september

En månad tidigare.
    Det första Johns annars ointresserade blick registrerade var en skymt av blått bland alla blonda, bruna, svarta och röda bakhuvuden. Han stod längst bak, tryckt mot väggen för att slippa prata och möta andras blickar. Bredvid honom stod Alexia, som hon alltid gjorde. På en liten scen längst fram i aulan stod rektorn och tjatade om hur mycket han saknat eleverna, som han alltid gjorde. Runt om i rummet var tonåringar tätt packade och pratade med varandra istället för att lyssna, som de alltid gjorde.

    Det hela var exakt s0m förra året, och året innan dess, och året innan dess.
    John själv brydde sig inte det minsta om skolan. Han var inte intresserad av att få ett bra betyg som kunde hjälpa honom att hitta ett redigt jobb. Egentligen spelade det honom ingen roll om han så skulle få underkänt eller bli avstängd, han kunde ändå inte föreställa sig en framtid som var längre bort än nästa vecka. Dock var det så att andra brydde sig om att han skulle få ett bra liv och framtid. Dessa andra förstod honom inte, även fast de trodde sig göra det. Sanningen var att ingen alls förstod honom, han trivdes inte bland människor, den enda han någonsin umgicks med utanför familjen var Alexia, och det berodde huvudsakligen på att hon bara var. Alexia ifrågasatte inte, hon tvingade inte, hon pratade inte om inte John ville att hon skulle göra det, hon bara fanns där.

    Eftersom att allting var som det brukade vara -som det skulle vara- kunde John lätt urskilja de få saker som inte var exakt som i somras; Elliot i hans parallellklass hade blekt håret, sjuorna hade fått en ny mentor, någon hade bytt ut ett krossat fönster- och så var det han.

För till skillnad från alla andra i rummet såg han inte uttråkad ut av rektorns tal, han såg snarare ut att tycka att det var värt att lyssna på. Han var något längre än de flesta andra och hans hår var färgat i en blå färg som fick många i rummet att nyfiket fästa sina blickar vid honom. Pojken själv verkade inte ens märka det. Då och då såg han sig om i rummet, tittade på människorna som stod där. Mötte några blickar, men höll aldrig kvar dem länge. Under ett tillfälle möter hans ögon Johns i några sekunder, men John är snabb att vika undan blicken och vinkla dem mot marken istället. Där den alltid satt.

Pojkens namn visade sig vara Mike. Alla log lite på ett speciellt sätt när de sade hans namn, som om det var ett internt skämt eller något. John brydde sig inte särskilt mycket. Mike gick i hans parallellklass, så John hade aldrig en anledning att prata med honom och eftersom att Alexia nästan aldrig pratade, så hade John ingen anledning att prata om honom heller.

    Första gången John träffade honom var nästan en vecka efter samlingen. "Är du alltid såhär tyst?" Hade han frågat bakom hans rygg. John hade snabbt vänt sig om och skannat av pojken framför sig, noga med att undvika hans blick. Han hade röda converce-skor, svarta jeans, någon bandtröja som blivit tvättad på många gånger att trycket var sprucket, och en sliten skinnjacka. 

John tog ett djupt andetag och mötte ett par djupa bruna ögon. "Oftast, ja" Svarade han sakta. Han gillade inte att prata med främlingar, men av någon anledning tyckte han att det var okej att pojken pratade med honom.

Mike skrattade lite, som om John just sagt något roligt. "Okej, bra att veta. Vem är du, då?"

"John"

"Hej, John. Jag är Mike" John kunde inte låta bli att le lite, innan han kände sig obekväm med hela situationen. Han lade kroppsvikten på sin andra fot innan han tyst hasplade ur sig att han måste gå, och smidigt slank ut ur rummet innan Mike hann säga något. Hela vägen hem bannade han sig själv för att han inte kunde sköta situationen bättre.

Fastän John var tystlåten och knappt kunde hantera sociala situationer verkade Mike gilla hans sällskap. Den brunögde pojken hälsade alltid på honom, och försökte ofta inleda samtal med honom, trots att John inte alltid svarade. Men John gillade Mike, trots att han inte var säker på om det var vänner eller inte, och isåfall vad det faktiskt innebar att vara vän med någon. Flera gånger övervägde han faktiskt att fråga Mike om de var vänner, men de mörka rösterna i en del av hans huvud han hatade hindrade honom från att göra det. Rösterna hindrade honom alltid att göra saker.