Den mörka portalen

Fiskardottern

Ella hade varit här i några veckor och idag skulle de ha sin första lektion. Hon hade blivit besviken över att de inte skulle få börja med magi direkt, utan istället med magins och gillets historia, men sex veckor kunde hon stå ut med. Vad som helst var bättre än att sitta på sitt rum och vänta.

Från centrala tornet hördes den dubbla klockringningen, den som signalerade att dagens första lektion skulle börja om ytterligare en. De hade fått instruktionen att vänta utanför rummet, så skulle de bli visade till sitt klassrum.

I korridoren fanns fler noviser, många av dem jämngamla med henne, men några var yngre och några var äldre. Hon hade inte lärt känna någon av dem. En lärare bad dem följa efter och de gick gemensamt mot klassrummet.

Ella hade fortfarande inte lärt sig hitta. Gångar svängde än åt ena och än åt andra hållet och hon hade inte sett en enda korridor eller vägg som utgjorde en rak linje. Eftersom hon tidigare gått vilse försökte hon noggrant memorera vägen vilket gjorde att hon var bland de sista noviserna in i rummet.

I rummet fanns bänkar och stolar som stod så att noviserna skulle sitta två och två. Det fanns flera lediga platser för Ella att välja på och hon valde en långt bak i rummet.

"Den där platsen är redan upptagen", sa flickan som satt bredvid.

"Men", sa Ella, "den ser ledig ut."

"Jag säger ju att den är upptagen. Flytta på dig."

Ella reste sig igen. Kanske flickan hade lovat att hålla den åt någon? Hon väntade tills alla andra hade satt sig för att inte råka ta någons plats. Det fanns fortfarande flera lediga och hon gick bort till en av dem. Hon skulle precis sätta sig när flickan som satt där vände sig mot henne:

"Den är upptagen."

"Men...", sa Ella och kände hur underläppen darrade lite. Hon bet till den så att det inte skulle märkas och fortsatte till nästa plats. Likadant var det där, och på nästa, och nästa. Till slut var det bara en plats kvar, absolut längst fram. Hon kunde bara se ryggen på flickan som satt bredvid, men fascinerades över hennes hår som var spikrakt och kolsvart. Inte alls som Ellas hår som var ljust rött och med lockar som krävde en hel del arbete när man borstade det på morgonen.

"Ursäkta", sa Ella mot flickan som stängde boken hon satt och läste i innan hon vände sig mot henne och gav henne ett leende. Det var ett varmt leende, och det första som någon gett Ella sedan hon kom hit. Faktiskt ända sedan hon lämnade hembyn. Flickan hade bländande vita tänder som nästan lyste upp hennes långsmala ansikte.

"Ja?" sa flickan och tittade på henne med sina blå ögon, den mörkaste blå ögonfärg som Ella någonsin sett. Ella önskade att hennes ögon såg ut så, istället för den här tråkiga gröna färgen som de hade. Samma gröna färg som alla i hennes hemby.

"Får jag ...?" sa Ella och förväntade sig att bli avbruten, men flickan verkade vänta på att hon skulle bli klar. "Sitta här?"

"Självklart", sa flickan och klappade inbjudande på den tomma stolen. "Mitt namn är Wasa. Vad heter du?"

"Jag heter Ella", sa Ella och slog sig tacksamt ned.

Hon hann inte mer än sätta sig ned innan en äldre kvinna kom in i rummet. Hon var i sextioårsåldern och oavsett vilken hårfärg hon haft från början så var håret nu grått och hon hade satt upp det i en knut bak. Med en pekpinne rappade hon till flickan som satt närmast på fingrarna.

"På mina lektioner är ni tysta, utom när jag ställer en fråga."

Det sorl som gick igenom rummet tystnade snabbt och någonting som möjligen var ett leende kunde ses i kvinnans ena mungipa.