Sågens hemlighet

Del 1

När klockan ringde för femte gången kravlade Karin sig upp ur sängen, drog på sig lite kläder över nattlinnet och klev ut genom altandörren. Hon kände att hon luktade illa men struntade i det. ingen skulle lukta på henne nu ändå. Hon joggade över gräsmattan och ut på gatan. För en dryg månad sedan hade hon sett soluppgången över Lucernafjärden. Då hade hon kunnat ta ett dopp efter springturen nere vid Sågen, ställplatsen för husbilar. Nu var det kolsvart. Det var inte så att hon var mörkrädd, men ändå tyckte hon att det var lite obehagligt att springa i mörkret. Trots att det var tidig tisdagsmorgon och det sannolikt inte var mer än hundägare och människor på väg till jobbet ute fanns tanken på att kunna bli överfallen hängandes över henne. Hon brukade springa genom Glasbruksparken, en liten skog intill bostadsområdet. Eftersom joggandet var nytt för henne var det en lagom sträcka. Hon var både tung och otränad. Det tog en kvart att springa genom skogen och tillbaka till Sågen. Där hade hon tagit ett morgondopp. Nu tänkte hon tillbaka på i somras när hon hade sett blöta bilspår ut från skogen. Det hade varit helg och hon brukade inte springa in i skogen då eftersom många genade därigenom på väg hem från krogen. Eftersom det inte fanns någon anledning att åka bil in i den lilla skogen hade hon blivit misstänksam, men glad över att hon inte sprungit in där. Idag kände hon att hennes slitna knän behövde mjukt underlag så hon vek av in på stigen. Rötter och stenar envisades med att vara i vägen för hennes fötter men hon klarade av att hålla ett jämt tempo. Harklandes och flåsandes tittade hon ner på klockan och såg att hon hade sprungit i tio minuter. Perfekt. Då kunde hon börja springa hemåt. Tröjan hade kasat upp och dragit med sig nattlinnet och blottade de bleka höfterna. Luften kändes kall och det kom rök från hennes andfådda andetag. Hon hade piggnat till och kände sig nöjd med att ha kommit ut på den här turen. Hon tänkte på Stina Wollter och hon tänkte body positive. Så mycket styrka hon fann i sina nyvunna nätvänner. 

   När hon kom ut på gångvägen och hade utsikt över fjärden bestämde hon sig att trotsa mörkret och springa ner på Sågen och känna på vattnet. Det såg ut som en husbil stod där nere, då var det nog ändå rätt lugnt. Vore det inte lite häftigt att våga doppa sig ändå, som en sån där härligt hurtig tant som man läser om i tidningarna, som badar i ur och skur och har gjort det sedan 1963, eller vad de brukar skriva. Sån vill jag vara när jag blir gammal, tänkte hon. En sån som står där leendes på en bild i tidningen. 

Vanda tittade ut genom fönstret som vätte mot fjärden. För en månad sedan hade hon inte kunnat stanna uppe så här länge på morgonen. Hon hade knappt kunnat vara ute under de ljusa sommarnätterna. Iso hade ordnat en skåpbil som de kunde använda sig av när de var tvungna att skaffa mat. Det var lättare att övermanna människor med den. De brukade ställa sig i skogsbrynet vid Glasbruksparken. Det var inga konstigheter att få människorna att glömma vad som hade hänt de i skogen eftersom det oftast var onyktra människor som gick igenom skogen vid den tiden. Efteråt trodde de bara att de hade minnesluckor efter kvällens festande. Att vara ute med Iso var alltid riskabelt. Hon var impulsiv och hade ingen empati för människor.  Iso såg ett nöje i att jaga medan Vanda åt för sin överlevnad. De här första kalla dagarna efter sommaren brukade det vara svårt att få tag i mat. Människor höll sig hemma. När hungern blev för påfrestande blev Iso mer impulsiv än vanligt. De senaste dagarna hade varit påfrestande, till och med för Vanda.

   Nu iakttog Vanda skåpbilen på Sågen. Iso skulle köra undan den innan det blev ljust ute. En kvinna sprang förbi bilen. Vad gjorde hon där nu? Hon såg hur kvinnan hoppade ner på bryggan. Iso rörde sig inne i bilen. Vanda kände hur det knöt sig. Hon förstod att Iso inte skulle släppa den här kvinnan. Iso skulle jaga i en blandning av desperation och nöje.

