Naomi och Amanda

Kapitel III

Just nu gick jag första ring i gymnasiet, estet linjen. För att va exakt teater, och Amanda också! Vi hade så kul och lärde oss otroligt mycket. Vi planerade att flytta ihop också en dag. 8 november en helt vanlig dag i skolan så ringde min mamma. Jag sa till Amanda och hon förstod.
-Hej hjärtat, hur är det, förlåt för jag har ignorerat dig i så många år men jag har nåt viktigt och säga.
-Ja vad är det mamma?
-Din pappa ringde till mig och bad mig och säga att han fick reda på att han har cancer. Har har en tumör i benet som sprider sig otroligt snabbt och läkarna ska försöka göra allting som går!
-V-Va?
Jag började gråta och berättade för Amanda.
-Det kommer ordna sig Naomi, sa Amanda.
Amanda kramade mig medans jag förklarade att om min pappa dog så kanske jag inte skulle träffa dig längre också.
-Såklart du kommer! Och din pappa kommer inte dö jag lovar dig!
Just nu var jag på pappas begravning och tänkte på dom där orden "jag lovar dig". Jag hade förlorat min pappa. Det kändes som en del av mig hade begravts, en del av mig bara dog. Jag kom tillbaka där jag var i början. Grät varje kväll och hade ångest. Jag fick reda på att jag var deprimerad 4 månader efter min pappas död. Men Amanda var alltid där för mig. Jag fick bo hos Amanda ett halvår tills dom hitta ett fosterhem till mig. Som tur behövde jag inte flytta skola så jag fortfarande kunde vara med Amanda.