Du är min mandy Moore || Ludwig Kronstrand

F E M T I O N I O

Ludwigs perspektiv

Jag kämpar, jag kämpar varje dag om att slå upp mina ögon. Men det går inte, jag har ingen ork. Den har försvunnit helt.
Jag kan inte röra mig, jag är helt förstelnad. Jag minns inte vad som hänt, jag känner bara av en grov smärta i mitt vänstra bröst, något påminner mig om att jag blev skjuten.
Jag kan inte höra något, knappt känna något. Men något känner jag av, jag känner av din värme. Jag känner av värmen som jag varit fast vid i ett års tid.
Vicci.
Jag hoppas att jag öppnar ögonen igen, och att mitt hjärta fortsätter att slå. Men just nu känner jag ingen ork, jag orkar inte slå upp ögonen igen. Är det här slutet för mig?
Just nu känner jag inte av något närhet, endast gissningar att det är Vicci som varit här den hela tiden.
Är jag själv i rummet nu? Eller? Vart är alla?
Med alla tänker jag på the gang, för jag antar iallafall att dem varit här.
I ett försök om att slå upp mina ögon tar jag mig åt, men vad tänker jag med, deklart det inte kommer gå.
Men jag chokas, mina ögon slås upp. Jag är själv i rummet, men inte en lång tid går innan en person kommer in i rummet. Med en varm choklad och macka i handen, kläderna personen bär är ett par gråa mjukisar med en Thrasher hoodie. Jag behöver blinka några gånger för att se vem människan är, då hon inte vänt huvudet åt mitt håll. Men snabbt får vi ögonkontakt, som avbryts av att hon tappar allt i golvet när hon möter mina ögon. Hon kollar med stora ögon in i mina ögon innan hon springer fram och kastar sig i min famn med stora hulkningar.
Hennes närhet gör mig så varm.

-" Ä, Älskling" får hon ur sig mellan dem stora andetagen. Ja försöker svara henne med det går inte, jag fattar knappt vilken sits jag är i just nu.

Victorias perspektiv

Jag kan inte tro mina ögon, är det min Ludwigs ögon som just nu är öppna och kollar på mig, eller ser jag i syner? Nej jag ser inte i syner, för plötsligt bildar sig ett litet litet leende på hans perfekta läppar som har varit stilla alldeles för länge, som jag snart ska få kyssa igen.
Snabbt springer jag fram mot han och kastar mig försiktigt i hans famn med tårarna sprutandes. Kommer han överleva nu? Eller vaknar han bara för stunden???

-" Älskling, älskling lever du?" Frågar jag och kollar djupt in i hans ögon samtidigt som jag drar handryggen under kinden för att torka bort alla tårar.
Han svarar endast med en osäker nickning, som jag förstår. Han är i chocktillstånd.

-" Älskling hur mår du? Mår du bra?" Säger jag med en skakig röst mellan mina andetag.

-" Ja, ja vet inte" får Ludwig fram. Hans röst gjorde mig så varm, såå varm. Den rösten jag inte fått höra på en vecka. Rösten jag saknat något enormt. Ögonen jag inte mött på en hel vecka, ögonen som just nu kollar in i mina ögon med en förvirrad blick, men ändå en blick som gör mig så lycklig.

-" De, de trodde du skulle dö" får jag fram och börjar direkt gråta av orden jag säger, själv förstår jag inte riktigt att detta är sant. Att han faktiskt lever, som ingen trodde.

-" Va?" Mumlar han och kollar sig runt.

-" Ja, ja, dem trodde aldrig du skulle vakna" säger jag och rösten spricker totalt.

-" Men älskling" säger han med orolig ton medan han försöker dra mig närmare mot honom men avbryts av att han skriker till och för sin hand snabbt mot sitt vänstra bröst.

-" Nej nej vad är det?" Frågar jag och ställer mig upp långsamt.

-" Mitt bröst, ah, helvete" säger han frustrerat och kastar huvudet bak mot sänggaveln.

-" Ehhh, ja, jag hämtar hjälp" säger jag stressat och springer ut från rummet i hopp om att hitta en läkare.
Efter ett tag letandes fick ja syn på en läkare längre fram samt som jag styr mina steg mot det hållet o panik.
När jag kommer fram pratar vi lite och hon kollar storögt på mig när jag berättar att Ludwig vaknat, vilket fick henne att ropa på allt fler läkare för att sedan springa mot rummet där Ludwig ligger.
När vi kommer in i rummet ser jag hur Ludwig kämpar med att orka hålla dig vaken, handen har han placerat mot bröstet där han antagligen blivit träffad. Hans ögon blinkar långsamt och ser lite för trött ut för att jag inte ska bli orolig.

-" Ludwig nej nej nej håll dig vaken"

                         Ludwigs perspektiv

Smärtan är grov, jag vet inte vad jag ska ta mig till. Vicci sprang precis ut för att hämta hjälp, något som behövs nu. Det känns som att det precis nu sitter en kniv rakt i bröstet, som dras in och ut flera gånger. Så ont har jag.
Orken blir allt tyngre och jag känner att det hade varit så jävla mycket skönare om jag bara somnar och aldrig vaknar igen. Tankarna får mig att tänka till att precis stänga ögonen och aldrig vakna igen, för just nu känner jag ingen ork. Det gör så jävla ont.
Men jag avbryts av att Vicci stampar in igen med massvis av läkare bakom sig. Mina ögon blir allt tyngre och tyngre, handen har jag placerad på mitt bröst för att försöka lindra smärtan. Men det går inte. Det känner som att jag förblöder, vilket jag har rätt i. Jag för långsamt med den sista orken upp min hand framför ögonen på mig och möter en massa blod på min hand.

-" Ludwig nej nej nej håll dig vaken" säger Vicci när hon kommer fram till mig och brister ut i tårar. Men jag orkar inte, jag slocknar.

________________________
:(

Ig: Forever.hovah

Rösta gärna <3