Áel

Kapitel två- den säkra platsen

Andra gången han bad om mitt namn var jag femton. Jag sprang till önskebrunnen igen, ignorerade de äldres varningar. Jag hade svurit att inte komma tillbaka till byn hur som helst. Jag var inte säker på vad jag skulle önska mig, men iallafall att den är smärtan inom mig skulle blekna; bara att bli mer, kanske mindre lik min mamma, acceptera byns regler mer, att passa in och vara nöjd med det.
Med ögonen fulla av tårar, ojämn andning, barfota på gräset med mammas halsband som slår mot min bröstkorg medans jag sprang, jag gjorde inte en omväg för att undvika älvringen, som jag gjort förut. Jag ramlade och föll framför den, och Áel hittade mig där, gråtandes och arg på världen.
Jag frös. Jag tryckte upp mig på mina armbågar, ser älvringen, känner fruktan runt mitt huvud och längs med ryggraden. Det var bara den andra gången jag såg honom, och jag var inte ett barn längre. Jag hade lärt mig att frukta.
Fen, som hade tagit Naima, sen Lettie, på hennes bröllopsdag, och till och med gamla Mack, lutade sig över mig, fylld med nyfikenhet, över kanten av älvringen. Jag kom ihåg att hålla mig still, att inte förolämpa honom. Jag känner rädslan som jag borde ha känt när jag var åtta; och igen, då kvällens vemod och förtvivlan redan fyllt mitt hjärta, lyckas jag att inte vara livrädd.
"Jag bryr mig inte," mumlade jag till ingen, sittande på mina knän.
Han sätter sig äntligen ner igen, med. Han pratar inte, så jag känner mig inte heller tvungen att prata, och tystnaden sträcker sig mellan oss ett tag.
"Skulle du gå till önskebrunnen?" frågade han efter ett tag. Jag nickade. "Den funkar inte längre. Vad än du önskar, den kommer inte ge dig det."
Jag känner min mage dra ihop sig.
"Du kanske inte säger sanningen"
Han ler. "Det är sant. Jag kanske inte gör det. Men du kan ju testa."
Det kan ha varit hans väg att säga till mig att jag hade lov att gå- men jag såg inte mig själv göra det. Jag var så trött. Jag hade sprungit så snabbt jag kunde hemifrån. Mormor måste vara jätteorolig, och hon kommer aldrig låta mig gå ut ur byn igen. Pappas rop hörs fortfarande i mitt huvud, säger att jag inte var en bra dotter, att jag aldrig skulle vara det, frågar varför jag känner en sån nöd att vara fri, just som mamma, sen frågar varför jag inte kan vara mer lik henne.
Jag visste att jag borde lyssna på de äldre, tämja mig själv, lära mig att ta hand om mitt hushåll på rätt sätt, och sluta fly från mina plikter och lektioner för att utforska skogen. Jag kan inte hjälpa det. Jag var alltid ett olydigt barn; men tonåringen jag är nu kan inte leva med auktoritet.
Frihet.
Är det för mycket att be om?
"Tänker du stanna här?" frågade Áel.
Jag frustade, oförmögen att svara ordentligt. Jag kände mig för ynklig för att prata med en fe- en svår träning, då feer gillar att vrida och vända på ord då de gillar att få människosjälar från en klumpig mening.
"Det kan du," sa Áel sedan. "Jag ska vaka över dig."
"Det verkar för snällt, herr fe." Jag har inte lyckats få bort den torra tonen i min röst. "Det kanske är ett annat trick."
Men ändå, så ligger jag kvar på rygg, någorlunda desperat, armarna korsade bakom huvudet, ovetandes var jag skulle kunna gå annars. Fen, som visade sig att inte vara lika ond som jag hört mormor säga, han gör också bra saker, ibland. Jag kanske har tur.
"Är du inte rädd, lilla du? Jag vet att du inte litar på mig."
"Jag är för trött för det."
Han skrattade. "Kan du ge mig ditt namn då?"
"Jag kan inte ge dig mitt namn," svarade jag. Jag vet vad det skulle leda till. Att ge en fe sitt namn är att ge honom kraften över ens liv. "Man jag kan säga att det är.."
Jag tvekar. En fe som känner till ditt namn get honom lite kraft- det är det som hände med Lettie, har jag hört.
"Elaine."
Jag stängde mina ögon, och Áel skrattade enkelt. Han pratar inte efteråt; men jag håller mig alert, och tunga tankar hängde i mitt huvud, så jag fann inte sömnen enkelt. Tillslut vände jag mig mot honom, jag öppnade mina ögon igen, undrande om han hade försvunnit, för uttråkad för att vaka över en sovande människa.
Men han är fortfarande där.
"Lilla lögnare," sa han, inte leendes, men inte argt heller. "Det är din mammas namn."
Jag är på något sätt inte förvånad att han märkt det. Mormor brukade säga
att mamma brukade gå till brunnen för att önska sig ofta- hon kanske träffat honom med, pratat med honom, innan han tog i äg henne. Just som jag, var mamma inte rädd för älvringen, eller vägen till önskebrunnen. Samma arrogans, samma behov för frihet flödar genom mina ådror. Det kanske är därför min familj var så rädd att förlora mig.
Kommer du ihåg henne?"
"Det gör jag. Jag kommer ihåg Naima också, den där dåraktiga ungen Lettie, den gamla Mack, som försökte skära älvringen. Och alla andra."
"Varför tog du iväg dem?"
Han kollade på mig. "Människor är fascinerande. Ni stackars varelser,så svaga och kraftlösa,era liv är så korta,och ni vet inte hälften av alla under som finns.
Men samtidigt, så lyckas ni finna lyckan."
Jag känner hur jag börjar slumra in, lyssnar på hans sammetsröst. Utmattningen hade hunnit ikapp mig. Mina ögon har redan börjat stänga av.
"Det är ingen anledningar att ta det ifrån oss," mumlade jag, trött.
Han fortsatte stirra på mig, men svarade inte. Efter ett tag stängde jag helt enkelt ögonen igen, och den här gången, hittar sömnen mig efter bara några minuter.
När jag vaknade igen var Áel borta. Jag gick tillbaka hem, och mormor grät när jag kom. Hon förbjöd mig att någonsin gå iväg igen. Pappa bad om ursäkt för hans hårda ord, och jag bad om ursäkt för mitt rebelliska beteende. 
"Var var du?" frågade mormor efter att lugnet återvänt till hushållet.
"Jag sov vid älvringen," sa jag. "Men fen var inte där."
Jag kunde höra hans röst i mitt huvud: 'lilla lögnare' och på något sätt får det mig att vilja le.
"Du borde inte," sa mormor strängt. "Din mamma brukade göra det med, och se vad som hände med henne. Du hade tur."
"Ja," svarade jag, och den här gången trodde jag på det med.
••••
Hej hej
Såå...
jag börjar skolan om en vecka...
Jippi.