Med ett förskräckt pip insåg jag att det var dags. Jag knep ihop käkarna och pressade ihop ögonen. När jag kände den elektriska stöten gav jag ifrån mig ett konstigt läte och började vrida mig av avsky. Sakta men säkert slutade mina vridningar av ett våldsamt skakande i hela kroppen och med en rysning insåg jag att mina fingrar redan var äckliga klor och att min hud började fyllas av sträva gråbruna hårstrån. Usch vad jag hatade detta!
När man precis hade förvandlats till varg hade man kvar medvetandet, men det bleknade snart ut och ens vargsinnen tog över. När man sedan vaknade upp kom man ihåg små detaljer, men oftast inte något mer än det.
I vargform var jag smidigare och snabbare. Inte den vanliga, klumpiga och tråkiga, men framförallt rädda Alexius. Utan en modig men liten (och ful enligt mina syskon) varg. Själva vargformen hade jag ingenting emot. Det värsta var nog egentligen när man inte riktigt visste vad man hade för sig som varg. Så för att inte skada några människor eller annat onödigt ruschade jag (kan vargar ens ruscha?) så långt in i skogen som möjligt under mina få minuter vid medvetande. Jag hatade det.
Hursomhelst, denna gång började precis som alla andra. Jag spände musklerna och det kändes som att jag lyftes från marken när jag rusade in i den mörka skogen. Jag hörde mina bröder och systrar lufsa långsamt bakom mig och önskade att jag var som de, inte rädda och helt utan ångest. När huvudet började snurra och när jag inte kunde kontrollera tankarna stannade jag. När jag blickade ut över skogen såg jag något som definitivt inte var normalt.
En till varg! Det var ingen i min familj och jag hade aldrig sett någon annan som var som vi. Ytterst förvånande. Modig (som en varg) kröp jag närmare... Och pang så försvann medvetandet, som vanligt.
Det ända jag kom ihåg när jag vaknade upp var känslan av glädje och saknad. Jag saknade den mystiska vargen, och jag visste inte ens vem det var? Inte min mänskliga gestalt iallafall. För första gången någonsin längtade jag nästan till nästa fullmåne.
Snälla, lite feedback/kritik? Måste kunna förbättra detta.
YOU ARE READING
En rädd varulv, funkar det?
WerewolfNär man sedan barnsben vid varenda fullmåne förvandlats till en varulv. Men fortfarande får panik bara genom att tänka på det. Vad gör man då? Kan någonting eller någon få än att ändra sig?
