Magdalena: An Inspirational Coming Out Story

Magdalena: Del 1

Jag blåste bort dammet som förorenade min turkosa dagbok innan jag gömde och låste in den i byrålådan. Grundligt studerade jag mina blåglittriga akrylnaglar på 3 cm, därefter betraktade jag mig själv i spegeln mitt emot.

Då fick jag syn på det neonrosa läppstiftet, det som i min ögonvrå nalkades. Jag kunde inte låta bli att prova det, att se hur det såg ut på mitt maskulina, mycket manliga ansikte.

"Rudolf?"

Jag vaknade till med ett ryck, ett ryck som fick mig att lämna fantasivärlden och återvända till verkligheten, den verklighet där kärringen stod vid dörröppningen med armarna i kors, med en bedrövad blick. Där stod hon och tittade på mig med sina bara ögon.

"Är.. är det där mitt neonrosa läppstift, Rudolf?" stammade hon, kollapsade på golvet och bröt ihop.

"Varför brista ni i gråt, kärringa mi? Det huggas i brösta mi att se er förkrossad, min sköna. Låt er glädjerika lycka återupplivas likt Jesus den Kristus, och låt Gud den allsmäktige nalkas i ert hjärta och välsigna er själ!" framförde jag verbalt.

"Jag tror att det är dags för mig att introducera mitt nya jag: Magdalena. Jag är en kvinna nu, Ann-Katrin, och du kan ingenting åt saken göra. Var hälsad, fellow woman of the kvinnliga könsorgan!" fortsatte jag i ett tappert försök att fylla det tysta rummet med ljud.

Det var tyst, inte ett ljud nalkades i mina öronhålor, bortsett från det ständigt pipande tinnitus-dånet inuti mitt vänstra hörselorgan.

Kärringen stirrade fortfarande på mig med sina utåtbultande, blodsprängda ögonglobar som oförnekligen gjorde mig illa till mods. Jag lämnade rummet och stormade ut från huset.

Kärringen följde efter. Jag sprang ut mog skogen, i hopp om att inte bli funnen någonsin igen, men for hem igen efter att jag nästan blev oppäten av en älg.

Ann-Katrin stod och stirrade på mig utanför huset, hon vägrade prata med mig resten av kvällen. Jag tror att hon är en transfob, tänkte jag för mig själv, men inte högt.

Jag lämnade återigen huset i brist på sysselsättning och promenerade längs älv'n, ensam och övergiven i min ensamma övergivenhet. Man föds ensam, man dör ensam, och däremellan är man ensam, tänkte jag.