Karin såg ut över Lucernafjärden. Luften var frisk. Hon vände sig om och tittade upp mot Båtvarvets gamla lokaler. Längre bort fanns ett modernt varv men husen närmast Sågen var gamla och igenvuxna. De såg otäcka ut i mörkret. Högst upp kunde hon skymta fönstren som såg ut som stora svarta hål nu. Hon tyckte att det rörde sig däruppe. Duvor kanske, tänkte hon. Hon vände sig om mot fjärden igen, satte sig på huk för att sträcka ut vaderna, blundade och andades lugnt.

Iso kände lukten av blod blandat med stanken av morgonsvett. Vanda var inte här och kunde stoppa henne. Solen skulle snart gå upp. Det var bråttom. Hon tyckte inte om vatten men det var en myt att det skulle vara farligt för dem. Iso skulle utan problem kunna överrumpla kvinnan i vattnet. Hon skulle inte behöva få henne att glömma. Och hon skulle inte behöva gömma kroppen. Ingen skulle misstänka någon annan dödsorsak än att kvinnan skulle ha drunknat av kylan i vattnet. Iso smög sig ut från bilen och rörde sig tyst men snabbt ner mot vattnet. 

Karin reste sig och gick fram emot stegen. Böjde sig fram för att känna på vattnet. Det var kallt. Hon kände att det var nog en jäkla dålig idé det här. Redan för en månad sedan hade vattnet varit lite för kallt. Tänk om jag får kramp, tänkte hon. Men varför skulle hon få kramp? Bara för att det var mörkt? Den kalla luften stack i huden på henne. Jag släpper inte stegen. Jag hukar mig ner och doppar inte huvudet. 

Det var svårt att se tydligt genom vattnet. Iso låg strax under ytan. Mörkret gjorde så att hon inte syntes. Och vattnet skulle få bort stanken från den fläskiga kvinnan. 

Vanda hade lämnat fönstret när hon såg Iso komma ut från bilen. Skulle hon hinna ner till bryggan innan kvinnan hoppade i? Skulle hon hinna hjälpa henne innan solen gick upp?

Karin tog fram ficklampan på telefonen och lyste ner på bryggan. Den brukade vara full med fågelbajs. Hon tog av sig kläderna och lade dem i en hög där det var rent. Hon vände sig om för att lysa upp vattenytan men ångrade sig. Nej, jag kommer bara att se massa sjögräs och få igång fantasierna. Hon tog ett tag om stegen och gick ner med fötterna på första trappsteget. Aj. Kallt. Hon stod stilla en stund men tog sedan ett steg till och sedan ett till. Ett djupt andetag. Och så doppade hon sig snabbt men samtidigt som hon skulle resa sig upp kände hon ett sug i vattnet. Stegen gled ur händerna på henne. Det var som om något drog henne bakåt. Innan hon gled ner under ytan såg hon Sågen och båtvarvet framför sig. Hade hon hunnit fokusera hade hon sett något röra sig snabbt där uppe. Men hon hann inte fokusera. Istället sjönk hon nedåt och bakåt. Hon försökte röra kroppen för att ta sig upp men det var som att vattnet omslöt henne som fasta armar. Det stack till i hennes hals och det mörknade för hennes ögon. 

Vanda tittade på Iso när hon torkade sitt hår. Iso kände hennes blick. Alltid så fördömande. Alltid så präktig. Vanda hade fått upp kroppen ur vattnet. Alltid denna överansträngning för människor. 

Jag kanske inte är så där hurtig ändå, tänkte hon. Snarare klumpig. Det kunde ha slutat illa det här morgondoppet. Karin stod framför spegeln hemma och torkade sig efter att ha värmt sig i duschen. Hon tog upp sin telefon och önskade hämta lite pepp från body positive-rörelsen. Men känslan av klumpighet tog överhand. Hon tänkte på den föreställda äldre Karin som stod leendes i tidningen. Ledset tänkte hon att det här nog inte var något att berätta för tidningarna.