Amore i Rom

quattro; Extra Språklektioner

Men jag ville självklart följa med Beto trotts att ovetskapen om hans pappa skrämde mig och därför tittade jag över min axel mot Annelie som fortfarande stod på stegen.

"Åk du, jag fixar detta!"

Ett skinande leende drog sig ut över mina läppar när Beto med sina händer runt min midja hjälpte mig upp på hans damcykels buktade styre - cykelns pakethållare hade nämligen trillat av - och när det bar iväg längst den lilla backen ner mot stan kände jag hur det kittlade i min mage som sockerdricksbubblor. Jag stängde njutande ögonen när Beto la sin haka över min axel och känslan av hans varma andedräkt mot mitt öra fick skinnet där att pirra till som om miljoner små stötar for under det.

Det dröjde inte länge innan vi båda stod utanför resturangen och än en gång kände jag hur den gudomliga doften av pasta lekte med min näsas luktsinne.

Entrédörren stod som vanligt vidöppen och med sin hand sammanflätad med min ledde Beto mig både in och igenom resturangen. Han öppnade dörren till köket framför mig och väntade på att jag skulle stiga in - vilket jag gjorde fast med nervositeten pullserandes genom hela min kropp.

Inne i köket var det som vanligt varmt och trångt och vi möttes av samma stressade, svettäckta och vitklädda kockar som vi hade gjort dagen då jag först satte min fot på resturangkökets stengula kakelgolv. Ut genom förrådet kom dock en fjärde man - hårig, kort och med en hängande putmage - som bar på en trälåda fylld med diverse olika gröna och färska kryddor. Mannen som jag gissade var i 50-årsåldern såg väldigt italiensk ut och det berodde mest på den snigelformade mustaschen som prydde hans överläpp. Vad som talade om att denna mannen var Betos pappa var hans bruna ögon och bruna, lockiga hår som genomspeglade sig både i Beto och hans två yngre bröder.

När mannen fick syn på sin son och mig ställde han genast ner lådan med kryddor på den ena bänken och hans sammanbitna ansiktsuttryck förvandlades på mindre än en sekund till ett faderligt, mjukt och vänligt uttryck - något som påminde mig om Beto.

"Beto la tua piccola merda!", utbrast mannen med ett nästan euphoriskt skratt när han stegade fram till Beto och kramade om sin äldsta son mellan sina stora och håriga armar. Han skrockade retligt när han ruffsade om Betos hår och innan han vände sig mot mig gav han honom även tre lätta klappar över kinden.

"Oh mio Dio!", utbrast mannen och tog varsamt min lilla och nätta hand mellan sina stora och varma nävar. "You must be the beautiful Bella!"

Jag nickade och hann inte mer än se mannens lyckliga leende innan han hade omslutit även mig i en varm och hemtrevlig kram som nästan skrek av familjevänlig kärlek. När han sedan släppte taget om mig igen vände han sig mot en av dem tre kockarna - en vars höga mössa tryckte ner ett vilt, rött hår och som stod och letade efter persilja i lådan som Betos pappa precis hade burit ut från skafferiet.

"Franco, hai mai visto una tale bellezza?! Mio, mio!"

Den rödhåriga kocken tittade mellan mig och mannen med ett leende innan han ryckte på axlarna med ett retligt flin innan han återvände till att leta efter sina kryddor.

"Stronzo!", utbrast Betos pappa med ett vänskapligt leende över läpparna och kocken började skratta. Jag som inte förstod någonting av vad som pågick i deras konversation vände mig mot Beto som himlade utmattat med ögonen och suckade.

När kocken hade fått tag på sin persilja och gått iväg genom köket för att smaksätta sin carbonara med den vände sig åter igen mannen mot mig med ett brett och varmt leende. "My name is Deantgelo, but for you I'm Dante. Welcome to my cucina and to bello Italia! Are you hungry mi caro? My chefs will cook you anything of il menu!"