Vem är jag?

9, Ophelia

Åter igen står hon och väntar på att Te ska komma in rusandes. Ophelia ska precis ge upp när hon kommer gåendes. Cole rynkar på näsan och Ophelia vädrar i luften. Hon möts av en blod lukt, från Te. Hon går och Ophelia ser att hon behöver anstränga sig för att gå vanligt. Cole råkar gå in i Ophelias axel när han går fram till Te. Han tar hennes väska när hon kämpar för att få upp sitt lås. Te ger Cole en skygg blick. Ophelia kommer också fram. "Vi känner lukten, kom du kan inte vara här i det här skicket" säger Hon och Te skakar på huvudet. "Om jag frånvaro kommer far döda mig" säger hon och låset klickar när hon får upp det. "Vi fixar det, bara kom hem med oss" säger Cole bedjande, Ophelia ger honom en frågande blick och han stelnar till.

Zac kommer gående och Ophelia säger åt honom att ringa Nike att hämta dem. "Cole säg till läraren att Te är sjuk och att vi följer henne hem" säger hon och Cole går motvilligt till klassrummet. Ophelia ser på Te och märker att hon blivit lättad. Ophelia förväntade sig att hon skulle bli arg på dem. Te möter trött Ophelias blick och ler tacksamt. Hennes jacka har glidit ner en bit och Ophelia ser att det blödigt igenom hennes tröja. Ophelia drar försiktigt upp jackan. "Varför kom du idag, det har inte slutat blöda" viskar hon och Te suckar lite. "Far kastade bokstavligt ut mig" säger hon lågt och grimaserar. Ophelia morrar ofrivilligt.

När Nike och Mason kommer med minibussen svimmar Te nästan av utmattning. Cole lyfter försiktigt upp Te i sin famn. Hon flämtar av smärtan och de skyndar ut till bussen. Ophelia släpper inte Te med blicken under hela vägen hem. Hon lyssnar till hennes hjärtslag, de dunkar oroligt sakta. "Mason?" säger Ophelia. "Ja?" svarar Mason, Ophelia nickar mot den spökbleka Te. Han blundar och lyssnar.

Mason spärrar upp ögonen och hoppar över till där Te ligger. "Hon har förlorat för mycket blod" säger han högt och Cole hajar till. Nike kastar en hastig blick bakåt och trycker gasen i botten.