Jag tror vi matchar (Gay fic)

7

Okej gör ett kapitel nu från Alecs perspektiv för att det är passande nu heh ;)

Men ska försöka att ha det på Louis perspektiv men det blir såhär nu!

Alecs POV

Hur kunde jag inte se det? Eller varför berättade han aldrig? Jag är ju alltid där för honom, har jag gjort något fel?

Jag sitter bredvid Louis i ett sjukhus rum. Klockan är runt 4 på morgonen och alla andra har åkt hem utom jag. Jag vill vara här när Louis vaknar och jag vill veta att han är okej även om jag vet att han är långt bort från okej. Han har cancer. Jag känner hur tårarna börjad byggas upp i mina ögonen och jag tittar över på Louis för att se om han fortfarande sover vilket han gör och då låter jag tårarna bara rinna och rinna och då och då snyftar jag till.

Jag kan inte förlora han, han är den enda jag har kvar och denna enda som bryr sig om mig. Jag har aldrig haft såhär starka känslor mot en kille. Jag tror faktiskt att det är kärlek äkta kärlek men jag vågar inte tro det. För det är fel. Det är det jag har lärt mig av min föräldrar. När jag väl hade dem. Att samma kön inte funkar ihop så-så är det bara. Men det känns verkligen som kärlek.

Jag låter tårarna rinna tills jag känner att mina ögon svida och då lämnar jag rummet för att gå på toa och tvätta mitt ansikte.

Jag öppnar dörren långsamt eftersom det är ganska tidigt på morgonen och det finns säkert andra patienter som sover som man inte vill väcka. Jag går en stund i en korridor tills jag ser en skylt där det står 'WC' där jag går in och låser dörren efter mig. När jag tittar mig i spegeln så ser jag hur puffiga och röda ögon jag har efter allt gråtande. Jag skyndar mig till handfatet och tvättar av mig.

Jag känner bara sorg i bröstet nu, hade han berättat allt detta tidigare så hade jag kunnat vara där för honom jag kunde varit beredd och vetat hur jag skulle reagera. Men det kunde jag nu inte.

Jag tittar på mig en sista gång i spegeln och känner mig är äcklad. Jag fattar varför ingen vill berätta något för mig, jag menar titta på mig jag är ful, tjock, och då vidrig.

Jag känner hur jag vill spy upp det lilla jag har ätit. Jag springer snabbt över till toan och stoppar in fingrarna i munnen och försöker spy upp det lilla jag har ätit vilket är en halv macka jag fick i cafeterian här. Varför ser jag hur så som jag gör, varför kan jag inte se ut som alla andra...

Jag sköljer av mig igen efter och går ut ur toaletten och börjar gå tillbaka till Louis rum. Jag märker inte ens att tårarna har börjat komma förens dem rinner ner på läpparna och jag känner den salta smaken som tårarna har.

När jag öppnar dörren så har Louis fortfarande inte vaknat och jag sätter mig på samma plats som innan.

Varför har jag sådana här känslor för denna killen? Är det verkligen fel? Spelar det det någon roll vad jag känner han skulle aldrig känna likadant som jag, ingen som han skulle gilla mig på det sättet jag är bara ännu en värdelös människa som han känner. Men hur han än känner så vet jag att om jag förlorar honom så har jag inget kvar på denna planet som kan få mig glad utan då vet jag att det ör över för han är den enda som har fått mig att känna något på länge.

Det finns en historia om mig som ingen vet om, den historian har förstört mig och mitt liv och det är något jag kommer få leva med i resten av mitt liv. Ett historia som alltid kommer vara en del av nig fastän jag vill eller inte. Men när jag är med Alec som glömmer jag historian och det enda jag kan fokusera på är han, hur hans ögon tittar in i mina och hur hans leende sänder fjärilar till magen som flyger runt som en storm och hur hans leende smittar av sig på mig.

"Louis, jag vet om du kan höra mig eller inte" jag känner redan hur tårarna börjar bygga sig upp i ögonen på mig igen "Men jag behöver dig, oh gud jag tror jag inte vill eller klarar mig i en värld utan dig" jag kunde inte hålla tillbaka tårarna så jag lät dem bara flöda ut ur mina ögon och ner på kinderna. "Louis jag-jag tror jag äls-" innan jag hann att av sluta meningen så öppnades dörren till rummet och en doktor kom in, han hade en sorgsen blick och jag kände hur en tyngd och en klump satte sig i brösten. Det var inga bra nyheter han skulle berätta nu.

"Hej, mitt namn är Filip och jag är Louis doktor" han sträcker fram sin hand och jag skakar den. "Jag är Alec, Louis kompis och rums kompis på sätt och vis" han nockar och sätter sig på en stol bredvid mig men jag står kvar upp.

"Jag måste berätta en sak och jag tror det är bäst att du sätter sig ber Alec" jag tittar på han och känner hur jag fryser till. Alec skärp dig! Jag sätter på mig på stolen bredvid honom och väntar bara på att han ska berätta det han vill berätta.

"För två veckor sedan var Louis på besök på mig och då hade han sänkt sig till grad 2, vilket är inte en dödlig grad men inte heller en låg, men vi trodde att cancer skulle börja att försvinna. Men vi tog nya prover på honom och han är nu mellan grad 3-4 vilket är höga grader och väldigt dödligt" Jag kände hur hans röst började försvinna jag kunde inte längre höra vad han sa utan allt var dimmigt och suddigt och jag visste inte hur jag skulle reagera. Jag ville gråta, skrika, slå sönder saker. Jag ville skrika ut i smärta för smärta kände jag. Louis är dödligt sjuk och jag visste inget om det.

"Jag lämnar dig ett tag Alec, om det är något så kan du bara fråga efter min i receptionen" Jag tittar på Filip och nickar utan att säga något och ser hur han lämnar rummet och lämnar kvar mig med Louis.

Jag sitter där ett bra tag med mina tankar och bara försöker ta in allt detta. Louis har varit sjuk nu i 2 år och jag visste inget, han har cancer och jag visste inget förens nu och han är dödligt sjuk och det finns inget jag kan göra åt saken, det enda jag kan göra är att hoppas och be om det finns någon som lyssnar att jag kommer ha kvar honom. Han är den enda som har fått mig le på mina värsta dagar och denna enda som har fått mig att känna kärlek? Ja, kärlek. Det är kärlek och det är jag nu 100% säker på att det är. Jag är hopplös kär i Louis men han kanske aldrig kommer få reda på det. Men det känns fel, eller mer sagt konstigt. Det enda jag har lärt mig är att det vara funkar mellan Tjej och kille och det är det.

Det kanske bara är tillfälligt? Detta kanske är något temporärt? Jag är väldigt förvirrad, det är något fel på mig.
"Louis du är den enda som jag bryr mig om här... Jag älskar dig snälla lämna mig inte än"

Jag låter fler tårar strömma ut och jag lämnar några snyftningar. Jag är helt borta och inne i mina tankar tills jag känner en hand på min axel jag tar bort ansiktet från mina händer och vänder mig snabbt om och bemöts av ett efterlängtat ansikte. "Varför gråter du?" Utan att svara på hans fråga så slänger jag mig upp på sängen och kramar om honom och känner att tårarna rinner vilt men inte utav av sorg utan av glädje.

————————————————————————

Okej om det är något stav fel så säg gärna till för jag är alldeles för lat att läsa igenom detta typ 5 gånger ;-;...

Några frågor? Inte? Eller? Kommentera❤️