En andra chans

1.

Jag fattar inte ens vart jag hittar den.
Orken.
Orken att vakna varje morgon, orken att klä på sig klockan 6 på morgonen, orken att ens gå till skolan.

Men ja, den finns i alla fall där.
Varje morgon.

Jag slutade filosofera och klev upp ur sängen.
Åh vad jag älskar min säng.
Nej, kliv upp Lola!

Med lätta lätta steg smög jag ut ur rummet och genom den onödigt långa korridoren mot trapporna. Jag klev försiktigt över den plankan på golvet som jag vet alltid knakar om man råka lägga den minsta lilla vikten på den.
Tassande fortsatte jag ner för trapporna mot städskrubben.

"Snälla var där, snälla var där", viskade jag ut i det mörka och tomma rummet. Jag grävde med ena handen och i den andra hade jag mobilen med ficklampan på. Varför jag inte bara tände lampan i taket var en obesvarad fråga. Tillslut kände jag det stickade materialet mot min hud bland alla släta tyger.
Jag ryckte ut plagget med handen ut från torktumlaren. Jag lät den sköna varma, stickade tröjan gnida mot min kind, sedan smög jag tillbaka till mitt rum.

Jag valde ett par passande byxor till toppen, och sedan sminkade jag mig lite lätt. Bara mascara och concealer. Håret var en ända röra, men jag borstade igen det ändå och lät det vara.

Mitt hår är naturligt lockigt så för den mestadels tiden brukar jag inte göra något med det. Mina bruna ögon matchade så perfekt till min outfit idag. Jag älskar när man ser sig själv i spegeln och inser att, tja.. den här outfiten är inte det sämsta man sett.

Den beiga/ljus ljus bruna stickade tröjan med de svarta jeansen som smet åt i midjan. Det långa, lockiga håret som föll ner över ena axeln. De bruna ögonen vars färg passade in med tröjan. De långa och vackra ögonfransarna.
Tja.. den här outfiten är inte det sämsta jag sett.

Frukosten blev det mest tråkigaste någonsin.
En ost smörgås med ett glas mjölk. Jaja alla har inte lyxen av att få det ens, så jag nöjde mig.

Innan mamma och pappa vaknade tog jag min svarta "Don Donna" ryggsäck och påbörjade dagen.

*

"Satan!"
Mobilen sken i mina ögon. 07:42.
Jag hade börjat för mer än fem minuter sedan.
Ja jag vet, att börja 25 i 8 är inte direkt en vanlig tid att starta skoldagen på, men detta var USA så jag antar att allt kan hända.

Jag praktiskt taget sprang igen skjutdörrarna intill skolan och sprintade fram till mitt skåp.
Det var nästan så att jag glömt vart mitt skåp var, men hjärnan kom på plats snabbt och jag gick de sista metrarna.

Jag fumlade i väska och lyckades aldrig hitta rätt, med en lättnande suck fick jag känn på nyckeln och öppnade skåpet.

Jag kastade in väskan och tog ut matteboken, sedan sprang jag allt jag kunde till lektionssalen.

Alla satt redan och jobbade när jag ryckte upp dörren.
Blickarna vändes mot mig och jag kände den oerhört triggande känslan av att vilja sjunka ihop i en liten hög och gömma mig.

"Miss Buckingham?"

Jag tittade upp mot min långa lärare, som såg väldigt arg ut dessutom.

"Du är 10 minuter sen, varför?"

Nervöst skrapade jag naglarna på den blanka ytan av matteboken.
Alla tittade stint på mig och förväntade sig ett svar.

"Öh.. jag försov mig.. lite.."

Att prata inför folk har aldrig varit min grej.
Jag kan knappt prata inför min klass som jag gått med i ett halvår nu.
Men jaja, alla vänjer sig inte så snabbt.

Läraren verkade nöjd med svaret och skrev in något i sitt block, sedan nickade han att jag kunde sätta mig.

Jag smet fram till den sista lediga bänken och la ner matteboken.
Jag satte mig och försökte täcka mina, helt klart, röda kinder med händerna.

När det kändes som om de kallnat slog jag upp sidan 167.
A=P / 5= ?
Vänta va? När har vi gått igen detta?

*

Mitt skåp var inte direkt det renaste och prydligaste jag sett. Jag kastar för det mesta in mins böcker i skåpet så allt är lite huller om buller. Jag drog fingret över mitt schema som är påklistrat inne i skåpet.

"Matte.. NO.."

Nej jag hatar NO. Hur kan man ha två naturvetenskapliga ämnen precis efter varandra?

"Sen igen Lo?"

Nej.
Den rösten hatar jag. Mer än NO.
Jag plockar snabbt ut mina saker och låser skåpet. Jag vänder mig motvilligt om, bara för att se att en flinandes Jeremy stod bakom mig.

1,85, brunt hår, valp hunds ögon, svart t-shirt halvt instoppad i ett par slitna blåa jeans.

Jag svarar inte på det han sagt utan går bara förbi. Men så dryg som Jeremy är följer han såklart efter.

"Jaja, ignorera mig om du vill, men vi vet båda att du inte kan motstå mig".

Åh hans bara ord får mig att vilja spy. Jag kan inte ogilla någon människa mer än vad jag ogillar honom!

Jag slår NO-mappen skapligt hårt mot hans arm och det räcker för att han ska sakta ner och sluta följa efter mig.

Eller följa efter mig är kanske att ta i. Vi går trots allt i samma klass och ska till samma sal, men han behöver ju inte gå med mig dit.

Jag skakar på huvudet samtidigt som jag fortsätter gå mot lektionssalen.

Snälla Gud, låt honom inte plåga mig idag igen...

——————

Hallå på er. Har varit så otroligt upprymd över att skriva på denna uppföljare nu, så hoppas verkligen ni tyckte om första kapitlet.
Ska försökta uppdatera regelbundet.
Kommentera gärna vad ni tycker, jag uppskattar det sååå mycket <333