Jag älskar dig Felix Sandman | f.s

Kapitel 12

Mina ögon fördubblas.
"Va?" lyckas jag klämma fram.
Är Joakim, min bror, död? Felix tittar upp på mig och tar upp mobilen. Han sträcker den mot mig. Jag tar den med darrande hand. Jag läser snabbt och känner hur tårarna rinner ner för mina kinder. När jag läser de tre sista orden börjar jag gråta helt brutalt. Han är död. Han är verkligen död. Felix kramar om mig men jag bryter mig ur hans grepp.
"Hur länge har du vetat?!" skriker jag.
"Märta låt mig förklara..." säger han.
Jag skakar på huvudet och springer bort från biblioteket. Från skolan. Från Felix. Han som jag skulle behöva som mest nu. Hur fan kunde han?! Jag sliter upp dörren och springer raka vägen upp på mitt rum. Med skorna på slänger jag mig på sängen och bara skriker. Det får inte vara sant. Han kan inte vara död. Jag tar mobilen från nattygsbordet och låser upp. 5 missade sms från Felix. Jag går in på telefon ikonen och letar upp Jocke's namn. Jag ringer upp och låter signalerna gå. För varje signal som går börjar jag gråta ännu mer. Jag kommer bara till röstmeddelande. Jag kramar mobilen hårt i handen och sätter handen för munnen. Det får inte vara sant. Jag måste ringa mamma.
"Hej gumman!" svarar mamma glatt i telefonen.
Jag börjar gråta ännu mer av att höra henne så glad.
"Men du, hur är det?" frågar mamma oroligt.
"Mamma... Jocke är död!" snyftar jag och sätter handen för pannan.
Det blir tyst på andra sidan. Sen hörs massa rop och skrik.
"Mamma?! Hallå mamma!" ropar jag när samtalet bryts. Jag tittar skärrat på mobilen och kryper ihop till en boll. Jag vaggar mig själv fram och tillbaka. Det går inte att beskriva vilken sorg jag känner just nu. Tårarna vill inte ta slut. I tre timmar sitter jag såhär, eller det tror jag i alla fall. Tillslut somnar jag.

Dagen efter

Beskedet kom i morse. Poliserna hade hittat honom samma dag som jag fick reda på att han dött. Det var hans kompis som larmat. Ända sen imorse så har tiden flugit förbi. Pappa har suttit och stirrat ut i fönstret. Mamma har inte gått till jobbet. Anna har varit på sitt rum hela dagen. Hon kom inte ut till lunchen. Och jag då? Jag har strosat runt. Jag har inte ätit sen igår. Jag är inte ens hungrig. Den ända personen jag vill träffa just nu, är Joakim. Han blev mördad. Många tankar flyter runt i mitt huvud som en trög gegga. Pusselbitarna passar inte. Jag har mina tankar om vilka som kan veta något om Jockes död. Bland annat Felix. Min älskade Felix. Och William. En av mina bästa vänner som jag känt hela mitt liv. Kan dom ha gått bakom min rygg? Och Jessica? Vet hon något? Jag måste börja någonstans iallafall.
Mitt i mina tankar märker jag att jag kommit ut i hallen. Jag sätter automatiskt på mig skorna och öppnar dörren. Luften är frisk och vinden är sval. Inte kall eller varm. Den är sval. Jag går runt i området. När jag går förbi Felix's hus stannar jag upp. Jag undrar vad han gör? Han kanske tänker på det jag tänker. Han kanske funderar på nästa drag. Jag står och tvekar en sekund innan jag fortsätter bort från Felix's hus. Jag vill inte träffa honom nu. Jag är inte redo. Jag ser en kille i min ålder komma mot mig. Han ser bekant ut men jag kan inte sätta fingret på vem han är. Han har mörkt hår, ljus olivfärgad hy och ett bekant ansikte. Han går i långsamt tempo. Vem är han? När vi passerar varandra sneglar jag på honom och ökar takten en aning. Han fortsätter i samma, han kanske inte ens märkt att jag går förbi? Han tittar sammanbitet ner i marken och hans ögon rör sig med marken för varje steg han går. Anton, Alicias ex. Vad gör han här? Han bor inte ens här, han bor väl närmare stan? Jag hälsar inte, har varken ork eller lust. Dessutom vill jag inte störa hans tankar.
Jag är ute i kanske, 1 timme, och bara går runt. Jag kommer inte gå till skolan på hela veckan. Imorgon ska polis inspektörer komma för att förhöra oss. Jag är nervös. Jag kommer bara gråta när dom visar bilder på misstänkta. Jag kommer bryta ihop totalt. Kanske Felix vill vara med och stötta mig? Jag måste träffa honom idag. Jag kan verkligen inte klara mig igenom det här utan honom.

