Att leva med snibblöja.

Min snibblöja var en trygghet för dom vuxna.

Men det var nåt jag aldrig förstod som liten, utan när jag kom till insikt om blöjsnibben förstod jag inte varför jag tvingades på en blöja, medans kompisarna slapp undan bärandet av den. Mycket länge trodde jag att det var helt normalt, att vakna upp med nedkissad blöjsnibb varje morgon och söka upp någon vuxen som bytte på mig snarast möjligt. Länge tog det innan jag upplevde och förstod obehaget av att gå omkring med en gungande och tung blöja mellan benen, nedkissad dessutom och bara vänta på att lyftas upp på skötbordet av nån här hemma. Länge lekte jag med sådana som hade blöja som jag, men också andra som inte hade blöjsnibb, utan att jag såg eller kände nåt konstigt över det. Inte förrän dom andra blev utan blöjsnibb kom insikten smygande för mig om att jag inte var som dom andra barnen. Minns inte att dom andra barnen retades över min blöjsnibb, men dom hjälpte ofta till att hålla reda  på när den behövdes bytas. På nåt sätt talade dom om det, för morsan eller andra vuxna som kom  och tog hand om mig på skötbordet. Jag minns tydligt att det hände att nåt annat barn fick sin blöjsnibb borttagen, men att ingen tog av mig min, när vi barn skulle leka med varandra. När jag ville ha bort min blöjsnibb också, så togs den ändå inte bort "För säkerhetsskull", ord som jag än i dag minns nämndes, men då inte förstod innebörden av alls. Tror jag till sist slutade hoppas om att slippa blöjsnibben, som dom andra barnen på gjorde. men hur nöjda dom vuxna blev, är jag själv bad om att få en ny blöja, under våra lekstunder. "Duktig pojke" var ett vanligt ord i berömmande tonfall vid sådana tillfällen som jag minns.

En tung blöjsnibb mitt i leken betydde att det var dags för hjälp, tyngden kopplade jag ihop med att det behövdes hjälp med blöjsnibben. Långt senare förstod jag att blöjsnibben var till för andras bekvämlighet och trygghet, inte så mycket för min egen skull. Så många gånger jag hoppades att dom också skulle ta av mig min blöjsnibb, så att jag hade kunnat leka så som dom andra barnen, men icke att jag slapp blöjsnibben annat än vid skötbordet. Aldrig kunde jag springa omkring, eller sitta på golvet likadant som dom andra, som såg ut att uppskatta att blöjan var borttagen. Exakt i vilken ålder jag var när jag förstod att jag inte klarade mig utan blöjsnibb, vet jag inte, bara att jag då visste att blöjan var nåt som inte andra behövde ha på sig. Likväl skämdes jag över blöjan, och var livrädd att nån okänd skulle se den på mig. Jag skämdes över att gå med morsan till badhuset, för där såg alla andra tanter och flickor att jag hade blöjsnibb fast jag var "stor".  Morsan klädde av sig alla kläderna, mina också, allt utom blöjsnibben, den tog nån bort när jag skulle in i duschen, andra än morsan kunde göra så. Det minns jag tydligt. För det var bland det värsta som fanns, att andra brydde sig om min blöjsnibb. Och sätta på blöjsnibben igen, var det många som gjorde där i badhuset. Och det var jobbigt att höra hur mycket morsan uppskattade det, där i badhuset. Då kände jag att jag nog hade nått botten av förödmjukelse, var vi än var så var  så var det viktigast att sätta på mig en blöjsnibb. Nu vet jag att det var helt nödvändigt och också en trygghet för dom vuxna omkring mig. Och så länge blöjan var torr åtminstone, fick jag vara lite i fred, trots att jag hade blöjsnibben synligt. 

Minns uppståndelsen som kom av att man upptäckte blöjan skick, hur nån av dom vuxna la mig på en bänk eller ett bord, och tog av mig blöjsnibben. för en stund kunde jag njuta av att slippa blöjsnibben, men blöjbytena gick snabbt även här. Alltid var det jobbigt för mig. Det kunde hända att lekandet på golvet bryskt avbröts av nån vuxen, som anade blöjsnibbens skick, inte sällan hade jag åskådare som noga följde blöjbytet på mig, trots att några själv hade blöjsnibb. Men alltid kunde Morsan eller andra försvara och förklara min blöjsnibb, minns att Morsan åtminstone brukade svara "-Nog har du också haft blöja, men kanske behöver du den inte mer". Oftast räckte nog det svaret, för att förklaramin blöjsnibb för andra barn vill jag minnas, men ibland kom det fler frågor om min blöjsnibb. Syrran minns att vuxna ofta tyckte synd om Morsan, som fortfarande hade ett "Blöjbarn" att sköta om. men för dom som visste varför jag hade blöja, var det helt OK, enligt syrran. Det fanns barn som inte brydde sig om min blöjsnibb alls, utan såg den som nåt normalt, varför vet jag inte riktigt. För småbarn var blöjan naturlig. Syrran nämner sin väninnas flicka, som var ett naturlig blöjbarn, att hon inte brydde sig om min blöjsnibb, kanske för att hennes mamma skötte min blöja också likväl som hennes blöjsnibb.     Men syrran minns att många vuxna kring oss både kände trygghet och osäkerhet kring min blöjsnibb, jag minns att många bytte på mig men kanske det fanns dom som inte gjorde det. men ändå sågs blöjsnibben som en trygghet av folk, när jag var i närheten av dom.

Syrran säger att hon kunde se min blöja som besvärande, när jag var i 5-6 års åldern, "En stor lillebror som måste ha blöja", eftersom många frågade om det inte är roligt att pyssla med blöjan. Syrran säger att hon sällan sett min blöja som "roligt" att pyssla med. Men vid den tiden var dom ju 3 som skötte mig, och flickan förstås. Men jag vill minnas att Morsan gillade mer att pyssla med flickan, och klä henne i olika kläder hela tiden. Det där med kläder, stämmer enligt syrran, Morsan till och med själv sydde en del kläder åt flickan. Eftersom jag var inkontinent gick det aldrig att låta mig vara utan blöja, annat än jag "Luftades" på säkert underlag. Syrran säger att både hon och Morsan kände osäkerhet när jag var utan blöjan, så det bästa var när blöjsnibben satt på mig, då fick det hända, det som blöjan var till för. På min fråga om varför syrran såg min blöja som besvärande, svarar syrran snapp att det var min ålder, eftersom jag egentligen borde ha varit blöjfri i den åldern. Att byta blöja på en 5 åring var inget normalt, och det kunde uppmärksammas av andra, när vi var på besök hos folk. Därför var det besvärande. Men samtidigt var den en trygghet för alla vuxna.