Mannen som satt framför mig luktade sprit. Han hade presenterat sig som André och kommit med ett ordentligt oanständigt förslag som jag vänligt tackat nej till. Jag hade därefter lutat mig bort från honom och hoppats på att han kunde läsa signalerna, men istället hade jag fått en hand på svanken som jag inte ville ha där. När jag började vrida mig loss gick hans hand mot höften och greppet hårdnade. Jag hörde honom andas fortare och det verkade som att han tände på min motvilliga inställning. Jag började känna panik när jag kände hans andedräkt bakom cigarettgula tänder och hans ögon såg nästan svarta ut under det ljusbruna gele-stylade håret. Han var nog några år äldre än mig och betydligt mycket större, jag skulle inte ha någon chans. Jag började söka efter Jimmys blick men han stod borta och samtalade med en annan kvinna i motsatt ände av baren. Då kände jag en närvaro som jag aldrig tog miste på, speciellt inte efter tidigare ikväll. Gabriel ställde sig bakom mig och la en hand om mina axlar som om han ägde mig och utstrålade ren fientlighet. Jag kände kemin redan innan han hade tittat mig i ögonen. Kvällens tidigare incident mellan oss låg fortfarande kvar på tungan och huden kändes fortfarande stickande. Jag kunde inte förklara känslorna som jag fick för Gabriel, jag brukade inte behöva det eftersom att jag var bra på att dölja dem. En gång i tiden hade det kanske kunnat bli vi, men vi förstörde det. Nej, det är en underdrift, vi krossade det i små spillror och stampade på de efteråt. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva se honom igen. Jag flyttade till en annan stad och träffade en annan man som var motsatsen till Gabbe. Det enda jag visste var att vi kom från samma trakter, hur skulle jag kunnat gissa att någon som var så olik mannen som jag en gång älskat förtärande mycket var hans bror! Och hans tvillingbror dessutom. Jag kunde fortfarande känna paniken när jag skulle träffa Mikaels familj för första gången och fick reda på hur det låg till. Jag rös genom hela kroppen, jag vet inte om det berodde på det obehagliga minnet eller på Gabriels arm som vilade på mina axlar. "Hej, Gabriel", sa han och räckte fram sin fria hand mot Andre,"Ellies pojkvän". Jag ryckte till vid ordet pojkvän och undrade om Andre hade sett den snabba skymten av lögn i mina ögon. Jag förstod att Gabriel ljög för att undvika bråk och en tuppfight. Han visste hur mycket jag skadades inombords när folk slogs. Min uppväxt hade präglats av en alkoholiserad far som blev väldigt aggressiv under berusning. Ibland hade aggressionen gått ut över mig och minnena av slagen hade bleknat men inte försvunnit. Gabriel, den enda som kände till detta, försökte därför medvetet undvika ett slagsmål trots att hans ögon avslöjade att han ville slå mannen sönder och samman. "Pojkvän alltså", sa mannen fundersamt och lutade sig en bit bort från mig. Han ignorerade Gabriels utsträckta hand. "Du har inte lust att låna ut din flickvän några låtar på dansgolvet? jag kan till och med bjuda på en whisky", fortsatte Andre. Jag kände Gabriels kropp skälva av ilska bakom min rygg innan han slappnade av och svarade med svidande ton. "Hon är inte till salu och jag tror bestämt att hon har sagt nej till ditt sällskap. Jag skulle inte släppa henne ens för en refräng." Jag tittade upp på Gabriel men han undvek min blick. Han hade en testosteronladdad stirrtävling med Andre. Jag tror att Gabriel vann för Andre gav mig en sista syndig blick, slickade sig om munnen och gick därifrån. Så fort Andre var utom synhåll så lyfte Gabbe armen från mina axlar som om han bränt sig. "Fan, du måste vara tydligare Ellie, du får ju för fan säga till på skarpen. Tänk om jag inte hade varit här?" Jag hörde paniken i hans röst som stegrade och jag blev bara argare och argare på honom. Det var väl för fan inte mitt fel? "Du ska akta dig för sådana män, de vill bara en sak och han såg dessutom ut att vilja skada dig på kuppen", fortsatte han argt. Jag drog efter andan och mötte hans blick, han förstod att jag tänkte tillbaka på en inte alls så lugn kväll i hans gamla lägenhet när vi hade krockat med varandra i typ 120 km i timmen i ett hetsigt gräl som gick över till en kväll med sanslöst vilt och våldsamt sex, den kvällen trodde jag att vi skulle förgöra varandra. Gabriels blick mörknade och han röt till. "Håll dig bara undan sådana som honom ikväll!" "Du bestämmer fan inte vilka jag får och inte får prata med. Jag hade situationen under kontroll och jag behöver inte räddas. Fan ta dig, Gabriel!" Jag kände ilskan bubbla över. Jag vände dramatiskt på klacken med min drink i högsta hugg. I stundens hetta höll jag nästan på att välta ut innehållet över det redan klibbiga golvet. Jag gick med arga steg mot utgången men tvingades stanna när jag hörde någon skrika mitt namn. Det var Axel, Gabriels bästa kompis, och en av mina vänner också faktiskt. Han och Gabriel gick i samma klass på gymnasiet och Axel följde Gabriel överallt. Han var den enda i min och Mikaels umgängeskrets, förutom jag och Gabriel, som visste om vad som funnits i ett tidigare liv mellan Gabriel och mig. Han hade fått strikta riktlinjer från både mig och Gabriel att aldrig nämna det igen. Jag skakade av mig ilskan över vad som precis hade hänt och slog på ett leende mot Axel. Jag hade alltid gillat Axel, han kunde få mig att skratta som ingen annan. Han klappade inbjudande på platsen i soffan bredvid honom. Jag satte ner drinken lite för hårt i bordet. "Oj, något som inte stämmer idag?" Frågade Axel ogenerat. "Nej, din kompis retar bara gallfeber på mig. Vad är det med honom idag?" Det var menat som en retorisk fråga men Axel svarade ändå. "Han och Sandra har grälat... igen." Axel ryckte på axlarna eftersom detta var vardagsmat. "Igen? Är de någonsin sams eller?" Sa jag irriterat. Jag var avundsjuk på deras eldiga förhållande, Mikael blev aldrig arg på mig och det var ömsesidigt. Men ofta fick det honom att verka helt passiv när det gällde mig. "Lugna ner dig nu va, att vara bitchig klär dig inte Ellie", sa han skämtsamt. Och självklart hade han rätt. "Förlåt Axel, jag vet att Gabbe inte alltid har det så lätt", sa jag och började känna en gnutta dåligt samvete över mitt beteende mot Gabriel. Han hade ju faktiskt hjälpt mig ur en knipa som jag inte visste om jag hade kunnat lösa själv. "Det är lugnt vännen, vill du ha något mer att dricka?" Han tittade ner på mitt tomma martiniglas. "Ja, tack!" Sa jag varmt. "Vad får det lov att vara damen?" Sa Axel högtidligt och gjorde en ograciös bugning. "Jag behöver nog något starkare än en rosa drink, jag kör på en sexa whisky tack." Lite whisky skulle säkert göra något åt knuten i magen. Axel vände sig om och gick mot baren.
