Musiken dunkade högt i högtalarna och en massa fulla tonåringar dansar runt på golvet. Athena hade jag tappat bort för länge sedan. Hon stod säker i ett hörn och hånglade med någon okänd kille, stupfull dessutom. Jag däremot, var som man kunde kalla en nykterist. Och kysst en kille hade jag i mina 17, snart 18 år aldrig gjort. Med andra ord var fest inte riktigt min grej. Men som den snälla människan och kompisen jag är följde jag med Athena hit för att hon ville.
Mina tankar avbröts av att faller pladask ner på rumpan. Jag tittar chockat upp på människan som har orsakat mitt fall. Jag möts av ett par kalla, blåa ögon. Killen som hade gått in i mig suckade. Jag höjde på ögonbrynen.
"Inget ursäkta? Eller hur gick det?" frågade jag irriterat.
"Det var ju du som gick in i mig?" konstaterade han minst lika irriterat.
"Fast du gjorde så att jag ramlade?"
Han suckade ännu en gång och log sedan ett falskt leende. Han sträckte ut handen till mig som fortfarande satt på golvet.
"Ursäkta fröken, gick det bra?" Jag tog fnysande emot hans hand. Sedan vände jag på klacken och började gå.
"Ey, vad heter du?" ropade han efter mig. Jag vände mig om och flinade.
"Varför skulle jag säga det till dig?" Jag fortsatte gå.
"Jag heter Dante Lindhe iallafall" ropade han ännu en gång. Jag vände mig igen och log försiktigt mot honom.
"Ophelia Wikman"
Sedan begav jag mig vidare för att leta efter Athena. Efter ytterligare några armbågningar för att ta sig fram, hittar jag henne. Hånglandes. Med Kasper. Mitt crush sedan 9an. Jag stelnade till när jag såg det. Athena var den enda som visste om min kärlek för Kasper. Hur kunde hon? Jag vände mig om och började snabbt gå iväg med tårarna brännande bakom ögonlocken. Jeansjackan som hänger på kroken sliter jag snabbt åt mig och går ut i den kyliga augustinatten. Mina steg styrs av sig själv och jag har ingen aning om vart jag är påväg.
Efter en stund av promenad stannar jag upp för att se vart jag har hamnat. Rålis skatepark. Hur fan hamnade jag här? Jag drar handen under ögonen och känner att tårarna fortfarande rinner. Jävla tönt som gråter över en kille som inte ens var din. Såklart skulle han välja Athena, det gjorde alla killar. Hon hade alltid varit killmagneten av oss, med hennes korta blonda hår, glada leende och korta kjolar. Jag däremot, med mina vans, långa bruna fågelbo till hår och min skatestil stod alltid i skuggan av Athena. Vi är väldigt olika, jag och hon.
Jag kom på mig själv med att stå och bara stirra ner i marken. Jag ruskade snabbt på huvudet och satte mig sedan på rampen. Lite längre bort hörde jag ett gäng killar skratta högt men jag tänkte inte så mycket på det, de var säkert påväg hit. Rösterna kom närmre och närmre och sedan stannade dem upp.
En av vad jag antog var killarna började prata.
"Ophelia?"
Jag vände mig om, och där stod Dante, från festen.
