Med ett 'pling' lyste mobilskärmen upp och Mark spratt skrämt till. Med ens låg halva popcornpåsens innehåll på golvet istället för i burken, och 16-åringen förbannade tyst skälet till notisen. Han tog ett ögonblicks tystnad för att sörja de fallna majskornen, och låste sedan upp sin mobil.
Från: Gollum
21:02 MAMMA ÄR PÅ VÄG HEM
Med ett "Shi-", slängde Mark ifrån sig mobilen och välte samtidigt ut resten av popcornen ur skålen. Han drämde igen datorlocket med en smäll och skyndade sig ut ur sitt sovrum. Samtidigt som han drog upp dörren tumlade två tonåringar in genom rummet; de var fastklistrade på varandra och stank båda av alkohol. "Ut!" Mark föste irriterat tillbaka klisterlapparna ut i hallen innan han kämpade sig nedför trapporna, förbi ungdomar som majoriteten var alldeles för unga för att dricka.
Musiken var öronbedövande, orden osammanhängande, och killarna som försökte sjunga med kunde knappt hålla sig på benen. Mark påminde sig om att berömma sig själv för att ha gömt undan mammans alla prydnader och vaser, för det fanns inte en enda möbel som inte var belamrad med antingen röda plastmuggar eller vita, brända rullar som Mark verkligen hoppades inte var fyllda med gräs.
Väl i köket fann han sin syster; hon var just i fart med att släppa lös sitt aningen för kända temperament på en stackars intet anande etta.
"Mark!" Josies ögon såg ut som om de skulle kunna poppa ut ur skallen på henne vilken sekund som helst nu.
"Vi är så döda" viskade hon med manisk blick, ett hårt grepp om ettans krage.
"Du menar att du är så himla död. Om mamma och pappa hittar en enda joint här kommer de raka mitt huvud och göra mig till munk!" Vanligtvis hade systern käftat emot utan att ens tveka, men orden tycktes ha blivit till aska innan de ens hunnit landa på hennes tunga.
"Ut, ut, ut!" skrek Mark medan han rusade runt och drog ut kontakten till stereoanläggningen, stoppade ned fimpar, muggar och flaskor i soppåsar, drog isär upphetsade ungdomar och sade till dem att "skaffa ett rum, det här är inget motell!". Han brydde sig inte om hur mycket de blängde på honom, eller vare sig de var kissnödiga eller inte, bara de försvann - och det snabbt - så var det inte hans problem. Gång på gång förbannade han sig själv för att han låtit sig övertygas av sin lillasyster.
Kom igen, det blir kul. Mamma och pappa är ändå bortresta. Snälla, brorsan!
Eller egentligen var det ju inte förrän hon lagt fram de riktiga förhandlingsmedlen som han nappat på erbjudandet; ett 500 kronors-presentkort på stans bokhandel tackade han inte gärna nej till. Hon visste hur hon skulle dra i trådarna för att få med honom på något, men inte ens ett hundra-miljoners presentkort på den bästa bokhandeln i distriktet skulle kunna rädda dem från det trubbel de skulle hamna i om deras föräldrar fick reda på att de haft fest. Vanligtvis gjorde det honom inget om Josie hamnade i trubbel, men denna gången visste han att föräldrarna skulle göra honom till det svarta fåret, inte systern. De hade gång på gång påmint honom om att "när vi kommer tillbaka förväntar vi oss att inte ens kylskåpsmagneterna skall ha vridits!". De hade ju egentligen bara skämtat, men Mark visste att det låg ett visst allvar bakom det med. Nu låg slottsmagneten från Disneyland Paris på golvet bland tandläkarkallelser och vykort som knuffats ned under kvällens gång.
I princip varje söndagsmorgon vid frukost upprepade deras pappa samma formulering över sin morgontidning: "Sextonåringar som dricker! Jag förstår inte hur vissa föräldrar tänker, jag hade då aldrig kunnat missa om mina barn druckit bakom ryggen på mig. Minderåriga dessutom!" blint ovetande om att både dottern och sonen smakat alkohol tidigare än så.
