Áel

Kapitel sju- flykten

Jag är redo att åka. Jag är bara skuggan av mig själv nu. Dagarna fram till Midsommarnatten har varit långa, för långa. Mormor misstänkte att jag hade smugit ut under Tidiga Sommarnatten, men hade inte lyckats bevisa det- hon pratar knappt med mig längre. Pappa har lyckats hitta en bonde jag skulle gifta mig med, från byn bredvid, som fortfarande inte hört om mig.
Jag har länge undrat varför deras oro hade förvandlats till ilska och förbittring, varför de hade satt mig i en bur, när de helt enkelt ville beskydda mig. Men mina böner om förlåtelse, mina förklaringar, de spelar ingen roll. De lyssnar fortfarande inte på mig.
Jag antar att det är enklare att hata än att förlåta, speciellt när det äntligen finns någon att skylla min mammas försvinnande på- alla de där försvinnandena. Men de har inte märkt att det de gör var vad drog mamma iväg från dem, vad som också drar iväg mig.
De kan inte förstå. Och vad de i te kan förstå, fruktar de; och vad de fruktar låser de in tills de dör.
"Samla dina saker," säger pappa när kvällen närmar sig. "Du ska träffa din make ikväll. Vi ska fira bröllop när danserna slutar."
De tar mig till byn bredvid för att fira Midsommarnatten, och gör av med mig samma dag, så att ingen bybo behöver leva med min närvaro någonsin igen. Jag säger hejdå till alla i mitt huvud, sätter mig i pappas vagn, med väskan med mina få saker i knät medans jag ser de små husen åka förbi in i natten.
Min framtida make presenteras så fort jag kommer fram. Han är snäll, och hans familj välkomnar mig varmt; men jag kan se att de är just som de i min gamla by, vill att alla ska göra det de är förväntade att göra, och de skulle vara livrädda för mitt behov av frihet. Jag kvävs redan när de säger att allt är redo för bröllopet, och insisterar på att fira Midsommarnatten först- och som tur är, håller alla med.
Jag kramar min pappa och mormor innan jag följer med i dansen. De förstår inte riktigt när jag redan säger farväl.
Jag dansar några danser med min framtida make, en charmerande man som aldrig skulle kunna förstå mig, och skulle frukta mig om han verkligen kände mig. Han känner sig skyldig när han lämnar mig för att gå och dansa med sin syster, men jag skyltsystem och säger pt honom att göra det.
Jag säger inte att vi skulle dansa igen ändå.
Det skulle vara en lögn.
Jag ser hur han nickar och skyndar iväg till sin familj, sen bytte jag partner själv, tog handen tillhörande den närmaste mannen-
"Hallå, lilla vän."
Och jag gråter nästan när min blick möter hans. Han är så vacker, i ljuset av de höga lågorna tända i mitten av byn, jag tror nästan att det ör en dröm- men det är det inte, åh, det är han inte, och jag har aldrig varit lyckligare.
"Du är utsökt ikväll," sa Áel.
Jag har på mig bröllopsklänningen jag sytt själv, alla de dagarna jag spenderat i huset, och mammas halsband vilande på min bröstkorg, det halsbandet jag hade velat bära hela min barndom, vilket är den enda saken från mamma som pappa låtit mig behålla.
"Tack," säger jag, för att han kallade mig utsökt, och för allt annat. Han skrattar och får mig att snurra, och för första gången i vad som känns som århundraden, skrattar jag med. Han släpper mig inte. Jag vill inte att han ska göra det.
"Kan du ge mig ditt namn, lilla vän?" frågar han; men det här gången, vet jag vad han kommer göra med mitt namn, med mitt liv.
Han kommer släppa mig fri.
Så jag ställer mig på tårna, och jag ger honom mitt namn, äntligen, och han virar sina armar runt min midja och viskar hans, hans riktiga namn i mitt öra: Áelig. Sen, när dansen närmar sig sitt slut, springer vi tillsammans, hand i hand till pappas vagn för att ta med min påse, skrattandes som barn, innan vi försvann in i natten.
Ingen såg mig åka.
Det betyder att jag kanske, kanske kommer tillbaka en dag.
••••
Sista kapitlet!
Jag hoppas att ni har gillat den här saken, vad man nu ska kalla den, och om ni vill vara snälla så kan nu ju läsa mina andra historier:)