Tempus mortis

Kapitel ett:

Jag slängde väskan över axeln och hoppade på bussen till skolan. Jag kollade på klockan. Signe var redan framme.
"Hallå! Du skulle ju vänta på mig!" ropade jag stressat in i mikrofonen.
"Önska fram dig då!" utropade Signe och log så att en såg varenda snövit tand hon hade i munnen. Jag suckade. Önskningar hit, önskningar dit... Varför var önskningar det ända Signe pratade om!?
"Hur mycket tid hade du gjort av med igen?"
Signe tvekade innan hon svarade. "Tjugofem dagar."
"TJUGOFEM DAGAR!?" Jag skrek. "ÄR DU GALEN!?"
Bussen stannade med ett moln av grus. Där stod Signe och lutade sig mot lyktstolpen. Hennes blanka hår, perfekta kroppsform, stora ögon och bleka hy. Ibland saknade jag den tilltufsade konstnärliga Signe. Den Signe som jag hade fallit för den där dagen Signe rusat in i klassrummet och presenterat sig med andan i halsen. Men efter att Signes mamma dog hade hon förändrats.
"Jag förstår inte hur du kan slösa bort ditt liv på det där."
Vi var på väg till första lektionen och jag argumenterade ivrigt mot Signes önskningsmani.
"Jamen, det är ju bara några dagar..." mumlade Signe med sin honungslena röst.
"Det är nästan en månad, Spindeln."
Signe skrattade.
"Bulldoggen!"
Hon slog till mig på skoj och vi jagade varandra till förstalektionen.
   Jag hade brunt, axellångt hår och bruna ögon. Signe hade gult, nu guldigt hår till skulderbladen och blåa ögon. Vi kallade oss för Spindeln och Bulldoggen. Jag saknade den tiden då vi varit skolgårdens queens. En var avvaktande, nästan rädd för oss. På grund av våran säkra attityd och våra snabba kommentarer. Nu... nu vet jag inte vilka vi är.

Efter skolan åt jag upp min Minimealpizza och hjulade hem till vår tvåa. Mamma var hemma och lagade ugnspannkaka. Det var ovanligt att mamma lagade mat. Hon brukade köpa hem Minimealsalad och pocketjouice som vi satt och åt framför TV:n. Om hon ens var hemma alltså.
"Hello, darling. Hur var skolan?"
"Bra." gäspade jag och ramlade mer i fönsterkarmen. Min mamma kom från en liten engelsk ö nån stans i Asien och hade en unik dialekt som bara jag förstod. Och inte hjälpte det att mamma älskade att slänga in engelska ord i meningarna när hon pratade.
"The dinner is finnish!"
Eller engelska meningar...