen hade pratat väldigt lite var det som att jag förväntade mig mer. Han hade ju förstått vad jag gjorde här. Eftersom att det var så uppenbart. Ändå visste jag inte ens vad tatueringarna på hans armar föreställde.

När jag inte sa någonting till svar harklade han sig lätt. "Har du någonting på schemat nu."

Jag nickade. "Mm, jag har en samling med hela gruppen." Gruppen av helt sjuka människor.

"Taggad?" frågade han med ett irriterande flin på läpparna.

Frågan var skrattretande i sig själv. Det fanns ingenting med tillvaron här som var såg fram emot. Möjligtvis vetskapen om att jag någon dag skulle få åka hem. Därför skakade jag på huvudet. "Inte överhuvudtaget."

Josef log. "Bra. Hänger du med på en promenad istället?"

Bortsett från de otaliga tripparna ner till sjön hade jag inte utforskat så mycket av området kring boendet. Lövskogen var åldrad, trädkronorna bars upp av kraftiga stammar. Det var däremot inte så vildvuxet. Antagligen tog rötterna upp mycket av näringen i marken. Gjorde det omöjligt för mindre växter att få liv.

"Din familj var här igår va?" frågade Josef och bröt tystnaden som legat mellan oss en stund. Det hade, till min förvåning, inte besvärat mig särskilt.

Jag nickade. "Det var inget planerat, de dök bara upp." Av någon anledning lät det som ett försvar. "Men det var trevligt. Har du haft besök nyligen?"

Han fick någonting mörkt i blicken och skakade på huvudet. Ett plågat leende tog form på läpparna innan han svarade. "Nej, tack och lov."

"Vad menar du med det?" I takt med att samtalet blev allt djupare blev även våra steg långsammare, mer trevande.

Josef såg på mig. Käkarna spändes och slappnade av, gång på gång. Det, redan så markerade ansiktet tycktes om möjligt ännu skarpare. Han andades in. "Jag och mina föräldrar har inte haft ... den bästa relationen."

Ett ljud, som från en gren som bryts av på mitten, hördes bakom oss och sedan var stunden förbi. Gemensamt vände vi oss om. Var det någon som följt efter oss?

Jag gick, utan att tänka på det några steg närmare honom.

"Hallå?" ropade Josef.

Inget svar. Det var säkert bara vinden i träden. Vinden som jag visserligen inte känt av överhuvudtaget under morgonen.

Han vände sig mot mig och jag förstod att stunden vi haft, den lilla starten som kanske kunde leda till att jag skulle förstå honom bättre, få veta mer, var över. Det kändes omöjligt att ställa en fråga som kunde leda oss in på samma spår igen. "Vill du fortsätta?"

Jag nickade.

En bra bit in i skogen vilade ännu en sjö, den här betydligt mindre och med grumligt vatten. Ett fallet träd låg tillräckligt nära för att vi skulle kunna slå oss ner och stillsamt iaktta omgivningen omkring oss. Vi satte oss med ett avstånd som jag, med en gång önskade kunde varit mindre. Det skulle jag aldrig erkänna för någon, knappt för mig själv.

Josef tog ett djup andetag, blundade i några sekunder och slog sedan återigen upp ögonen. Nu med ett lugn i blicken som jag så önskade att jag kunde suga åt mig av. Inom mig blåste samma storm som alltid. Den gick bara aningen lättare att hantera när jag var med honom. Det var någonting med att fästa fokuset på en annan människa som gjorde allt det onda lite mindre påtagligt. Jag hade inte tid att grubbla över måltider eller hur kroppen kändes. Över hur andra kanske såg mig. Och med Josef var det annorlunda än hur det var med till exempel Linn som annars ofta var ett bra stöd där hemma. Henne kände jag så väl, kunde utan och innan. Jag hade räknat varenda födelsemärke hon hade på armarna, kände igen varje fräken på den lilla näsan. Ingenting med Linn kunde förvåna eller överaska mig. Hon var en trygg punkt i orkanen som fångat mig. Josef, han var bara en distraktion som fick det att snurra lite långsammare.

"Vad tänker du på?" tog jag mod till mig att fråga.

Josef log. "Jag tänkte på hur mycket skönare det är att vara här än på något kuratorssamtal. Jag hatar dom, känner mig alltid så himla förminskad."

Jag kunde förstå vad han menade. Att konstant bli tillsagd vad som är bäst för en. Som om någon annan, som man knappt känner kan veta det bättre än en själv.

"Och så tänker jag på att jag är glad att du är här med mig."

Det kom så plötsligt och jag hann inte ens ta i det innan hjärtat hotade att sprängas i bröstkorgen. Jag såg på honom.

"Detsamma." Hade inget bättre svar.

Han verkade inte särskilt påverkad av situationen, vände bara blicken framåt igen, mot vattnet. Jag däremot, kunde inte förmå mig att sluta stirra. De tydliga käkbenen och de mörka ögonen. Jag ville drunkna i dem, förstå vad som fanns där bakom.

Jag visste bara inte hur.