Där blodet möts

Kapitel 3

Med aggressiv kraft slungas Åsa upp från drömmen. Soptunnelocket skramlar till när det träffar det smutsiga trägolvet. Hjärtat bultar hårt i bröstkorgen och hon känner hur svetten rinner från hennes panna, där håret ligger klistrat. Hon kippar efter luft i hetsiga andetag men slår sedan den fingervantstäckta vanten för munnen. Hon får inte väcka Bengt-Åke. Han måste sova och återhämta sig, efter den långa färden från andra sidan skogen.

Det var den där drömmen igen. Återkommande, som hemsöker henne om och om igen. Hon lider av hemska mardrömmar, som alltid får en att vakna i panik, till en värld hon helst vill glömma, till att ångesten sköljer över henne som en kalldusch och där hon inte ens får skrika för att få ur sig allt hon inte har sagt. Åsa drömde om Kai igen. Hans breda, vänliga, glada ansikte, hur de skrattade så att de fick ont i magen där på krogen, hans ögon som brann av iver när han pratade om biologi, vetenskap, experiment och genmanipulation. Men också ögonen som brann av vrede. Av hat. Hans arga skrik, som får det att krypa i kroppen när hon tänker på det nu. Hur han växlade mellan ängel och djävul. Saker hon såg i drömmen som hon inte ens vill tänka på nu. Hon försöker inställa sig själv att drömmen vred och vända på allt, att han inte var något monster, men det är knappast lugnande. Kai var inget helgon. Hur mycket hon än försöker intala sig själv att han var det, så är det lönlöst.I slutet av drömmen hörde hon gråt. Det var det som fick henne att vakna.

Och nu sitter hon här. Åsa famlar efter soptunnelocket, tar upp det och kramar om det hårt, hårt, som när hon var liten och kramade om ett gosedjur efter en mardröm. Nu har hon inget gosedjur längre, och mardrömmen är vardag. Tankarna om drömmen får hennes andning att öka igen, och hon bestämmer sig för att gå ut så att hon kan andas frisk luft. Hon vet att det är riskabelt, en zombie kan upptäckta henne. Men hon måste göra något för att lugna sig. Med en darrande arm sträcker sig hon efter den slitna ryggsäcken och drar den till sig. Hon plockar upp den blodiga kökskniven med sitt fodral och på skakiga ben reser hon sig upp, med soptunnelocket i händerna och kniven nedstoppad i täckbyxornas ena ficka. Hon smyger försiktigt ut ur stugan, över de knarrande golvbrädorna och ut ur dörren som inte längre finns kvar.

Den råa nattluften slår emot henne, och kylan får henne att huttra till. Hon spanar runt över trakten, men hon ser fortfarande inga levande döda men de kanske är här ändå, hon ser dem inte bara för mörkret. Hon tar ett djupt andetag för att lugna ner sig själv, och sätter sig ner på den lite trasiga trappen. Hon känner inte lukten av dem än, så när kan de inte vara, om det ens är här. Åsa blickar ut över där hon vet åkerfältet är, där det okända sädesslaget sträcker sig rakt upp mot himlen. Aldrig kommer en traktor plöja fältet igen. Aldrig kommer det packas in i vita plastsäckar som man kan hoppa upp på efter skörden, som hon gjorde när hon var barn. En glimt av en annan tid kommer fram från minnet, som hon slår bort. Hon måste få något annat att tänka på utom det förflutna. Plötsligt hör hon ljudet av någon som springer.
Ett skrik hörs plötsligt. Det hörs på den skärrade, svaga rösten att personen är illa skadad. Bengt-Åke väcks av det skriket. Är det Åsa? En känsla av oro sprider sig i honom. Har det hänt henne någonting? Är de levande döda här? Han reser sig så hastigt upp att det värker till i hans onda rygg och sliter åt sig sin älgstudsare. Golvbrädorna knarrar när han stegar ut i den mörka natten. Vid den trasiga trappan, som han råkade trampa igen när de kom hit till stugan, ligger det en pojke vars ögon är förblindade av smärta. Bengt-Åke hör på andhämtningen att pojken försöker lugna sig själv, på de korta mellanrummet mellan hetsig andning och pauser för att hämta luft. Hans ljusbruna byxor är uppkavlade på det högra benet, som ligger i en konstig vinkel och ser lite svullet ut. Bredvid honom sitter Åsa med första hjälpen lådan bredvid sig.
"Bengt-Åke, jag vet inte vad jag ska göra", säger hon upprört och stressat. Det hugger till lite i Bengt-Åkes hjärta att hon inte kallar honom morfar, men han vet att det är av förståeliga skäl. De träffades inte så ofta före apokalypsen, och hon är vuxen nu.
Åsa fortsätter: "Jag vet inte vad jag ska göra. Benen verkar svullet men jag vet inte om det är skadat och jag är osäker på om det är brutet eller inte. Vad ska jag göra?".
Bengt-Åke böjer sig sakta ner och lägger ifrån sig vapnet. Det är svårt att se någonting i mörkret Det ser ut som Oves ben den dagen då han hittade honom liggandes där i mossan efter en jakt, och Bengt-Åke vet vad han ska göra. Försiktigt klämmer han till på benet.
Hela nervsystemet är i uppror och smärtan sprider sig över hela kroppen som strålning. Han skriker till av smärtan som helt överväldigar honom och det högra benet kan inte sluta dunka. Tyler klarar nästan inte av att hålla ögonen öppna för smärtan får honom att se svarta prickar över näthinnan om han har dem öppna. Han hör kvinnan i pagen och en man samtala och han uppfattar vagt ord som "smärtstillande", "stukad" och "första hjälpen lådan". Han vet att han lever, men han vet också om att högerbenet är illa skadat. Det benet som han alltid har haltat på. Han är osäker på om det någonsin kan läka nu, om han kan gå igen. Kanske är det kört för hans ben, och kanske kommer de okända människorna att överge honom då han kanske aldrig kommer att kunna springa igen. De oroliga tankarna snurrar runt i en ångestfylld spiral innan ögonen sluts av den bultande smärtan.

=Kapitel 3= Skrivet av freeleaguefangirl, tredje kapitlet i "Där blodet möts"
av
@Silversmide @thefandomlifeishere @The_dead_darkness @Moabirb @freeleaguefangirl och @ITEOTE.