Stjärnskott

/1/

Det första som fångade min uppmärksamhet när jag såg dig för första gången var inte ditt leende och faktumet att du alltid log så stort att man kunde se ditt tandkött. Det var inte heller dina smilgropar eller ditt hår eller sättet du pratade på. Nej,det var sättet du förde dig på- sättet du gick,hur du bar dig själv med en trygg självsäkerhet och en sorts unik elegans. I min småstad fanns det bara en gymnasieskola och därför en hel del elever och ändå så stod du ut utan att egentligen lägga ner energi på det. Varför då? Du var attraktiv men hade precis som alla andra människor på jorden brister, du hade alltid välfixat hår (även när du ville att det skulle se ut att vara effortless),du hade bra klädsmak men kunde också utan skam klä dig i endast mjukisar utan att ens lägga det minsta energi på vad folk sa om dig. Så återigen,varför? Varför stod du ut? Hur kommer det sig att även dem elakaste och mest brustna själarna fann sin trygga punkt i dina mörka ögon? Hur kom det att bli till att de som förut svor till fientlighet gentemot varandra ändrade ståndpunkt efter din kontakt? Svaret är egentligen simpelt,det har funnits framför mina ögon under hela detta året efter att du lämnade mig.Du var helt enkelt en ängel. Du hade inte ett enda ondskefullt fiber i din kropp,du hade lätt för skratt och var unte rädd för att visa känslor. Du försökte aldrig flexa eller vara något du inte är, du hade funnit dig själv och var trygg med den du hittade. Vi var motsatsen om jag ska vara ärlig. Jag vill framställa mig som dendär tjejen som alltid var snäll och hade god humor, alltid skötsam och som mesta delen av tiden klädde sig väl utan att egentligen bry sig om vad andra tycker. Jag ville få folk tro att jag aldrig gjorde misstag och att jag var lycklig. Allt detta är en lögn-det är inte mitt sanna jag. När du kom in i mitt liv var jag inget annat än kall. Det leende jag bar dag ut och dag in var en front för de tårar jag i ensamhet fällt och det skratt som ekade i korridoren var en facad för den ekande tystnaden jag bar på inombords. Jag var rädd större delen av tiden och som respons så skrattade jag högre och längre,jag log mer och mina ord sades med värme och kärlek. För i min rädsla så fanns ensamhet också. Utan att verballt säga till mina vänner att jag behövde hjälp så försökte jag nå dem fysiskt,men kroppen jag hade levt med under nitton år var inte längre min egen. Så jag satt där i tystnad och såg på medans min mun rörde sig och mitt skratt ekade,för vem var jag gentemot en sånhär gripande fiende? Ingen såg mina döda ögon,oavsett hur mycket jag med min blick bad dem att se. Jag ville att dem skulle kolla på mig och förstå att jag var nära min gräns och att jag inte längre hade mycket styrka kvar. När jag innan inte ens lagt en tanke på att ta upp rakbladet igen så var det nu det enda som jag tänkte på. Tills du kom in i mitt liv. Min mörka och deprimerande poesi var inte längre endast sorgligt gripande och vacker,den var även hoppfull och älskvärd. Den talade om din personlighet och det skratt jag älskade så mycket att det gjorde ont. Innan hatade jag världen för allt den hade gjort för att skada, nu älskar jag den för du visade mig skönheten i att vara dödlig. Jag hade även sömnproblem och levde knappt på någon timmes sömn-nu sover jag med ett gott hjärta för i mina drömmer ser jag dig. Världen slet oss itu men du gav mig ändå insikt i styrkan att klara sig ensam och att ändå fortsätta vara god. Du gjorde mig hel och förberedde mig på livet på ett sätt ingen annan skulle kunna göra. Allt jag är och allt jag gör är tack vare dig. Ditt namn är bokstavligt ingraverat på mig och du kommer aldrig glömmas. Min vackra ängel, du slutar aldrig att inspirera mig.