Jag står nu utanför Felix's hus, igen. Men den här gången tvekar jag inte. Jag går in på hans uppfart med händerna i fickorna. Jag hoppas han är hemma. Jag snubblar upp för trappan och trycker in knappen till ringklockan. Låset går upp och Cecilia syns i dörröppningen. Hon har gråtit, det ser man tydligt. Hennes näsa är röd och ögonen blanka.
"Märta.." säger hon och drar in mig i en kram. Jag gråter mot hennes axel och kramar henne hårt. Hur mycket medkänsla en människa ha egentligen? Felix borde känna sig stolt över att ha Cecilia som mamma. Ibland önska jag att min mamma var som hon också, även fast jag vet att man inte ska tänka så.
"Är Felix här?" frågar jag när vi släppt kramen. Cecilia nickar långsamt och snyftar.
"Han är på sitt rum."
Jag nickar och börjar gå trapporna upp. Senast jag var här var kvällen då resten av killarna var här också. Varför kan allt bara inte vara som förr? Jag går med sega steg mot Felix's dörr. Jag stannar utanför den och höjer handen för att knacka på. Två korta knackningar träffar dörren.
"Kom in" hör jag Felix's röst inifrån. Han låter trött. Jag öppnar dörren och låter den glida upp. Felix ligger på sängen och stirrar upp i taket. Jag tittar runt i hans rum. Inget har förändrats sen sist, om man bortser från stämningen.
"Hej" säger jag med ynklig röst. Felix sätter sig upp i sängen och tittar på mig. Det ser inte ut som om han gråtit. Jag vet att han inte är den 'typen' av kille som gråter. Men det känns ändå som om han kan visa lite medkänsla ändå. Jag menar, hans flickväns bror och hans vän har dött, ännu värre. Blivit mördar av någon som ville se honom död.
Jag går fram till honom och sätter mig bredvid honom. Han tittar på mig och tar försiktigt min hand. Jag tittar på den och blinkar bort tårarna som samlat sig.
"Märta.." mumlar Felix. Jag tittar upp på honom och nickar. Han har gråtit. Man kan se streck av tårar som letat sig ner för hans kinder. Han är verkligen ledsen. Av ren reflex tar jag upp min hand mot hans kind och tårkar bort en tår som nyligen runnit ner för hans kind. Jag följer tummens rörelser med blicken innan kollar in i Felix's ögon.
"Det finns en ska jag måste berätta gör dig.." säger han tyst och kramar min hand hårdare. Jag skakar på huvudet och känner hur nya tårar rinner ner för mina kinder. Dom är varma jämfört med kinderna. Jag vill inte, Felix snälla säg inget.
"Jag har inte varit helt ärlig mot dig" säger han och tittar djupt in i mina ögon.
"Snälla Felix, säg inget..." ber jag medans tårarna rinner. Felix biter sig i läppen och tittar ner för att slippa möta min blick. Kan han inte bara vara här och stötta mig när jag går igenom detta?
"Snälla..." viskar jag och flyttar mig närmare honom. "Felix..."
Han tittar upp på mig med trötta ögon. Han rynkar ihop ögonbrynen och skakar på huvudet.
"Jag orkar inte ljuga för dig längre" mumlar han. Jag tittar oförstående på honom.
"Vad menar du?" frågar jag.
"Jag vet vem som dödade Jocke" säger han och tittar in i mina ögon. Jag slår handen för munnen och drar åt mig min andra hand.
"Märta, snälla, låt mig förklara innan du börjar skrika" säger han. Jag ser knappt något längre. Menar Felix att han vet vem som dödade min bror? Det här blev bara för mycket. Jag ställer mig upp och börjar gå runt i Felix's rum, fortfarande med handen för munnen. Jag snyftar till och sätter mig ner med ryggen mot väggen.
"Varför har du inte sagt något?" viskar jag, men tillräckligt högt för att han ska höra.
"För att dom är ute efter dig" svarar han och gömmer ansiktet i händerna. Jag tittar på honom med stora ögon. Mig? Vad fan vill dom mig? Vilka dom!?
"Felix, du skrämmer mig.." viskar jag och reser mig upp.
Om ni tror att jag ska springa härifrån så har ni fel. Fan heller att jag springer när min pojkvän vet om min brors död. Jag går fram till Felix och tar hans hand.
"Felix, snälla.." viskar jag så tyst att det knappt hörs.
Felix kramar min hand och biter sig i läppen.
"Allt började när vi blev ihop. Eller egentligen en månad tidigare. Det var på en fest, och jag drack kanske lite för mycket. Jag hamnade i ett bråk mellan tre killar. Men bara två kom därifrån levande." berättar han.
Jag släpper Felix's hand och sätter handen för munnen igen.
"Dom heter Lukas och Dan. Det var Lukas lillebror som dog. Alex hette han. Jag kände dom inte så bra, och jag vet inte varför eller hur det gick till, men jag dödade Alex. Han var ett år yngre än mig" fortsätter han.
Jag tar hans hand igen och nickar långsamt.
"Varför berättar du det nu?" frågar jag.
"Det var Lukas och Dan som dödade Jocke. Ända sen den dagen har dom hållit på med mig och försökt sig på att skada min familj och mina vänner" säger han och kramar min hand hårdare.
"Felix... Varför har du inte berättar det här tidigare?" frågar jag chockat.
"För att jag inte ville oroa dig" svarar han och snyftar till. "Dom har hotat med att göra dig illa."
Jag drar efter andan och biter mig hårt i läppen. Jag kan nästan känna smaken av blod.
"Varför?" frågar jag.
Han tittar upp på mig.
"För att dom vill hämnas."