Där blodet möts

Kapitel 2

Vandringen hade börjat fridfullt, men om det är någonting Tyler har lärt sig är det att inte ha för höga förhoppningar numera. Det hade bara gått tjugo minuter innan allt gick snett, och nu springer han så fort att hjärtat och lungorna nästan dukar under av trycket. Högerbenet protesterar varje gång han sätter ner foten, men han kan inte stanna. Inte än. Sin yxa håller Tyler i ett fast grepp, så hårt att han är säker på att knogarna vitnar. Han måste vara redo att svinga den om de kommer för nära. För han kan fortfarande höra dem, hur benen dras i de få torra löv som finns kvar på backen, de gurglande strupljuden som studsar mellan de höga talltopparna. Det värsta måste ändå vara stanken. Han kommer aldrig vänja sig vid den. Den tränger in i näsborrarna på honom och får ögonen att tåras, samtidigt som det lilla han lyckats få i sig under dagen hotar att komma upp igen. Det är stanken av död och förruttnelse, och Tyler har börjat stöta på den alltför ofta.

Plötsligt känner han hur foten fastnar i någonting. När han slår i marken med en hård duns slås luften ur honom och han är säker på att det är nu han dör. Borde han hugga yxan i sitt egna huvud för att slippa uppleva när hans inälvor slits ut? För att slippa bli som dem? Han skakar av sig tanken, så nära kan de inte vara. Då borde han höra dem tydligare. Såklart hade det underlättat om han kunde se mer än bara någon meter framför sig, men han måste lita på sina instinkter. Så han reser sig upp och börjar springa igen. Smärtan i benet får honom nästan att börja gråta, men han biter ihop och fortsätter framåt. Snart måste han hitta ett ställe där han kan vila, kanske också där det finns människor. Han kan inte vara den enda överlevande. Det får han inte vara.

Till Tylers förfäran leder hans steg honom till en del av skogen där träden står så tätt ihop att månens sken inte når honom. Tanken på att inte längre ha några ögon att förlita sig på får en rysning att leta sig längs hans ryggrad och han tvingas stanna för att ta några djupa andetag. Det känns som att mörkret kryper närmare honom och tar med sig alla nattens ljud. Han känner sig omringad, men när han svingar yxan framför sig möter den endast luftens motstånd. "Fan ta er allihop! Kunde ni inte ha väntat med att ge er på mig tills det är ljust?" utbrister han. I samma sekund som han inser att han borde ha behållit sina klagomål för sig själv hörs steg till vänster om honom. Helvete också. "Hallå?" Den här gången är han betydligt mer sparsam på rösten. Egentligen borde han hålla tyst, men han måste vara säker innan han använder yxan. Hans hälsning möts av ett lågt ljud, helt avsaknat av mänskligheten det en gång besuttit. Därför gör han en stöt med armen och känner hur yxan begravs i något mjukt och så segt att han måste rycka till för att få loss den. I samma sekund som dunsen hörs drar Tyler en suck av lättnad, men ändå sköljer besvikelsen över honom. Han kommer inte klara av att vara ensam mycket längre. Han vandrar vidare. Melodin han tidigare hade visslat på letar sig tillbaka till bakhuvudet och han låter den formas på läpparna. Hela skogen verkar tystna, som om den ihärdigt försöker lyssna på melodin. Som om Tyler inte är den enda som kan minnas den tid innan skräcken vandrade över jordklotet.Den tiden känns så avlägsen nu, som om det var flera år sen han behövde oroa sig över saker som gymnasiet, vänner och framtiden. Då var det inte många som visste att det inte ens skulle bli någon framtid. Inte trodde den femtonåriga Tyler att han inom snar framtid skulle vara den enda överlevande ur sin familj, att han skulle vandra runt ensam och slå ner vandrande lik med en yxa.

Han känner nästan för att skratta, men samtidigt får tanken på familjen som aldrig mer kommer att vara bröstet att börja värka. I huvudet börjar han rada upp saker han vill säga till dem, något han har börjat göra på senare tid för att lugna ner sig själv. Det blir den längsta listan han gjort, så lång att han fortfarande håller på med den när himlen börjar anta en nyans av orange och träden börjar glesna framför honom.

Så småningom mynnar skogen ut i ett öppet fält. Det första han får syn på är den lilla stugan, med röd färg som flagnat i stora partier och ett fönster som blivit täckt av fastspikade brädor. Sen får han syn på kvinnan. Hon står och blickar ut över åkern framför sig. Alldeles rakryggad och med huvudet höjt. Det blonda håret lyser i stark kontrast mot den mörka omgivningen. Tyler börjar springa. Kvinnan måste höra honom, för hon vänder huvudet mot honom. Hon kryper ihop en aning och håller upp ett soptunnelock framför sig, men när han kommer närmre slappnar hon av en aning och låter locket falla ner till hennes sida. För första gången på länge möts Tyler av ett par ögon som inte är dränerade på liv. "Tack gode gud," viskar han när han har kommit tillräckligt nära kvinnan. När han stannar upp vacklar han till av sin egen tyngd. Det börjar svartna för hans ögon och innan han hinner yttra ett ord till viker sig benen under honom.

=Kapitel 2= Skrivet av Moabirb, andra kapitlet i "Där blodet möts"
av @Silversmide @thefandomlifeishere @The_dead_darkness @Moabirb @freeleaguefangirl och @ITEOTE.