Flickorna

Kapitel 1

Hon stirrar ut mot det mörka som aldrig tycks ta slut. Fukten klättrar sakta upp kring hennes bara ben. Hon ryser till av obehag. Under ögonen är den svarta mascaran helt utsmetad. Det axellånga solblekta, blonda håret hänger över de ihopsjunkna axlarna. Höga dunsar längre bort i korridoren avslöjar ett nytt sällskap. Sakta lyfter hon huvudet och vittnar den mörka gestalten några meter framför henne.

"Res dig" säger en mörk, hotfull röst. Hon vågar inget annat än att lyda. Med nedslagen blick ställer hon sig på sina bara ben och slår armarna omkring sin nakna kropp.

"Titta på mig!"

Röstens hårda ton går in i henne som en pil. De djupa, kalla, giriga ögonen möter hennes skräckslagna blick.

"Vi ska gå en sväng"

Gestalten tar tag i hennes spinkiga handled. Håret på hennes armar reser sig av beröringen och hennes blick far med smärta över det hårdhänta taget. Hon följer med stapplande steg efter den mystiska gestalten, som nästan släpar henne över det kala, hårda betonggolvet. De går en bit i den långa korridoren innan mannen stannar framför en stor, grå dörr. Utan att släppa taget om hennes handled öppnar han dörren. Den går knarrande upp och hon kan skymta en trappa på andra sidan.

"Gå"

Mannen släpper hennes handled och ger henne en bestämd knuff i ryggen. Hon tappar balansen och ramlar nästan. Hon hör hur mannen muttrar lite bakom henne. Sakta börjar hon gå upp för trappan. När hon kliver upp på det sista trappsteget stannar hon framför en ny dörr.

"Öppna dörren!" beordrar mannen bakom henne. Hon trycker ner handtaget på trädörren och tar ett steg in. Hon stannar. Hon blir helt förstelnad. Hon kan inte slita blicken från det lilla rummet.

"Välkommen till ditt nya hem" säger mannen bakom henne. Hon vänder sig snabbt om och ser hur han hånler samtidigt som han snabbt stänger dörren och låser om. I panik slänger hon sig mot dörren, men det är försent. Den är redan låst. Hon börjar banka på dörren medan hon skriker:

"Nej... snälla... släpp ut mig...snälla"

Hon skriker och slår tills hon faller ihop på golvet. Allt bli svart...

<

Hon hör nycklarna vridas om i låset. Hon sitter på den enda stolen som finns i det lilla rummet. Hon ser i spegeln framför sig, hur en man med mörkt hår och starkt byggd kropp, kliver in genom dörren. Hon sitter kvar på den vingliga stolen och iakttar honom. Sakta stänger han dörren och tar några steg mot stolen. Han ställer sig bakom henne och drar med lätta fingrar bort hennes mörka hår från nacken. Hon känner hans andning mot den bara huden.

"Vi ska ha lite roligt du och jag" viskar mannen med en mörk, sensuell röst. Hennes hår på armarna reser sig av obehag och hon andas in snabbt av chocken. Hon känner tårarna pressa bakom ögonlocken.

"Nej... snälla... jag vill inte!" säger hon svagt medan den första genomskinliga droppen rinner nerför hennes kind.

"Men jag vill" svarar mannen bestämt och tar ett hårt tag om hennes armar. Han drar upp henne från stolen och slänger henne på den stora sängen bakom dem.

"Släpp mig! Låt mig vara! Snälla..." skriker hon medan floder av tårar rinner nerför hennes kinder.

"Aldrig! Först ska vi ha lite kul" svarar mannen med en kall, girig blick. Han börjar kyssa henne i nacken på jakt efter hennes svaga punkt. Hon känner hans iskalla händer föras in under hennes tröja.

"Snälla...sluta..." lyckas hon mumla fram. "Snälla..."

<

Skriken. Dunsarna i väggen. Allt hör hon från rummet bredvid. De smala benen är upptryckta mot bröstet där hon sitter i ett hörn av rummet. Hennes ögon är svagt röda av alla tårar och händerna skakar av utmattning. Varför? Varför just mig eller den andra tjejen i rummet bredvid? Varför? Hon känner hur det börjar rinna nerför kinderna igen och hon märker hur hennes röda, vågiga hår faller ner över ansiktet. När ska allt detta sluta? När ska hon få komma hem igen?  Hon hade varit inlåst i rummet i snart en vecka nu. Ingen hade kommit in, eller jo en ung kille som varje dag kom med frukost, lunch och kvällsmat. Han var alltid likadant klädd och såg alltid lika ledsen ut. Han brukar inte säga något men han ger henne alltid en förlåtande blick, som om han är ledsen över att han inte kan hjälpa henne. Han kanske också är fången här, tänker hon sorgset.

<

Ljus. En svag stråle ljus. En hand och en skugga av en person. Var är jag? tänker hon suddigt. Hon känner hur någon lätt lyfter upp henne och bär iväg henne. Hon landar i något mjukt. Sängen. Det måste vara sängen. Hon öppnar sakta ögonen och blinkar mot det starka ljuset. Hon sätter sig upp och läser sakta av rummet med blicken. Plötsligt minns hon vart hon är.

"Nej! Nej! Sluta!" skriker hon medan blicken flackar runt i rummet.

"Lugn! Andas! Titta på mig!"

Det är en röst hon inte känner igen. Hon vänder huvudet och ser en kille, en ung kille, max arton år, stå framför henne. Han tittar på henne med ett svagt leende på läpparna.

"Vem är du?!" fräser hon. "Vad vill du mig?!"

"Jag heter Axel och kommer vara den som ser till att du får mat och gör det du ska" svarar han lugnt.

"Göra!? Vad ska jag göra?!"

"Lugn, än så länge vill chefen bara att du ska lära känna mig och de andra tjejerna"

"De andra tjejerna? Är de fler?"

"Såklart! Ni är tre stycken. Det är du, en rödhårig tjej och en mörkhårig tjej. De andra två har varit här längre än du, så de vet lite mer om rutinerna här"

"Men jag vill inte stanna här! Jag vill hem! Jag vill inte lära känna de andra flickorna och för den delen inte göra några sysslor!"

"Nehe! Fast du är så illa tvungen, för annars blir det synd om dig! Det kan jag lova!"

Det är det sista Axel säger innan han lämnar rummet och slår igen dörren med en smäll.

Hon sjunker ihop på sängen och tårarna börjar snabbt rinna nerför hennes kinder.

Varför? Varför mig? Varför nu? Varför?...

Hej! Detta är min nya bok! Hoppas ni tycker om den, skriv gärna vad ni tyckte om det första kapitlet!

/Affy<3