Amore i Rom

cinque; Söta Apelsiner

"You look incredible!"

    När jag mötte Beto utanför pastaresturangen greps jag genast av lätt panik i ovetskapen om jag hade klätt upp mig för mycket för ändamålet. Min vadlånga och bloomigt rosa spagettisnöre-klänning överglänste Betos svarta ACDC-t-tröja och ljusblåa jeansshorts på långa vägar. Jag tyckte själv att jag hade fått till mitt yttre väldigt bra inför den nervpirrande dejten, men ångrade mig ganska genast när jag insåg att Betos klädnad var betydligt mer avslappnad. Jag var dock extremt lättad över att jag hade lämnat mina låga klackskor hemma i resväskan och hållit mig till mina ankelhöga, vita sneakers.

    "I like your hair in braids, it highlights your pretty face!"

Varsamt tog Beto min ena fläta mellan sina fingrar och genast kände jag glädje och stålthet över att jag hade tagit mig tiden att göra de två inbakade flätorna.

"Thank you, Beto."

"Shall we go?", frågade min dejt och jag nickade - fortfarande med magen full av pirr över att det faktiskt var en dejt. Beto hade bjudit ut mig på dejt och trotts att mitt undermedvetna hade vetat det länge fick jag nu det svart på vitt att det verkligen fanns motsvarade känslor mellan oss båda.

Jag smög försiktigt ner min hand i Betos och han skickade ett lysande kärleksfullt leende åt mitt håll när våra fingrar flätades samman, precis som det skulle vara. Vart vi skulle visste jag inte, men vad målet var kände jag ingen rädsla över så länge jag fick vara bredvid Beto och känna hans varma skinn mot mitt på ett eller annat sätt. På så sätt kunde dejten inte bli annat än lyckad.

    Vi gick länge tills dess att Beto stannade - så långt att mina fotsulor började krampa. Tillslut stod vi dock utanför vad som för det yttre ögat såg ut som en vanlig herrgård. Den stora byggnaden såg dock väldigt öde och obebodd ut eftersom gräsmattan var ovårdad och oklippt och långa, spindelnätsliknande rankor hade börjat kräla sig uppför herrgårdens fasader.

Först tänkte jag fråga Beto vad vi gjorde här för jag kunde inte tänka mig att en näst intill förfallen herrgård hade varit hans val för våran första riktiga dejt, men fick aldrig chansen när Beto med egna ord svarade på mitt förvånade ansiktsuttryck.

    "We are just going through the garden."

Jag blev en aning lättad över att veta att vi bara var på genomresa - trotts att värken i mina fötter blev allt värre - för läskiga hus med knarrande trappor och gångjärn hade aldrig varit något som föll mig i smaken.

Jag och Beto gick över den vildvuxna gräsmattan och jag gunde inte rå för att le när jag kände hur det höga gräset kittlade mina fotleder när det smekte skinnet där. Mitt leende blev dock än större när vi rundade husknuten och en trädgård, stor som en fotbollsplan och med tiotusentals eld-orangea apelsiner hängandes i klasar från dem yviga träden bredde ut sig framför oss. Jag nästan svävade fram till foten av de första träden och tittade upp i trädkronorna för att mötas av de två kontrasterna av grönt och orange som levde ett estetiskt liv tillsammans.

    "I'ts so beautiful," mumlade jag nästan andlöst och sänkte min blick från grenverken för att möta Betos leende ögon.

"After you mi amore!", sa han med ett brett leende medans han med sin utsträckta hand visade att jag skulle gå före honom på den smala och jordade stig som slingrade sig iväg genom vad man skulle kunna se som en skog av träd som stod i brand när solen lyste ner mellan grenarna och bladen och skimrade mot de orangea frukterna.

Som Beto hade bett gick jag före honom längst den mycket smala stigen och flera gånger tvingades jag att ducka och böja mig ner för att inte få dem hängande grenarna i huvudet. Det kändes som att jag gick genom en natur-skapad tunnel eftersom det ovårdade apelsinfältets trädkronor hade växt sig så stora och vilda att de växte ihop med varandra och nästan bildade ett tunt tak över stigen och över mitt och Betos huvuden.