V A N D R A M O T M Å N E N

"Mamma?"

Kvinnan vid matbordet tittar upp. Under hennes mörka ögon, som hon ärvt från sin egen mor, och därefter givit vidare till pojken som sitter mittemot henne, hänger mörka påsar. Hennes panna är ärrad av rynkor som tiden lämnat som ett fotspår. Det mörka håret hänger ner över hennes trötta axlarna i en låg hästsvans, med vissa små, silverglänsande hårstrån som utmärker sig mot sin mörka bakgrund. Hon tar av sig glasögonen som vilar på hennes näsrygg och lägger dem på bordet framför sig.

"Ja?" svarar hon sin son, vars mörka ögon fortfarande är glansiga, vars hår fortfarande är frodigt och tjockt. Han är en liten, bräcklig pojke. Kort och smal, med en hjässa lika mörk som sin mammas och med lika tunna fingrar. Vem som helst kan se att de hör ihop där de sitter i det smutsiga köket.

"Kan du berätta om bergen?" frågar pojken. Hans mammas panna får ännu fler rynkor när hon ger honom en förvirrad blick. Hon förstår inte vad han menar.

"Bergen," upprepar han sig, som om modern skulle förstå då. Det gör hon inte. Inte förrän han lägger till: "De där bergmänniskorna."
Då förstår hon. Hon tas tillbaka i tiden, till när hon var en liten flicka som satt i sängen med sin far och lyssnade på när han berättade en historia om berg med spetsade öron.

"Du menar bergfolket?" frågar hon sin son, plötsligt med den gnista som tänds av gamla minnen i ögonen. Pojken nickar ivrigt.

"Okej," säger mamman, lite förvånat. Berättelsen om bergfolket hade lagt sig till ro långt bak i hennes minne, men nu när pojken väckt den till liv rusar nostalgi genom hennes ådror och värmer hela henne.

"För mycket," börjar hon, "mycket länge sedan - på en tid när det inte fanns några städer eller vägar - fanns det ett folk som kallades bergfolket."

Pojken håller hårt om ett glas mjölk som står på kanten av bordet. Hans mamma tar det ifrån honom och skjuter det längre in mot mitten av bordet. Hon vill inte torka mjölk från golvet nu, nej, nu vill hon berätta sina historier. Hennes son släpper henne inte med blicken, rör inte en min när hans mjölk tas ifrån honom. Han vill bara lyssna.

"De var höga som hus. Vissa räckte molnen, andra var små och knubbiga. På några av dem växte mjuk mossa medan andra var släta och hårda. De alla var helt skapta i sten," fortsätter hon. "De var långsamma varelser. Rörde sig sakta, men med långa steg. Deras ögon lyste som solar."

Pojken märker det inte när en droppe saliv rör sig över hans slappa underläpp. Han är för fascinerad av berättelsen för att notera det. Bilder av det förunderliga folk hans mamma berättar om leker i hans livliga fantasi, den slags fantasi bara barn har.

"Det fanns ett särskilt högt berg." Mamman sopar ihop några smulor på bordets yta till en liten hög framför sig. "Han var högre än de andra. Han nådde inte bara molnen, utan ända upp till månen. Han vandrade om nätterna och sov på dagen, på väg att möta en gammal vän till honom. Ett annat berg."

"Varför vandrade han på natten?" frågar pojken.

"För att han visste att hans vän väntade under månen. De hade kommit överens om att mötas där, under skenet, om de någonsin tappade bort varandra, så berget vandrade på nätterna för att vara säker på att han var påväg åt rätt håll."

Pojken tittar tankfullt ut genom fönstret. Där har solen redan släppt taget om dagen, trots att han och hans mamma inte ens ätit kvällsmat än. Tjocka moln täcker himlen och skymmer månen.

"Vad hände om månen inte syntes?" frågar han sin mamma, som ler svagt åt hans kloka frågor. När hon var barn hade hon ätit upp hela sagan utan att ifrågasätta någonting i den alls.