Räddande Reflektioner

Spegeln föll ur min hand. Det spelade ingen roll att jag höll krampaktigt i min just nu viktigaste ägodel, allt som behövdes var att jag skakade till, och den var fri. Jag kunde bara se på när den tumlade genom luften och splittrades i tusen bitar mot marken. Jag vände mig om, och så fort jag gjort det insåg jag att jag borde ha låtit bli. En blick från Erik förvissade mig om att han aldrig skulle förlåta mig för det här. Han hade sett alltihop och han visste att det var mitt fel. Det var jag som hade insisterat på att hålla uppe spegeln, men i min iver ställt mig alldeles för nära kanten. Om jag bara backat en meter hade spegeln inte krossats tillsammans med hoppet. Det fanns inte en chans att de skulle kunna se oss, vi hade lika gärna kunnat vara osynliga. Den vita pricken som svävade ovanför trädtopparna vid horisonten skulle aldrig lägga märke till oss, även fast vi både kunde se den och höra smattret från rotorbladen. Vi var ingenting, bara två mörka prickar i allt det gröna, två prickar som helikoptern aldrig skulle märka utan spegeln. Spegeln, mitt sista hjälpmedel, som nu var oanvändbart 35 meter nerför klippan. Jag stod kvar i ett par sekunder, betraktandes hjälpen som var så nära, men ändå så långt borta. Erik hade förlitat sig på mig och jag hade svikit honom- och mig själv- big time.

Bra jobbat, smartskaft. Du hade chansen att fly det här gröna helvetet. Du hade ett sätt att meddela helikoptern, men du var så jäkla dum att du inte kunde tänka på att stå lite längre ifrån kanten, och du sumpade den. Så jävla klumpig är du. Du kan lika gärna slänga dig nerför klippan direkt, slutresultat skulle ändå bli densamma. Du har begått självmord; fattar du inte det? Och Erik tog du med dig. Allt det som ni gjort tillsammans, gått i samma klass, åkt på resor, varit hemma hos varandra. Och så är det så här du behandlar din bästa vän, som gjort så mycket för dig. Synd att det skulle behöva sluta så här för er. Idiot. Du måste bestämma dig. Snabb död nerför en klippa eller långsam när du känner att kroppen lämnar dig bit efter bit. Då kommer du att önska innerligt att du tagit hoppet när du hade chansen. Men jag förväntar mig inte att en idiot som du skulle förstå.

Långt borta i horisonten såg jag räddningen försvinna bort utom synhåll. Jag stod kvar en liten stund och lät det som hänt sjunka in. Jag insåg att jag hade förstört allting. Jag vände mig om, och gick med långsamma steg mot Erik, undvikandes att se honom i ögonen. När jag kom nära honom, förberedde jag mig för det slag jag visste skulle komma. Jag fortsatte gå, men jag kände ingen smärta. Istället höll han bara ut handen, och jag stannade.

-Gör det du måste.

I detta läge visste jag att Erik bara ville dra ut på mitt dåliga samvete. Därför förvånades jag av hans svar.

- Jag måste ingenting.

Det hade jag verkligen inte väntat mig. Visst hade jag känt Erik sedan vi båda var för små för att förstå det och jag visste att han inte brukade ge igen. Men efter det jag gjort hade jag inte blivit förvånad om Gandhi givit mig ett slag i ansiktet.

-Såg du inget eller? Jag förtjänar inte bättre. Jag dödade precis oss båda två. Den chansen kommer aldrig tillbaka.

- Det är klart att den gör. De letar ju efter oss, och de kommer ju tillbaka hit. Vi var bara lite utanför deras sökområde. De kommer hit om högst två dagar. Tro mig.

- Men spegeln! Den är ju helt sönder. Vi kommer aldrig kunna signalera till dem.

- Du är för stressad, mannen. Spegeln är inte det enda vi har som är av metall. Har inte både du och jag varsin kniv?

Det hade jag inte tänkt på. Spegeln var naturligtvis inte det enda skimrande vi hade på oss. Vi hade ju flera saker som vi kunde signalera med.

-Du behöver vila. Vi slår läger här. Det är högt upp, så det kommer att bli lätt att se oss. Reser du tältet så gör jag två eldar.

-Två? Varför det?

-En för att värma oss, och en för att skapa massa tjock rök. Om de kommer tänder vi bara på och de kommer kunna se oss.

Det var i det ögonblicket jag insåg att jag aldrigskulle klara mig utan Erik. Jag hade fått panik när spegeln krossades, men hanbehöll lugnet och nu skulle han se till att de kunde upptäcka oss.Solen börjadesjunka i väst, och mörkret lade sig som en mantel över himlen. Efter att jagrest tälten, kröp jag in i det. Jag brydde mig inte ens om att lägga mig isovsäcken. Vetskapen om att vi skulle klara oss var den bästa huvudkudde jagnågonsin haft.