Ded Roses ~ 🥀

Inledning ~ The dream

Inte för att jag tror på sådant, men det kunde väll inte varit ett sammanträffande? Att det hände just mig? Jag visste inte att livet kunde vara så svårt. Jag visste inte att man kunde känna och må såhär. Jag trodde att depression var något påhittat trams, fram tills den där drömmen. Sen började allt hända..Rosen. Var det ett straff för hur jag behandlat andra? Ett straff för att jag inte varit den perfekta dottern, vännen eller flickvännen? Om jag bara kunde skulle jag levt om detta livet..

Jag sprang, sprang allt vad jag kunde, genom dimman. Jag vet inte var det var jag sprang ifrån. Jag fick känslan av att någon jagade mig. Inte en person dock. Det var mer som att jag försökte fly från mitt öde, vilket var omöjligt. Det var mörkt och jag snubblade på något, något vasst. Jag kände hur mitt smalben sved men jag behövde fortsätta. Jag tryckte mig upp med hjälp av handlederna. Min vita klänning måste varit väldigt smutsig vid det här laget. Jag vet inte vart jag befann mig men det måste varit i någon skog, mina bara fötter sjönk ner i leran på en ojämn yta. Jag var egentligen inte så klumpig. Men det var så mörkt och så får ni inte glömma dimman. Nu blev känslan tydligare. Någon jagade mig. Nej, inte någon..något. Nej..det var som en känsla. Det var den där sorgen som jagade mig...ångesten..Den blev starkare och starkare, kom närmare och närmare, snart skulle den nå mig. Den skulle ta mig..förstöra mig..döda mig..

Då vaknade jag. Jag var kallsvettig och skakade av rädsla. Jag var inte rädd för monster. Jag var inte rädd för de där vanliga drömmarna, i dem som man blev jagad av något monster. Detta var en starkare kraft. Det var ren sorg och rädsla...