Mark kastade in de sista soppåsarna och stängde sedan igen bakluckan med en smäll. "Sorry, du är en riktig life-saver, Noah!" ropade han och vinkade hastigt när den röda forden körde iväg från gatan. Inne i huset sprang Josie fortfarande runt och möblerade tillbaka. Mammans groteska favoritvas som ingen någonsin vågade säga sanningen om för att de inte ville väcka det pappan kallade för "draken", ställdes tillbaka på byrån i hallen. Ett familjefoto som hamnat på sniskan när någon full hockeykille snubblat in i det, rättades till. Tre gånger hade de dammsugit hela huset; både över- och undervåningen, bara för att försäkra sig om att inga spår fanns kvar. Just som de skulle unna sig en minut att andas ut och sätta sig ned, hörde de hur mammans lilla kombi körde in på uppfarten.
"Luktar det?" Josie viskade knappt hörbart och hennes ögon lyste med skräcken hos en jagad mus. Det enda som fattades var känselspröten, men inte ens det kunde Mark skratta åt.
"Bara doftsprej, ta det lugnt, balla inte ur och avslöja oss nu" han var minst lika skräckslagen, men rösten var stabil. Ballade han ur skulle hon också göra det, det var något konstigt med syskon. Som ett andra sinne, man påverkades av vad den andre gjorde eller inte gjorde. Knäppt.
"Är ni fortfarande uppe? Jag som trodde ni redan lagt er." Josie kramade sin mamma och gav henne ett halvhjärtat leende. Det kändes som om hennes hjärta skulle slå ut ur halsgropen.
"Vart är pappa?" hennes röst lät onaturlig i hennes egna öron, men mamman verkade som tur var inte ha märkt något utöver det vanliga.
"Ute." Och med det log hon urskuldande och gick sedan in på sitt rum. Hon stannade i dörröppningen och sade
"jag ska bara duscha och sedan lägger jag mig nog. Lång dag idag, godnatt mina små björnar." Just som syskonen skulle dra varsitt lättat andetag och high-fivea varandra, stannade mamman upp igen.
"Varför står min vas här?" mumlade hon med vad hennes barn trodde var genuin förundran. En mamma vet alltid när hennes barn ljuger, åtminstone när det gäller sådant hon själv försökt undanhålla för sina egna föräldrar. Hon gjorde en mental anteckning om att städa igenom huset innan hennes man vaknade imorgon, just utifall att. Lite roligt kunde hon väl få på deras bekostnad, så länge det inte skadade.
När de hörde vattnet sättas på i nedervåningens badrum, började Josie springa uppför trapporna, med sin bror hack i häl.
"Bäst för dig att jag får det där presentkortet!" väste han låtsat ilsket och lyfte upp systern på axeln. Hon sprattlade halvhjärtat med benen och skrattade åt brodern att släppa ned henne, för annars skulle hon berätta för alla sina vänner att han fortfarande sov med 'zebran Zed'.
"OooOo" låtsades han skrämt sjunga, men satte sedan ned henne på golvet till hallen.
"Godnatt, brorsan" Josie skrattade fortfarande. Mark hade alltid tyckt att det gav henne ansiktsuttrycket hos en gnäggande häst.
"Dröm sött" Han klistrade på en ful min i systerns riktning, men kunde inte låta bli att dra lite på mungipan innan han stängde sovrumsdörren.
Just som han skulle lägga sig upptäckte han att popcornen fortfarande låg utspillda på golvet framför datorn. Han drog täcket över huvudet och tänkte att det fick vara nog med städning för en dag.
Klockan två den morgonen plockade en 16-åring upp majskorn från sitt sovrumsgolv. Faktumet hade stört honom så mycket att han bokstavligt talat ramlat ur sängen.
*insert nice krumelur*
Vet inte om detta var något bra, men skrev det idag för hade tråkigt och ville skriva så ja, hehe. Hoppas någon tyckte om det i alla fall! Hände ju inte så värst mycket, men ändå.
